Gulliverkomplex och förlagsbranschens vidrighet

Det är Gullivers fel, är jag rädd. Knappt har jag hunnit sucka av lättnad över att äntligen ha tagit mig igenom den evinnerliga resan till Lilliputarna, innan jag som i ett slag blir uppmärksam på vad som håller på att hända mig:

 

Jag sitter på tunnelbanan mellan Slussen och Gamla stan, glor slött på kajen nedanför huset med Expressen/DN-skyltarna, en blå buss rullar fram längs vattnet och människorna är på väg till jobbet. Plötsligt bryter sig ett fniss fram: Allt är ju outsägligt löjligt! Vi är ju så små! Vi åker runt i våra små bussar, läser våra små morgontidningar fulla av bokstäver vi själva hittat på, fulla med saker vi anser läsvärda och vackra (kanske inte i Expressen, i och för sig, men åtminstone ibland i DN), vi tittar på husen vi åker förbi och tycker att de är vackra, vi kanske till och med tycker det om somliga av människorna vi passerar. Och allt blir ju bara löjligt, om man i sin morgontrötthet råkar se det med Gullivers ögon: Hur små är inte skillnaderna mellan vem som är vacker och ful, vad som är läsvärt och smörja, vilka hus vi vill bo i och vilka vi anser vara kyffen.

 

Det är en uppenbarelse, en släng av Swiftsk galenskap måhända, men helt klart värd att hålla i minnet. På något sätt vill jag kunna sätta på mig min Gulliverblick när saker känns taskiga och inse att om jag tjänar mindre pengar, har ett sunkigt hem, inte är lika vacker och inte tänker lika skarpt som andra, så är det en mycket mycket liten petitess i det långa loppet.

 

Tiden? Avståndet mellan världsdelarna? Kärleken och döden? Bah. Inte konstig att man stundtals finner stackars Gulliver rätt dryg.

 

Och jag hoppas också, kanske till förtret för mitt framtida jag, att skulle jag mot förmodan nu lyckas bli rik, vacker och klyftig - så är det en precis lika liten bagatell när allt ändå kommer omkring. Och skillnaderna mellan oss småkryp kommer alltid ur ett större perspektiv att te sig så minimala att det redan nu är lika bra att sluta göra skillnad på oss.

 

image13

Allt är hans fel.

 

 

Dagens:

 

Ord: Franska surprendre, med en ganska kul etymologi.

 

Tack: Till Happy Nation för en vansinnig lördagkväll.

 

Voltaire: I scenen där Candide av tusentals män ska välja den som är "den olyckligaste och på sin ställning mest utledsna varelse i hela landet"..."Till slut bestämde han sig till förmån för en fattig lärd som i tio år hade arbetat för bokförläggarna i Amsterdam. Det tycktes honom att det inte kunde finnas något yrke i hela världen som vore i stånd att inge en människa mer avsmak än att arbeta för bokförläggare."


Nja, jag tycker nog att Bonniers kaffeautomat väger upp för det mesta, än så länge...


Tills vidare,
/K

 



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback