Bokcirkeln

Direkt när jag fick Denise Minas senaste, Sista andetaget, i näven visste jag det, någonstans, omedvetet: Den här boken skulle likna Peter Robinson lite.Och kanske lite Ian Rankin... Men vänta lite, hejdade jag mig, för jag har inte läst Vargtimmen och det var innan marknadsföringskampanjen med Mina i DN Söndag tog fart, jag vet ju ingenting alls om den här författaren. Hur kan jag då redan ha en så klar bild av vad hon skriver?




Boken.

Den brittiska förmaningen "don't judge a book by it's cover", hade tydligen gått mig helt förbi för det ju var exakt där den låg, Sista andetagets tjuskraft. I omslaget med det klassiskt brittiska mysfotot, förvrängt i photoshop av stark kontrast inverteringen av murriga färger till en svart och knallfärgad stillbild.

Och vänta lite, hur såg Peter Robinsons och Ian Rankins omslag ut nu igen?...




Så här, kanske?

Efter lite googlande sitter jag nu och begrundar slutsatserna. Dels är jag lättad att den svenska kåren av layoutare inte har resignerat helt och börjat designa exakt likadana omslag. Likheterna mellan Mina, Robinson och Rankin beror bara på att de ligger på samma svenska förlag, Minotaur. Faktum är att varenda titel Minotaur ger ut får ett omslag efter exakt samma mall. Å andra sidan är jag fortfarande lite skärrad. Hur kan ett förlag med så stor framgång tillämpa ett grafiskt koncept till den grad att jag ser det som en kvalitetsstämpel?

På Minotaurs hemsida beskrivs deras korta (sedan -99) historia och deras ambitioner med följande meningar:

Bokmarknaden är en labyrint inbjudande, överraskande och oöverskådlig. För att inte förirra oss har vi på Minotaur valt att följa en röd tråd; vi har specialiserat oss på översatta kriminalromaner.
Våra författare har förvisso olika sätt att berätta på. Men deras böcker följer alltid den röda tråden, de är kriminalromaner av högsta kvalitet. På så sätt vet du alltid var du har oss.

Det luktar onekligen konceptualisering här: I och med att man upprepar uttycket "röd tråd" och fokuserar på författarnas gemensamma punkter i stället för deras unika författarskap samt poängterar förlagets hårda gallring, ger man onekligen bilden av en rätt strömlinjeformad utgivning. Och mina frågor blir bara fler och fler: Vem kläckte idén om att ha likadana framsidor? Vem designade den grafiska profilen? Vad säger man när det kommer nya formgivare med egna idéer?

Mina-deckarens försättsblad blev denna stillsamma lilla detektivhistorias motsvarighet till TV-deckarens telefonlistor, ni vet de där som Lynley/Havers/Tennison aldrig lyckas få fram förrän fem minuter innan programmets slut och då så odramatiskt det kan bli och helt utan något klurande eller luskande eller filosoferande bara ger svaren på alla frågor. Fotot är i och för sig taget av en enskild fotograf, men för omslagsdesign står endast: Imperiet.

Imperiet är ett relativt lågmält företag som helst undviker att beskriva sig själva med termen "reklambyrå". Ändå står de för en hel massa reklam vad gäller allt från förpackningsdesign till genomförande av olika jippon. Och visst går Minotaur att hitta bland deras klienter. Så här lyder Imperiets version av Minotaurs historia:

I begynnelsen behövde Minotaur slå sig in på en marknad dominerad av ett fåtal stora aktörer. Därför tog vi greppet att inte marknadsföra författarna. Istället profilerade vi förlaget som en garant för deckare av högsta kvalitet. Idag vet läsarna vad en Minotaurbok står för och utgivningstakten har ökat från fem böcker första året till tolv böcker per år.

Vad nu denna specialisering, strömlinjeformning av utgivningen och fokusering på "label" i stället för författare är ett resultat av, och vad den kommer leda till (sämre villkor för de utbytbara deckarförfattarna och mer pengar till förlaget - eller bara ett nödvändigt steg bort från en otidsenlig geniestetik?) är frågor som gjorda för en uppföljare. För den här episoden gäller dock Case closed, med en ganska sorglig slutsats: Minotaur har med hjälp av hårdhudade reklammakare fullständigt lyckats bryta sig in och stöka runt i min begreppsvärld. Helt plötsligt blev deckarkvalitet lika med hög kontrast och skrikig färg, utan att jag anat varför. Och i likhet med de halvalkoholiserade deckarkriminalarna kan jag väl bara konstatera att världen är hård och att ett löst fall gör liten skillnad, och lunka hem genom stan lite tommare inombords.


/K


Relaterat:
DN

Götterdämmerung, var det. Min operasmak är nog långt ifrån fulländad, men jag överdriver inte när jag påstår att mitt tålamod faktiskt är det. Och jag är mycket upprörd. Hur kan man locka folk med Jordens undergång och Gudarnas krig, hålla oss på halster i fem timmar - för att sedan servera ett ljummet solonummer med "avskalad" scenografi där allt som närmar sig dramatiska effekter är konsekvent strukna? Kalla mig okänslig för det sublima, men är det ett ögonblick i operahistorien man verkligen har tillåtelse att fläska på så är det i Wagners Ragnarök. De tysta tårarna och de psykologiska bevekelsegrunderna ter sig tämligen påklistrade på typgestalterna, och en annan mindre anpassad värld anas ständigt bakom de beige sofforna och stumma biografstolarna. Kanske är det detta som är meningen, och visst svindlar man ofta till i liknelsen med andra krigsupptakter, där vi dumma små privatpersoner luras att tro att vi skulle ha något att tjäna personligen på undergång och död. Kanske kunde den högst aktuella (vilket bara det är förkrossande) poängen inte ha framkommit i andra sammanhang, men jag kan ändå inte låta bli att önska att jag någon gång i mitt liv får uppleva en Wagner i full krigsmundering, hög på alpluft och nordlig hybris, redo att förhärliga krig och tvillinggifte like it's 1847.

 

Jag ville ju inte att den här bloggen skulle handla för mycket om mitt privatliv - och så envisas saker med att bara hända. Blev nyligen av med jobbet i en snart genomförd flytt av förlagsverksamhet av lägre hierarki, men är inte direkt förkrossad. Familjen kan ha hur många stipendier och föreningar som helst för att visa sin personalvänliga sida, men faktum kvarstår att allt sådant enbart gäller de fast anställda - vilka numera för en alltmer tynande tillvaro bland inhyrda studenter och folk på olika former av mystiska vikariat på de lägre avdelningarna. Det har varit trevligt i alla fall.

 

Alltså: Råkar någon där ute behöva en anställd under sommaren är det bara att höra av sig, jag är bra på det mesta och grym på korrekturläsning.

 

Filosofen och jag har bestämt oss för att utlokalisera vår verksamhet till Paris framåt hösten. Jag läser Alberte og friheten för närvarande och känner mig lite lätt nervös. Ett specialinlägg om Parislitteratur anas när jag fått ett jobb och ordnat lägenhet - men vilka är era Parisfavoriter? Sist jag var där läste jag Hemingway och evighetsprojektet Proust, men vilken bok beskriver staden bäst idag (förutom tidigare hajpade Grand corps malade)? Förmodligen något om riktigt misslyckade integrationsprojekt och Kärchner-tvättar.

Relaterat:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2205&a=693423
http://www.svd.se/kulturnoje/scen/artikel_21153.svd
http://www.aftonbladet.se/kultur/opera/article788097.ab

Födelsedag: Den tjugoförsta. Firas med Ragnarök på Operan, förhoppningsvis med efterföljande recension (men inte bättre än denna).

Dementi: Anders Olsson är en exemplarisk rättare av hemuppgifter, tidigare inlägg som kan ha väckt misstankar om motsatsen ångras nu bittert.

Ord: Kränkt. Ja, Maciej Zarembas i övrigt pinsamt illa skrivnaoch förvirrade artikelserie Först kränkt vinner i DN har i alla fall legitimerat en ny sorts skepticism mot ordet kränkt. Vågen har tyvärr inte nått Uppsala, där några elever skrivit till utbildningsminister Jan Björklund och krävt att man byter namn på utbildningsformen särskola. Varför? Prefixet "sär" är kränkande, enligt eleverna.

Grattis till mig

/K

Som litteraturbloggare, om än en ganska nonchalant sådan, känner jag mig tvungen att publicera en liten kommentar till utnämnandet av Anders Olsson till ledamot i Svenska Akademien. Jag har sedan årsskiftet läst en kurs på heltid för Anders Olsson, och har oräkneliga gånger under denna tid hunnit tänka att, sjutton, det här är förmodligen den mest kompetenta människa jag träffat. Han vet precis allt som är värt att veta. Det har inte varit en dans på rosor, långt ifrån, för om man undervisas av och vet att man ska lämna in hemuppgifter till någon som är så kompetent blir pressen större än vanligt. Dessutom hjälper det faktiskt inte ett dugg, på min låga nivå, att i varje ämne jag bestämt mig att skriva om som examinationsuppgift (resultatet skulle bli två och en halv sida på mycket grundläggande nivå) hade han tyvärr redan publicerat en avhandling, några böcker och en antologi. Jag gjorde så gott jag kunde, fick klar två och en halv hyfsade sidor som jag mailade in, gick och lade mig - och möts dagen därpå av nyheten om hans utnämning i DN Kultur. Jag är övertygad om att ingen passar bättre där än vad han gör och att han kommer att vara ett värdefullt tillskott med sina dubbla erfarenheter som både poet och litteraturvetare. Att han dessutom är en gammal Kriskamrat till Horace och kompani har jag svårt att se som en nackdel.

 

Men när i hela friden ska han hinna rätta min hemuppgift?

 

 

Här kommer i alla fall en idolbild.

 

För övrigt har jag läst två nyutgivna böcker på sistone: Världens Mått av Daniel Kehlmann är fartfylld, bitsk och garanterat skrattframkallade.

Läs den därför att: den är ett högkvalitativt men lättsamt avbrott till alla livets plikter.

 

Jag har även lyckats lägga vantarna på Ulrika Kärnborgs romandebut Myrrha, en ganska obehaglig historia som behandlar det verkliga förhållandet mellan tjänsteflickan Hannah Cullwick och den förmögne Arthur Munby. Det är en kärlekshistoria i ett samhälle utan kärlek men så fullt av gränser att man stundtals får svårt att andas under läsningens gång. Eller är det ens kärlek, rör det sig inte bara om en livslång pervers attraktion, respektive självbevarelsedrift? Hannah och Arthur har man träffat förr, men jag har inte lyckats förstå mig på dem ännu. Boken är i alla fall? det är svårt att säga bra, för att läsa den är ingen regelrätt njutning, men åtminstone fascinerande i sin skildring av två människor så definierade av sin tid i stället för av sin tidlöshet.

 

Läs mer på DN och SvD

 

Tills vidare,

/K

Det kreativa bloggandet har varit satt på undantag på sistone till förmån för den bland alltför många studenter vinnande kombinationen heltidsstudier + halvtidsjobb. Som tur är väcktes min ilska till liv en helt lugn tv-kväll, då Kristina Lugns medverkan i SVT-programmet "Carin 21:30" dragit min nyfikenhet till sig. Bara att få lyssna på hennes långsamma röst gör underverk för själen. Det gör dock inte programledaren Carin Hjulström.

 

Här vill jag bara först, innan jag kommer till pudelns kärna, göra en liten avstickare: "Carin 21:30" heter, till skillnad från "Rakt på med K G Bergström", just bara "Carin". En pinsam detalj jag missat, som skulle få avgörande konsekvenser för min tv-kväll: Kombinationen kvinna + förnamn är ju nämligen, för oss som suktar efter seriositet, ett bakslag av stora mått. Innan jag hade nått insikten att programledaren själv, i samma process som sitt namn gjort det, reducerats till en slags kvinnlig pratighet hann jag dock chockeras av detta:

 

 

 

Carin Hjulström talar, förutom med Kristina Lugn, med en stressforskare som heter Giorgio Grossi om stress och arbete. Mitt i programmet kommer så frågan som vänder upp och ner på allt:

 

"Giorgio, många kvinnor särskilt, är ju mer stressade på sin lediga tid än vad de är på arbetet? Vad gör vi för fel?"

 

Smaka på det: Vad gör vi för fel?

 

Giorgio Grossi försöker behandla frågan, talar om att kvinnor är överrepresenterade hos de med stressproblem, ångest och depression, framhåller att det oavlönade arbete kvinnor utför i hemmet och det enorma ansvar för barn och hem som största problem. "Det finns studier som visar att när män kommer hem från jobbet..." Carin Hjulström avbryter snabbt med att utropa:

 

"Men hur ska vi koppla av effektivt då? - Så vi får en effektiv vila, så vi orkar arbeta?"

 

Låt mig berätta en sak, för Carin Hjulström och alla som följer hennes program: Att "koppla av effektivt" är patriarkatets kanske just nu mest effektiva lögn. Och svaret på den uppgivna frågan "Vad gör vi för fel?" är: Att villigt gå på den.

 

Jag har på sistone roat mig med att bläddra i nyutgåvan av Barbro Backbergers "Det förkrympta kvinnoidealet", en effektiv och rolig kampskrift mot den korkade kvinnan och de som skapat henne. Då Backberger skrev sin bok på 60-talet, var det de ekonomiska resurserna som var viktiga att undanhålla kvinnan. Därför hjälptes reklammakare, journalister, politiker och debattörer åt att skapa en bild av den lyckliga husmodern, som minsann njöt av rollen som obetald arbetskraft därför att det låg i hennes natur, och på vilkens enkla hjärna fylld av recept och mode en utbildning var fullständigt bortkastad. Trivdes man inte i den rollen kunde man... Tja, kanske fråga sig: "Vad gör jag för fel?"

 

 

Vad är det vi talar om idag? Just, det: Tid. En tendens samtalet i "Carin 21:30" bekräftar: Vi blir sjuka, får hjärtinfarkter, dör, allt på grund av stress. Vad som behövs är mer tid - och vem ska stå för den? Nu är det inte längre faktumet att "kvinnogörat" i hemmet är oavlönat som spelar roll - tvärtom, varför inte betala för det genom vårdnadsbidrag och avdrag för hushållsnära tjänster: Huvudsaken är vem som får tiden som frigörs.

 

Som ett led i kampanjen har myten om "den effektiva kvinnan/modern" skapats. Hon leder projekt, långkokar i lergryta och bodypumpar med samma frenesi: och hon är så lycklig och så effektiv: och det går visst det, bara man planerar i sin Palm Pilot och har rätt förvaringssystem i hallen och unnar sig själv ett hemma-spa då och då.

 

Jag har aldrig hört talas om någon som njutit av att pyssla om sig i ett hemma-spa, men det har sedan millennieskiftet, tillsammans med pilates och aromaterapi, visat sig vara en av vår kulturs mest livskraftiga myter. Därför att den håller den viktigaste myten, den om den effektiva kvinnan, vid liv - och därför att den ger Carin Hjulström och många andra riktigt dåligt samvete och leder till skuldbeläggande av sig själv i stället för till revolutionär Backberger-ilska.

 

En person som dock verkar ha drabbats av sanningen heter Gunilla Bergensten. Hon har liksom Barbro Backberger skrivit en bok om saken. "Familjens projektledare säger upp sig" heter den, och verkar ha ett lagom revolutionärt budskap. Jag funderar på att köpa upp mig på ett lager och skicka ut som anonym feelbad - gåva till Carin Hjulström och kompani (medsystrar, mormödrar, vänner och bekanta).

 

Själv har jag efter åtta timmar på jobbet, två på universitetet, en på café med sällskap, satt mig ner och skrivit detta inlägg samtidigt som jag bakat ett tvåveckors lager av råg-frukostbullar med linfrön och pumpakärnor. Jag är inte perfekt, jag går också på lite väl fort ibland. Men jag vägrar, vägrar envist att ens försöka relaxa bort min ilska. Därför att det vore det största sveket jag kunde begå mot mitt kön.

/K

Tidigare omdömen, som de om Henry Miller och Jan Kjaerstads eskapader på erotikens område, har ni kanske redan läst. Frågan jag har ställde då, och kommer att fortsätta ställa även i detta inlägg, är ifall det finns litteratur som lyckas med det svåra konststycket att uppväcka den sexuella lusten hos läsaren samtidigt som den är en läsupplevelse i sig. Kanske är möjligheterna att påverkas av och reagera sexuellt på en text helt och hållet individuella, men jag kommer att anstränga mig för att inte påtvinga någon min egen sexualitet - bloggformatet till trots. Att föra in vad jag själv "tänder på" i en text som denna känns ungefär lika dumt som att då man värderar en kokbok lägga tonvikt på hur mycket man avskyr selleri eller tycker om grönpeppar och kommer för alla inblandades skull icke att ske.

 

Nu har jag alltså tagit mig i kragen och gjort mig redo för en dos gammal hederlig konsumentupplysning à la kvällstidning. Vilken är bäst?

 

 

Kandidat 1: Den Pretentiösa

 

 

En Barnberättelse

Sara Gordan

AB Förlag, 2006

 

Sara Gordan säger själv att hon övergav poesin för pornografin för att den senare kändes mindre pretentiös. Det märks inte i denna korta, laddade och språkligt oerhört medvetna kortroman. Så kan det väl inte bli annat om man är doktorand i litteraturvetenskap och forskar om upprepning som litterärt begrepp. De korta scenerna boken centreras kring upprepas nämligen, upprepas i vad som närmast är att likna vid ett posttraumatiskt chocktillstånd. Efter ett tag inser man att även scenerna i sig är upprepningar, iscensatta av de två huvudpersonerna, av ett i grund och botten gemensamt trauma: Barnet. Övergreppen mot barnet, det ofödda barnet, kanske att själv vara ett barn, att leka som om det inte fanns någon baktanke med ens handlingar.

 

En Barnberättelse är alltså skrämmande, tänkvärd, lockande och obehaglig - men vad Sara Gordan själv än påstår helt och hållet olämplig som pornografi. Läs den i alla fall.

 

 

Kandidat 2: Den folkliga

 

Det råder en slags anda hos bokförlag och läsare av att det inte skrivs tillräckligt mycket i Sverige. Andra tycker att det är fel att litteraturen bara skrivs av gamla människor ur kultureliten. Vad de inte märkt är att i ett slags internetbaserade bävergångar under litteratursveriges parnass plitas det flitigare än någonsin: Den skrivna amatörporren blomstrar. Intresset är lika stort; Går man till exempel in på Bloggportalen är de fyra mest eftersökta termerna just nu:

 

1. sexnovell

2. sexblogg

3. swingers

 

Sexnovell 24 verkar vara den största sidan i genren, som väl lättast beskrivs som bruksporr helt utan stilistiska ambitioner. Några pärlor går säkert att hitta, men mycket är också frånstötande vad gäller både stavning och innehåll, och det är svårt att hålla sig för skratt då det blir dags för dialog eller personskildring. Men visst är det ändå rätt uppmuntrande att det är en genre som tycks engagera så många?

 

 

 

Kandidat 3: Den mogna

 

 

Kåterier

Barbro Nyström

Erotique feminine bokförlag

 

Att skriva en novellsamling med tema sex där det är den kvinnliga sexualiteten som står i centrum, är förstås beundransvärt. (Å andra sidan vet jag inte riktigt om det är i genren erotiska noveller som hotet från stureplanssexualiteten är som störst.) Tyvärr är det inte mycket annat som är beundransvärt hos Kåterier, och det som stör mest är förmodligen bristen på fantasi. I en genre där uppfinningsrikedomen aldrig verkar ta slut känns denna bok bara pinsamt platt.

 

Tyvärr kan jag inte alls förlika mig med perspektivet i novellerna, hela greppet med den ?mogna kvinnan? som berättar sin historia känns tyvärr lite... klyschigt. Som något M Magasin gärna skulle publicera. Med detta försöker jag absolut inte nervärdera äldre kvinnors upplevelser av sex, tvärtom finns det alldeles för bra äldre kvinnliga författare som skriver om sex för att denna ska kännas fräsch. Jösses, Kerstin Thorvall skrev ju djärvare än så på 70-talet.

 

Kandidat 4: Klassikern

 

Venusdeltat

Anaïs Nin

 

Efter det att Kräftans Vändkrets kommit ut på 30-talet och gett Henry Miller ett grundmurat rykte som snuskhummer, fick han uppdraget att åt en anonym beställare skriva just den typ av "brukslitteratur" som efterlysts även här. Han tröttnade efter ett tag och tog då hjälp av sin älskarinna Anaïs Nin för att få ihop historierna, som gav dem en dollar per sida. Nin var ett stort fan av erotisk litteratur sedan en episod i sin ungdom och har bland annat sagt att "L'érotisme est l'une des bases de la connaissance de soi, aussi indispensable que la poésie." (ung. "Erotiken är en av självkännedomens grunder, lika oumbärlig som poesin"). Snart var det också hon som tog över, trots uppdragsgivarens ständiga kritik mot att berättelserna innehöll för mycket poesi och för lite action. Venusdeltat är en sammanställning av några av historierna, och kom inte ut förrän 1977 då Nin bestämde sig för att de var värda att spridas.

 

Venusdeltat är klart min favorit så här långt. Den är inte bara sexig, den är också en slags förvrängd sedesskildring av 40-talets Paris och dess mer bohemiska kretsar. Kombinationen manlig konstnär - kvinnlig prostituerad är liksom i Kräftans Vändkrets en oslagbar kombination, men det är först här vi får se sexualiteten inifrån lyxbordellen, ur den prostituerades synvinkel. Den känns dessutom. tack vare detta okritiska, gladkåta förhållande till prostitution och det burleska, så här i Dita von Teeses tidevarv också oemotståndligt chic. Rekommenderas varmt.

 

Konsumenttester ljuger aldrig, och vi gratulerar följaktligen Nin till att ha skrivit en utmärkt erotikbok. Återkommer snarast, och då kommer det som vanligt förmodligen att handla om något helt annat.

 

Till dess, gott folk,

 

/K

Jag är en flitig läsare av Erik De Vahls blogg, läser nästan lika mycket som jag lyssnar på hans fantastiska "Oh my spine". Nyligen skrev han om Martina Lowdén, som han tyckte verkar egotrippad, och om hennes kulturönskning för år 2008: Mindre konsumtionsdebatt.

Jag vet ingenting om Martina Lodwdén och hennes eventuella dryghet. Men jag håller med henne, på ett sätt som även p1:s "publicerat" tog upp idag angående DN. Deras klimatsatsning (som under hösten förpestat åtminstone min vardag rätt ordentligt) ignorerar bestämt det kanske mest brännande: hur negativ effekt "konsumtionkulturen" har på miljön. Man lyfter mer än gärna fram fåniga människor som konsumerar "rätt", men aldrig de som inte gör det.

I stället är det kulturdelen som fått ta över hela debatten kring konsumtion, men med utgångspunkt i litteratur, musik, eller filosofi. Fick jag ha en egen kulturönskning för 2008 skulle det vara att de töntiga inrikes- och vetenskapsjournalisterna följde sina modigare kulturditons exempel och gav konsumtionsfrågorna lika stor politisk medial uppmärksamhet som den fått kulturell.

/K

I dag hade jag tänkt att temat skulle vara Erotisk Litteratur. Innan min identitet röjs och eventuella bekanta börjar hitta in på bloggen vill jag nämligen ta itu med denna tabubelagda litteraturgenre. Jag kan nämligen erkänna det rakt av: Jag skulle hemskt gärna vilja läsa någonting som 1) jag blev kåt av, och 2) jag slapp irritera mig på. Men jag börjar snart ge upp i mitt sökande, och ställer mig allt som oftast frågor av typen: Finns den här typen av brukslitteratur verkligen? Går det att skriva något med detta enda syfte, eller dör all erotik per automatik så fort författaren sätter sig ner med detta mål för ögonen?

 

Jag förstår inte riktigt varför det ska vara så svårt. Visst finns det bra, relevanta, sexskildringar i litteraturen som man inte tycker det blir pinsamt att läsa. (Enligt somliga ska till exempel tidigare nämnde Jan Arnald vara en mästare på dessa.) Men det betyder tyvärr inte alls att de skulle vara särskilt upphetsande. Jag tror inte att det är så enkelt som att man tycker det blir pinsamt så fort man blir upphetsad, och att de osexiga skildringarna därför är de man rubricerar som bra. Det funkar ju på film: Visst finns det en hel massa taskig porrfilm där ute, men det existerar ju faktiskt även snygga, välgjorda och sexiga filmer. Något som verkar i det närmsta obefintligt inom litteraturen.

 

Eller så finns den, men den här förbannade diskreta medelklassen som bestämmer vilken litteratur vi bör rekommenderas inte vågar gå ut med den och göra reklam för den. Jag skulle som sagt kanske helt ha undvikt ämnet om jag inte vetat att min läsekrets är cirka fyra personer stor och med största sannolikhet inte innehåller någon jag känner. Är den sexiga litteraturen hemlig?

 

Jag har i sommar försökt så gott jag kan att genomsöka Internet på något riktigt hett, men det har inte varit lätt. En vän gav mig Jan Kjaerstads "Homo Falsus", som till det yttre såg ut att innehålla en massa pretentiöst, spännande sex. Visst var meningsbyggnaden spännande, och visst osade hela det Oslo han skildrar av sensualism - men jag klarade bara inte av det. Tjat, tjat, tjat, stämning, visst, men sexscenerna var ju sådana totala antiklimaxar (så fult det ordet ser ut i plural!), som formmässigt upprepade sig. Jag lade ifrån mig boken innan jag ens kommit till det utlovade perfekta mordet. Kanske händer det att jag plockar upp den igen, men definitivt inte med sexskildringarna i sikte.

 

Att jag lägger ifrån mig en bok händer nästan aldrig, med mitt osvikliga tålamod lyckas jag faktiskt ta mig igenom det mesta. Men i år har jag, hör och häpna, avbrutit hela två romaner. Av exakt samma anledning; inte tillräckligt sexiga. Och då man säkert kan hävda att jag gjorde ett misstag då jag lade av mitt i en av den firade Kjaerstads romaner kanske vissa suckar högt åt min taskiga smak då jag erkänner att den andra var - Henry Millers "Kräftans Vändkrets". Listad som nittonhundratalets femtionde bästa bok. Hoppsan. Det är överflödigt att erkänna att det är ett misstag att läsa böckerna som jag gjort, och jag kommer med största säkerhet att återuppta min läsning av dem med ett mindre erotiskt mål i sikte och tycka att de är mycket bra.

 

Mina egna misstag till trots: vad jag söker står ju ingenstans att finna! Jag vill alltså härmed lyfta frågan till allmän debatt: Går det att konsumera litteratur i enbart stimulerande syfte? Och vad för typ av litteratur är detta? Finns det smakfulla erotiska noveller, eller är det bara önsketänkande? Jag uppmanar alla att lägga sin blyghet åt sidan, använda pseudonym om nödvändigt, och upplysa mig om denna helt osynliga erotiska litteraturgenre!

Högaktningsfullt

/K

Morgonen efter Stockholms Poesifestival: Då jag någon gång efter solnedgången äntligen kommit upp ur sängen hittar jag på golvet en lapp, med dikten "Oskrivet blad - Till J M Coetzee" av John Mateer i tolkning av Roy Isaksson. Jag var inte på sessionen då han uppträdde, tyvärr, för dikten var spännande och skvallrade om en exilpoet med språkproblem som verkar riktigt intressant. Stackars Isaksson måste ha känt sig rejält schizofren då han satte sig med uppgiften att till ett nytt språk tolka en dikt som bland andra innehåller den skrikande raden JAG TALAR INTE MITT EGET SPRÅK.

 

I vilket fall som helst tycker jag att dikten innehåller en nyckel till frågan jag ställde mig i förra inlägget, angående dödsannonser. "Ta er i akt för de som sörjer med begripliga ord". (även om det i min värld hade låtit bättre med ett g)

 

Annars då? En konferencier som man, trots galaklänningen och den radioproffsiga rösten, tyckte uppriktigt synd om. Tur att Bas Böttcher dök upp och ställde allt tillrätta med sin tyska slampoesi. Textremsan bakom, för oss språkligt handikappade, fungerade sisådär. Visst var allt välkomponerat, roligt och med hög igenkänningsfaktor, men jag tror ändå att de tyskspråkiga i publiken var de enda som njöt på riktigt. Ja, att förstå Böttcher är väl en anledning så god som någon att lära sig tyska. Till dess håller jag mig dock till hans kollega Grand Corps Malade och hans Les voyages en train eller Saint-Denis.

 

Sara Stridsberg, den primära anledningen till varför jag ville dit alls, var snabbt glömd. Visst längtar jag tills ?Sub Rosa? dyker upp, men på papper räcker fint för mig. Trots den lite brutala övergången mellan hennes superseriösa litteraturuppläsning och de glada Lars Forssell-trudeluttarna vande vi oss så snart Monica Nielsen dök upp och med sin revolutionsröda fjäderboa och kraftfulla röst drog oss rätt in i Paris. Absolut hänförande, och jag vill att vänstern än en gång ska bli spexig, glittrig och kunna sjunga att världen är skön trots allt. Och visst påminner politiken i kombination mede entusiasmen lite om Bas ändå? Stämningen fortsatte mot sin absoluta höjdpunkt då Evert Taube i Catti Brandelius tappning flanerade in på scen och rev loss en performanceakt som åtminstone fick mig att skratta tills jag grät. Thomas Öberg och Andreas Bertilsson var sist. Det kändes mest pinsamt.

Favoriten


Nu måste jag gå och läsa "Har någon sett mig någon annanstans?" som ju är nominerad till Augustpriset i kväll. Hittills hoppas jag ändå mest på Torgny förstås.


/K

Länkar.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=720092

http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_644731.svd

Min frånvaro någonstans runt förra veckan berodde på dödsfall inom familjen. En liten begravning, sedan var det dags att ta itu med rötterna. Kusiner från Paris jag inte sett sedan barndomen, farbröder och sysslingar och deras barn som jag aldrig mött alls, en gammelfaster med tårar i ögonen som stickade ett par rödmönstrade vantar åt mig. En dag spenderades i bil, längs vägrenen såg jag min historia ritas upp. Steg för steg framträdde linjerna tydligare: I stugorna kring sjön Tisnaren, i kaffekoppen av tunt blått porslin, i historierna. Genom alla de där spökfigurerna, han som byggde båtar och blev överfallen av pirater i Spanien, de tre fastrarna i Malsjö som vägrade gifta sig och skötte sin handelsbod i stället, de som var otrogna och älskade på pensionat, de som blev bedragna, de där platserna där alla gravstenar bär samma efternamn, mitt; genom den där tjocka historiegeggan framträdde också mina konturer. Jag är, därför att de var.

 

En fransk filosof, jag har glömt hans namn, han dog någon gång förrförra året, gjorde till sin livsfilosofi att det var i mötet mellan generationerna man blir till som människa. Han spenderade somrarna i ett hus på landet där fyra generationer inhystes tillsammans, och det var för honom någon form av filosofi-kollo. Man ska hedra sin fader och sin moder - kanske är det därför.

 

Man diskuterade vad som borde stå i dödsannonsen. Jag föreslog någon strof ur "Arioso" av Erik Lindegren. Förmodligen jätteklyschigt, men jag är ung, jag tänker inte på döden på något originellt sätt. Det gör kanske ingen. Men det här med dödsannonser är ju i grunden något djupt problematiskt: För hur uppfinner man egentligen en slogan för döden? Kontroverser uppstår dock ibland, det är tydligt. Bläddrar jag i de senaste dagarnas DN Familj-sidor syns allt möjligt, från de sedvanliga små hälsningarna till bibelcitaten. Någon har en lång låttext av Christina Aguilera, några har Alf Henriksson. Den är nästan min favorit.

 

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.

 

 

Jag vet fortfarande inte vilken dikt de använde till annonsen. Säkert någon som i sitt sammanhang lät... klyschig. Och sentimental. Det verkar bli så, som att de allra flesta ord blir små då de konfronteras med den stora sömnen. Det räcker inte att sätta ord på döden, vi kan ändå aldrig bemästra den.

 

"Chaque fois unique, la fin du monde" passade inte, så den sparar jag till min egen hädangång.

/K

Dagen har präglats av allmän grinighet och förvånansvärt oestetiska ord. Till exempel:

Genomtvättning
- Reinfelt i nya Aktuellt

Ett av de nya moderaternas minst attraktiva drag är att de numera verkar kompletterat sitt nytänk med ett alldeles eget nyspråk, som man ges tillfälle att höra så snart de dyker upp i tv-rutan. Visst kan det vara charmigt med folk som hittar på sina egna små finurliga begrepp - men jag trodde att det främst gällde barn? I demokratins namn har ju Statsrådsberegningen upprättat en svart lista för att utplåna vissa byråkratiska termer, av demokratiska skäl - men är inte dessa nymoderata påhitt ändå snäppet värre?


Samt en del lite mystiska, som ordet Grisett:

Enligt Nordisk familjebok ett "i Frankrike ursprungligen namn på ett grått, groft tyg (vadmal), som begagnades af det fattigare folket, men kom sedermera, i synnerhet i Paris, att beteckna de unga, fattiga flickor, som efter det ansträngande arbetet med nålen eller vid tvättbunken sökte nöjet i någon ung eller rik älskares sällskap. Ofta flyttade grisetten hem till sin vän och blef hans hushållerska ("femme de ménage"). Det finnes många rörande drag af hängifvenhet hos dessa vanligen öfvergifna och med otack belönta grisetter, med hvilkas namn föreställningen om friskt mod, sprittande munterhet och ohejdad njutning af ögonblicket är förenad. Såsom typ för parisgrisetten gäller "Rigolette" i E. Sues roman "Mystères de Paris". Namnet grisett på såväl tyg som person har numera kommit ur bruk."

/K

Sturegallerian har, med Hedengrens i ryggen, döpt sin höstmodekampanj till "Litterär höst", och i skyltfönstren hos den spanska jätten Zara bredvid, trängs skyltdockorna med tjocka böcker i skinnband. Det rör sig dock inte om någon lokal Östermalmstrend, böckerna (bl.a. "El ingenioso hidalgo Don Quijote de la Mancha") verkar vara hitskickade från affärskedjans hemland.

 

Givetvis är detta med att försöka se litterär ut - hur ofta man än håller tidningar upp och ner - någonting Bokcirkeln uppmuntrar med hejarop. Men för att få en ordentlig bild över hur det egentligen bör se ut räcker det självfallet inte med att följa några reklammakares hopplock: Original ska det vara! Här följer således en liten inspirationsbild över hur den verkligt litterära hösten kommer att se ut för oss som är lite extra pretentiösa vad gäller allt som rör litteratur:

 

Med hopp om snart återseende,

 

/K

 

Det var länge sedan man kunde slå dig ner och titta på tv en helkväll, men nu skulle det bli av. Tyvärr, som ni märker, varade den inte länge. En kvart in i dokumentären "När Facit fanns" fick jag nog. Trots en poetisk titel är den nämligen föga reflekterande, och långa haranger såsom "Åtvidaberg var en idyll där man brydde sig om varandra och där fotbollen utgjorde det sammanhållande kittet" ackompanjeras i stället för en väntat skeptisk röst, av käck musik och gryniga femtiotalsklipp. Denna ohämmade nostalgi kanske är kutym i sportjournalistik, vad vet jag, men då man ger sig in på politikens område känns inte programmakarnas attityd helt... pk. Per Albin skakar hem med "kungen" av bygden i hans eget lilla slott, samtidigt som "kungens" ännu levande son berättar för journalisterna om hur viktigt det var att "ta hand om arbetarna". Kanske går det sämre snart och man får lite av den avvecklingsbygd man hoppats på? De har en snygg logga, i alla fall.

 

Fast något damlag, det hade de nog inte.

 

Kvällen nästa program "Sanningen om Marika", vars trailerskrik "vart är de andra?!?" vi skrattat åt hela veckan, kan nog bli roligt i alla fall. Tyvärr får jag intrycket av att programidéns medföljande interaktiva reklamkampanj, med påhittade karaktärer och blogg, verkar bekant på något sätt. Jovisst, det är ju dataspelet In Memoriam man kuppat. Minns att jag spelade det då det var nytt, en underbar upplevelse mellan spel och (vad vi av Internet övertygas om är) verklighet.

 

Kanske borde återvända till tv:n. Lovar att återkomma redan i morgon. Jag har nämligen funderat mycket på baklängeskausalitet och Kung Oidipus på sistone, och jag tror att jag behöver en upplysande kommentar eller två kring det. Redan nu, kanske?

/K

 

 

Ska jag välja ut en bok för att fira FN:s Världsfattigdomsdag blir det, pinsamt nog, George Orwells "Down and out in Paris and London". Jag skäms, men detta har för mig varit skildringen #1 av fattigdom - mitt inskränkta svenska huvud har inte kunnat leva sig in i någon mer aktuell och akut fattigdomsskildring. Från "Down and out" har jag i alla fall de livligaste bilder kvar: Parishotellens källare, fulla av råttor och pennalism, Londons soppkök, magontet då man inte haft råd att köpa bröd? Men starkast av allt minns jag skorna. Det största problemet för de fattiga i Orwells närhet verkar just ha varit dessa skor som ständigt var tufsiga, opolerade och fulla med hål som gjorde bäraren både frusen och skamsen. Just den skammen över fattigdom känns svår att få grepp om idag, jag inbillar mig att det i varken Stockholm, London eller Paris är vanligt att skämmas över skohålen eller de fransiga skjortärmarna som Orwell så noga beskrev hur man skulle vikas in. Själv har jag hört från en bekant vars högstadieskola hade en enorm stipendiefond som bara växte år för år, eftersom man aldrig lyckades hitta några som uppfyllde kraven: Fattiga men begåvade gossar som saknade skor.

 

Fattigdom?

 

 

Att skriva om klass har varit otroligt populärt under de senaste åren, och självklart försöker man hänga med. Inte Kapitalet, följaktligen, utan Anneli Jordahls ?Klass?. Jag höll på att brista ut i gråt av lättnad när jag äntligen kunde slå igen den. Det var inte bara en av de sämsta journalistiska insatserna som tryckts, texten var också ohyggligt dåligt redigerad och upprepade sig, hoppade, gled runt i cirklar, drog noll slutsatser förutom den att Anneli Jordahl tycker att hon själv är lite för intressant ur ett klassperspektiv. Kanske skulle det ha blivit bättre litteratur om hon haft trasiga skor.

 

Jag tänker nämligen, att det är språkets fel. Anneli Jordahl gick på universitetet och identifierade sig med böckerna redan som liten. Orwells fattigdom var väl också mer eller mindre välregisserad, vad vet jag. Men jag tror att vad som ändå gör att hans skildring känns mer genuin är just "skofaktorn". Han kanske kunde tala fint, han kanske var författare som skrev när han diskat klart i sitt restaurangkök; Men han hade likväl trasiga skor, skämdes följaktligen, skildrade sin skam på det där svidande engagerade sättet, och vips: Nu tror jag att det är skammen, och vreden över orättvisan som tvingar en att skämmas, som är det värsta med fattigdom. Och jag funderar på om inte det som kan få en att känna den där skammen i Sverige idag är språket. Det finns så många som är arga på språket. Jag känner mycket milda och anspråkslösa personer som kan bli alldeles vilda i utgjutelser över hur förbannade de blir när de där jävla pretentiösa typerna ska komma och trycka ner dem i skorna, bara för att de minsann har viktigare saker för sig än att läsa svenska akademiens ordlista varje kväll innan de går och lägger sig!

 

Språket engagerar, och språket är ett utmärkt maktverktyg. Jag är övertygad om att det är språket som gör att min trånga hjärna inte kan ta till sig hur fattigdomen i världen gestaltar sig utanför de europeiska huvudstäderna. Ingen talar så att jag lyssnar, därför att ingen får lära sig att tala så att jag ska lyssna.

 

Kanske bör man satsa alla biståndspengar på Biskops-Arnö-filialer i Darfur. Jag tror att det skulle vara värt det om bara en enda sudanes kom och förklarade, bara en gång till, hur ont det gör med de där trasiga skorna och hur vreden över orättvisorna känns. Bara en gång till. Det skulle åtminstone vara värt hundra Agneta Sjödin med telefoninsamlingar.

Vad skriver han?

 

Tyvärr skulle det inte bara innebära en massa goodwill för Röda Korset - annars hade det förmodligen redan gjorts. Det vore nämligen farligt, om någon lärde sig de där orden. Det skulle kunna kullkasta så mycket om rika västerlänningar verkligen lyssnade på någon, tillmätte någon auktoritet, som ville annat än att underhålla eller möjligtvis utrota fattigdom genom att sälja vita band. Något skulle hända på riktigt.

 

Jag vill öppna mitt språk. Jag vill gå i en skola som lär mig hur man stavar fel och bygger satserna annorlunda, som lyfter grammatikens filter och slutar värdera orden. Det vore radikalt; att öppna sitt språk, att sätta örat till marken, i stället för att kräva att någon ska föra fram sin mun till mitt öra och viska fram sitt budskap. Internet gör världen så liten, gör texten vi kan ta del av så stor, att det är språket som får filtrera åt oss. Jag ska sluta sila som om jag vore en val. I stället, vad då? Jag letar efter en blogg, kanske i Tchad, kanske i Uganda. Hittar bara hjälparbetare och amerikanska businessmen.

 

Dagens fråga: Är den fruktansvärt osympatiske Johan Staël von Holstein släkt med madame de Staël, eller kanske med hennes make? Stackars, stackars släkt.

/K

Det är Gullivers fel, är jag rädd. Knappt har jag hunnit sucka av lättnad över att äntligen ha tagit mig igenom den evinnerliga resan till Lilliputarna, innan jag som i ett slag blir uppmärksam på vad som håller på att hända mig:

 

Jag sitter på tunnelbanan mellan Slussen och Gamla stan, glor slött på kajen nedanför huset med Expressen/DN-skyltarna, en blå buss rullar fram längs vattnet och människorna är på väg till jobbet. Plötsligt bryter sig ett fniss fram: Allt är ju outsägligt löjligt! Vi är ju så små! Vi åker runt i våra små bussar, läser våra små morgontidningar fulla av bokstäver vi själva hittat på, fulla med saker vi anser läsvärda och vackra (kanske inte i Expressen, i och för sig, men åtminstone ibland i DN), vi tittar på husen vi åker förbi och tycker att de är vackra, vi kanske till och med tycker det om somliga av människorna vi passerar. Och allt blir ju bara löjligt, om man i sin morgontrötthet råkar se det med Gullivers ögon: Hur små är inte skillnaderna mellan vem som är vacker och ful, vad som är läsvärt och smörja, vilka hus vi vill bo i och vilka vi anser vara kyffen.

 

Det är en uppenbarelse, en släng av Swiftsk galenskap måhända, men helt klart värd att hålla i minnet. På något sätt vill jag kunna sätta på mig min Gulliverblick när saker känns taskiga och inse att om jag tjänar mindre pengar, har ett sunkigt hem, inte är lika vacker och inte tänker lika skarpt som andra, så är det en mycket mycket liten petitess i det långa loppet.

 

Tiden? Avståndet mellan världsdelarna? Kärleken och döden? Bah. Inte konstig att man stundtals finner stackars Gulliver rätt dryg.

 

Och jag hoppas också, kanske till förtret för mitt framtida jag, att skulle jag mot förmodan nu lyckas bli rik, vacker och klyftig - så är det en precis lika liten bagatell när allt ändå kommer omkring. Och skillnaderna mellan oss småkryp kommer alltid ur ett större perspektiv att te sig så minimala att det redan nu är lika bra att sluta göra skillnad på oss.

 

Allt är hans fel.

 

 

Dagens:

 

Ord: Franska surprendre, med en ganska kul etymologi.

 

Tack: Till Happy Nation för en vansinnig lördagkväll.

 

Voltaire: I scenen där Candide av tusentals män ska välja den som är "den olyckligaste och på sin ställning mest utledsna varelse i hela landet"..."Till slut bestämde han sig till förmån för en fattig lärd som i tio år hade arbetat för bokförläggarna i Amsterdam. Det tycktes honom att det inte kunde finnas något yrke i hela världen som vore i stånd att inge en människa mer avsmak än att arbeta för bokförläggare."

Nja, jag tycker nog att Bonniers kaffeautomat väger upp för det mesta, än så länge...


Tills vidare,
/K

 

I måndags var det dags för Mara Lees "Ladies" stund i rampljuset på Forum. Mycket människor, mycket vin, diskussion, och de lilarosa böckerna överallt. Mötte en Bonnier-man som var lite besviken över att man avslöjade slutet, till råga på allt innan pausen, då man hoppades kunna sälja böcker. I övrigt verkade de flesta nöjda och glada. Mara Lee verkar vara en humoristisk person. Jag trodde att hon skulle vara så allvarlig. Men det var ändå Kim West, en häpnadsväckande ung konstkritiker, som tog oss alla med storm med sin analys av konsten som både metafor och arena i "Ladies". Jag önskar att han skulle publicera den någonstans, och gör han det får jag nog läsa det: Direkt när vi kommit hem satte sig min vän och beställde en prenumeration på den konstkritiska/filosofiska/cineastiska tidskriften Site där han medverkar. Han finns tydligen även som en av många röster i bloggen Efter kritiken, och allt verkar i stort sett vara mycket intressant.

 

Inte så allvarlig som hon ser ut.

 

Jag ställer mig fortfarande frågande till formen som Forum verkar påtvinga alla litteraturkvällar: Texten, verkar det, måste tvunget blandas med både nyskriven "klassisk" musik, samt med någon sorts dans. Det som åtminstone kändes spontant och nydanande då jag för första gången bevittnade det under Derrida-kvällen börjar mer och mer likna en inte särskilt lyhörd mall. Ska man nu nödvändigtvis "blanda genrerna", kan man väl i "Ladies" fall i stället ägna sig åt bildkonsten och skulpturen som ju har en så framträdande roll i boken, hellre än att slänga in ett pianostycke mellan varje uppläsning (som för övrigt här liksom under Derrida-kvällen tyvärr präglades i alldeles för hög grad av uppläsaren själv och för lite av textens särart). Kalla mig tondöv, men fastän jag faktiskt ärligt kan säga att jag denna gång i alla fall kunde uppskatta musiken som framfördes, är jag fortfarande fullständigt oinvigd i vad sjutton just den musiken gör just där. Jag vet att det inte är meningen att alla ska förstå, då är det ju ingen vits med att vara kulturelit. Men om nu huvudtemat för dessa kvällar faktiskt är litteraturen som presenteras, kanske man kan förmoda att de som kommer också är mer insatta i just litteratur än i modern dans?

 

Ett annat sammanhang där jag känner mig pinsamt minimalistisk är på operans Così fan tutte. Det är verkligen ett verk som vinner på att lyssna på hemma, på skiva, utan att höra eller förstå handlingen. Den är nämligen redan som tanke tämligen pinsam, och blir enbart pinsammare i Operans studentikosa hippiedräkt. Mina ledord i veckan, följaktligen: Mindre kringaktiviteter och mer koncentration i kulturen.

Jag undrar om det skulle fungera som livsfilosofi, bara?

 

/K

 

PS. Jag hejar på Bonnefoy! DS.

God dag,

Som utlovat kommer här en liten sammanfattning av vad som egentligen hände på Forum i går kväll. Ja, jag förstod faktiskt mer eller mindre vad som sades kring Derrida, Blanchot och Platon. Magnus Roosmans framföranden av olika nyckeltexter förtjänade den spända koncentration de fick, trots att han enligt min åsikt knappast tog särskilt stor hänsyn till texternas egenart. Horace Engdahl var ett under av ödmjukhet spiritualitet, (trots att han egentligen mest gav en snabbare och mer lättfattlig version av ungefär vad som står att läsa här), och Jan Stolpe välsignade det hela med sin auktoritet.

 

Postmodernismens mesta kalufs.

De musikstycken som spelades, däremot, jag känner att jag måste sakna någon särskild sorts hjärnceller för att förstå den här moderna klassiska musiken. (eller vad den nu kan tänkas heta, musiken som framförs på "klassiska" instrument men är skapad i någon sorts post- eller modernistisk anda) Det var ändå tre stycken olika kompositioner, skapade mellan -48 och -76, spelade på helt olika uppsättningar instrument (vibrafonen var coolast!) men - och jag skäms över att behöva säga det här - för mig lät de alla som gnissel. Likaså det koreografiska momentet, Margaretha Åsberg iförd någon form av Anubismask utförde förmodligen mycket genomtänkta rörelser som enligt Horace perfekt illustrerade Derridas förhållande till texten och dess författare: För mig såg det ut som om hon låg och ålade sig på golvet. Jag lider av ett musikaliskt och koreografiskt handikapp, det är bara att erkänna och försöka bota så gott det går.

I vimlet i går skymtade visst Mara Lee fram, vilket påminner mig om att uppmana er alla - särskilt ni som deltagit och kommenterat mina åsikter kring "Ladies" - att dyka upp på Forum igen den 8:e oktober för en helkväll kring och med ovanstående. Jag kommer i alla fall att försöka få en plats!

Jag har upptäckt att mina läsarsiffror skjutit i höjden, eventuellt sedan jag åkt snålskjuts på DN:s måsenrecensioner. Jag skäms inte, utan uppmanar i stället alla som hittat hit av en slump att stanna en stund och komma tillbaka snart. Jag utlovar en recension av Tough Alliance-konserten på fredag, Mozarts (i och för sig inte alls nya, men ändå) Così fan tutte på måndag, samt också inom en snar framtid Hundarna i Prag på Judiska Teatern och "Gråt inte mer, Cecilia. Och inte du heller Ursula." av Kristina Lugn. Jag är även fullt medveten om att alla dessa scenhändelser riskerar att stjäla rampljuset från TEXTEN här på bloggen, men jag tror att det löser sig. Här är en rapport från textfronten:


För tillfället sliter jag som en hund med den sista strofen av Catullus nyöversatta fragment 51.


Sysslolöshet blir ditt fördärv, Catullus,
sysslolöshet gör dig för vild och lössläppt,
syssloslöshet störtade förr i gruset
kungar och städer.


Ja, vad sjutton gör just den här strofen i just den versen? Jag uppmanar alla med, om också bara ringa, expertis på området: hjälp mig!


/K