Bokcirkeln

Jag och filosofen var på väg hem till honom en natt. Medan vi gick uppför backen i blåsten passade han på att påminna mig om baklängeskausalitet och hur den kan illustreras.

Någon sa att det var ungefär så här man skulle tänka sig: att du var med i en tävling där du kunde vinna pengar. I ett rum står två ogenomskinliga lådor, innehållande en summa pengar, på ett bord, och i finalen måste du välja att ta med dig antingen en eller båda lådorna hem. Du får så mycket som ligger i dem.

Problemet är att tävlingsledaren inte är någon Bengt Magnusson, utan en alien. Den kan med 99 % säkerhet förutsäga om du ämnar välja en eller båda lådorna, och utifrån det välja hur mycket pengar som ska ligga i dem. Förutsäger den att du kommer att välja endast en låda, så lägger den en hel miljon i den ena och tio tusen kronor i den andra. Men förutsäger den att du kommer att välja båda lådorna, ja då lägger den bara tio tusen i den ena lådan och ingenting i den andra. Under tiden som den gör sina förutsägelser och lägger i pengarna får du gå ut i ett annat rum.

Bra tävling, sa jag, men det är ju lite enkelt.

Nej, sa filosofen, det är det inte alls. Svara då i så fall på vad som är bäst att göra när alla förutsägelser och pengaplaceringar är gjorda, och du kommer tillbaka in i rummet och ska välja hur många lådor du ska ta med dig.

Lätt, svarar jag. Jag väljer så klart en låda - då vinner jag ju som minst tio tusen och som mest en hel miljon! Filosofen skakar på huvudet. Det är fel. Men, ropar jag, jag kan ju inte välja två - då kommer han ju ha lagt mycket mindre pengar i dem!

Då accepterar du baklängeskausalitet, säger filosofen. Att du genom att agera på ett visst sätt i nuet, kan få förutsättningar som satts i det förflutna att ändra på sig. Alien har ju redan lagt pengarna i lådan.

Njaa, tvekar jag, kanske inte ändå. Jag ändrar mig, jag tar båda. Det är klart att lagda pengar ligger. Det där med baklängeskausalitet är nog inget för mig.

Vår diskussion kom mig att tänka på min, och de flesta andras, reaktion första gången man sett eller läst Sofokles Kung Oidipus. Vissa ser tragedin som en moraliserande berättelse på ena eller andra sättet: Man ska inte försöka stå emot sitt öde. Man ska inte döda sin far och ligga med sin mor. Man ska inte söka efter sanningen, det är förbehållet gudar och siare.

Dessa tolkningar blir tyvärr lätt väldigt problematiska, för vad skulle egentligen stackars Oidipus kunnat göra? Han begick ju sitt brott ovetandes, ändå straffas han. Och, hade han inte försökt stå emot sitt öde så hade ju sagan slutat på exakt samma vis ändå: med fadermord och incestskandal. Ödet spelar, snarare än hämnare, rollen av en slags naturlig mekanism lite likt idén om karma - och Oidipus drabbas ju faktiskt inte mer för att han försökt undslippa det. Oidipus är, helt enligt dåtidens tragiska konventioner, en till personligheten nästan felfri man och en lysande kung över Thebe. Kanske är då bara syftet att vi genom att se hur han dras i den värsta smuts ska uppnå den av mystik omgärdade katharsis? Tyvärr leder den tron lätt till att den intressanta handlingen reduceras till sin effekt, och det verkar vi inte vilja.

Vi fortsätter ju nämligen, långt efter att Oidipus gått i landsflykt, att spekulera och resonera; Om han inte sökt sanningen hade det nog gått bättre? Men då hade ju pesten härjat hans stad. Om han från början bestämt sig för att till exempel bli munk, då hade han ju inte fått slåss eller vara med kvinnor? Men han var ju så säker på att adoptivföräldrarna var hans egna, han behövde egentligen inte gardera sig mer... Man kan fortsätta i evigheter.

Jag tänker mig att vi i de diskussionerna lätt gör samma misstag som jag gjorde i mitt spel med alien (hur sjutton ser det ut i plural?); vi tror oss kunna bestämma över något som redan är fastställt. Oidipus kanske rentav själv tänker likadant? För lägger vi alienhistorien direkt över tragedin, är det ju Pythian som har tagit aliens plats, och Oidipus som tagit min och försöker förändra det redan fastställda.

Kanske är det inte fåfängt att försöka se något annat i Kung Oidipus än moraliteterna vi suktar efter eller de tänk om vi inte kan sluta nysta i. Men vad det kan vara, det vet jag inte.

Kanske att utan aliens och pythior (eller experter, modebloggare och trendanalytiker heller, för den delen) skulle betydligt färre spännande lekar och tragedier äga rum, men vi själva å andra sidan leva våra liv lite mindre bekymrade om hur det ska gå med allt.

Här är lite gammal skåpmat, som aktualiserats idag:

Hur den sapfiska metern blev Catullus överman.

Tolkning och kommentar till Catullus fragment 51.

För att göra en snabb presentation av dikten "Ille mi par esse deo videtur" kan vi säga att den består av tre strofer parafras på Sapfos fragment 31, som avslutas med en av Catullus tillagd strof. De fyra stroferna binds dock samman av den noggrant tillämpade Sapfiska metern, där en fyrradig strof i tre verser byggs upp enligt mönstret troké, troké, daktyl, troké, troké, för att i den fjärde avslutas med daktyl, troké. Som jag ser det måste vi på grund av disposition av dikten dela upp analysen av den i två delar; en där vi koncentrerar oss på de tre första stroferna och deras förhållande till Sapfos fragment 31, samt en andra del där den sista strofen hamnar i fokus.

De första tre stroferna, således. Det kan tyckas som om Catullus enbart har velat översätta Sapfos fragment 31, men jag tror inte att man kan nöja sig med det. Att Catullus bara hade till syfte att föra vidare Sapfos dikt i Rom är knappast troligt, då kulturlivet vid denna tid verkar närmast besatt av de gamla grekerna och åtminstone i Catullus kretsar förmodligen redan kände till dikten. Dessutom har ju flera mindre modifieringar gjorts, samt en mycket stor i och med uteslutandet av Sapfos fjärde strof. Därför väljer jag att se Catullus fragment 51 som en tolkning, hellre än ett försök till regelrätt översättning.

Den romerska besattheten av Grekland är relevant då frågan om varför det var just Sapfo som Catullus valde att tolka dyker upp. Självklart intog Sapfo en framskjuten position bland de kända grekiska poeterna, och Catullus skrev ytterligare en dikt på sapfisk meter förutom tolkningen han gör i fragment 31, samt två bröllopshyllningar man antar har sitt ursprung i förlorade Sapfiska verk. Att romare tog sig an grekiska verk, inte bara för att visa sin respekt mot den grekiska kulturen utan även för att försöka överglänsa den, är bekant, och som praktexempel kan nämnas Vergilius Eneid.

I sin parafras av Sapfo är de teman och bilder Catullus valt att behålla många, men i förstärkt form. Mannen som hos Sapfo tycks vara en gudars like, är hos Catullus till och med ännu lyckligare. Han får hos honom ständigt sitta nära, och förutom att som hos Sapfo lyssna även se på den åtrådda kvinnan. I andra strofen vågar han modifiera mer: Han kortar Sapfos vittnesmål "ty när jag ser på dig, om så bara en stund, blir der omöjligt för mig att tala" till det betydligt mer effektiva "ty när jag får se dig blir jag mållös" för att i stället lägga till sina egna ord om att förlora "förnuft och vett" samt den älskade Lesbias namn. Han byter även den för oss idag främmande språkbilden "min tunga brister" till det mer bekanta domnar bort. I den sista parafraserade strofen tar han sin metod till sin fulländning då han i stället för Sapfos ganska bleka och intetsägande rader som "ingenting ser jag med ögonen" och "öronen brusar" väljer att införa de mer elaborerade "nattligt mörker ögat beslöjar" och "i örat ringer dova klockors klang".

Catullus har använt enbart de tre första, fullständiga, stroferna av Sapfos dikt. Av detta kan vi anta att den fjärde, som idag endast är bevarad till tre verser samt ett fragment av en sista och avslutande, var i detta skick även under Catullus tid. Hypotesen att han skulle ha förkastat den enbart på grund av att den sista versen var ofullständig tror jag dock inte på; han har ju redan visat i ovanstående strofer att han inte har något emot att förändra och förbättra.

Christina A. Clark håller i sin artikel "The Poetics of Manhood" på att man i de uteslutna orden kan skönja ett mönster, nämligen den yttre vittnesbörden om de inre kärlekskvalen. Hon menar att Catullus genom att välja bort orden om svett, skälvningar och en gulgrön ansiktsfärg följer en maskulin norm om att hålla sina känslor i schack. Jag finner hennes poäng något sökt, då de två senare av de tre känsloyttringar hon använder som exempel ju faktiskt finns i den borttagna fjärde strofen. Visst skulle anledningen till att Catullus tagit bort just den kunna vara att han fann den alltför effeminerad (en tes som enligt Clark även företrädes av litteraturvetarna Bickel, Schnelle och Friedrich), men med tanke på att den utgör en ytterst liten del av alla de känslor han faktiskt offentliggör i sina allt annat än anonyma dikter förefaller det i mina ögon i så fall vara en ganska fåfäng åtgärd.

Då allt annat tycks uttömt har det blivit dags för den slutgiltiga, svåra frågan kring Catullus fjärde strof. För vad gör den egentligen där? Trots den första impulsen av att den är felplacerad, tror jag nämligen ändå att den är en del av Catullus dikt. För det första verkar det nämligen rimligt att Catullus efter att ha uteslutit Sapfos egen fjärde strof ersatte den med något annat. För det andra har Fragment 11, som ju är det enda övriga på sapfisk meter, om möjligt ännu mindre gemensamt med den sista strofen än vad Sapfotolkningen har.

Jag vill rubricera denna brytning i stil och tema som ett för Catullus ganska vanligt grepp, och inte bara i enskilda dikter. Läser man hans dikter samlade ser man den även i skillnaderna mellan de olika teman han tar upp, de olika genrer av lyrik och de olika metriska scheman han ger sig i kast med, stilnivåerna han visar prov på, samt i omsvängningarna i hans känslor gentemot Lesbia. Från de mest hänförande kärleksdikter går han till de snuskigaste smädeverser, från den innerliga kärleken till Lesbia, till hatet, och sedan den patetiska hoppfullheten om en återförening med densamma. Brytningen återfinns även i det tidigare nämnda fragment 11, där naturlyriken plötsligt bryts av formuleringar kring Lesbia och de "trehundra kåta gubbar" vars "ballar [hon får] att sprängas". Som stilgrepp är brytningen alltså helt och hållet motiverad även i fragment 51.

Catullus och Rom - också föremål för dikten?

Innehållet i den tredje versen bryter också av mot det tidigare temat kärlek och svartsjuka. På något sätt genomgår Catullus en metamorfos, från den firade, rike romerske poeten till något helt annat. Vi har redan konstaterat att Catullus Rom såg sig som en förvisso fysiskt större och starkare men kulturellt mindre sofistikerad lillebror till det gamla Grekland. Samtidigt, i all den rikedom man vältrade sig i, i medvetenheten om att vara unika i världslitteraturen och åtminstone materiellt överlägsna och mer utvecklade än de gamla grekerna ? drabbades man inte av hybris? Är det i själva verket denna överlägsenhet som tar sig i uttryck då Catullus väljer att ?uppgradera? Sapfo till de kultiverade romarnas nivå, med allt vad det innebär av de lexikala utsmyckningar han behänger hennes enkla och sakliga dikt med?

Catullus sätter sig i Sapfos sits, erkänner hennes ramar och versmått, men överlägset, för att dekorera henne. Någonstans glömmer han bort varför det egentligen är som Sapfo överlevt fram till hans dag: Den där elden som löper under huden, den där barlagda nerven som bränner igenom Sapfos torftiga språkbruk. Kanske är det bara Catullus, med sin sorgliga kärlekshistoria, som kan förstå att det är därifrån Sapfo får styrkan att slutligen slå tillbaka. Hur som helst inser han i alla fall: och Sapfo återtar kontrollen. Hennes i jämförelse nyktra och oförvanskade syn på världen tar tag i Catullus blick och vänder den obarmhärtigt och triumferande mot honom själv och hans romerska kulturelit. Genom den sapfiska meterns glasögon som han till en början frivilligt tagit på sig konfronteras han med, och drivs slutligen att erkänna, sin samtids, och samtidigt sitt eget, nederlag.