Poesin lever
Morgonen efter Stockholms Poesifestival: Då jag någon gång efter solnedgången äntligen kommit upp ur sängen hittar jag på golvet en lapp, med dikten "Oskrivet blad - Till J M Coetzee" av John Mateer i tolkning av Roy Isaksson. Jag var inte på sessionen då han uppträdde, tyvärr, för dikten var spännande och skvallrade om en exilpoet med språkproblem som verkar riktigt intressant. Stackars Isaksson måste ha känt sig rejält schizofren då han satte sig med uppgiften att till ett nytt språk tolka en dikt som bland andra innehåller den skrikande raden JAG TALAR INTE MITT EGET SPRÅK.
I vilket fall som helst tycker jag att dikten innehåller en nyckel till frågan jag ställde mig i förra inlägget, angående dödsannonser. "Ta er i akt för de som sörjer med begripliga ord". (även om det i min värld hade låtit bättre med ett g)
Annars då? En konferencier som man, trots galaklänningen och den radioproffsiga rösten, tyckte uppriktigt synd om. Tur att Bas Böttcher dök upp och ställde allt tillrätta med sin tyska slampoesi. Textremsan bakom, för oss språkligt handikappade, fungerade sisådär. Visst var allt välkomponerat, roligt och med hög igenkänningsfaktor, men jag tror ändå att de tyskspråkiga i publiken var de enda som njöt på riktigt. Ja, att förstå Böttcher är väl en anledning så god som någon att lära sig tyska. Till dess håller jag mig dock till hans kollega Grand Corps Malade och hans Les voyages en train eller Saint-Denis.
Sara Stridsberg, den primära anledningen till varför jag ville dit alls, var snabbt glömd. Visst längtar jag tills ?Sub Rosa? dyker upp, men på papper räcker fint för mig. Trots den lite brutala övergången mellan hennes superseriösa litteraturuppläsning och de glada Lars Forssell-trudeluttarna vande vi oss så snart Monica Nielsen dök upp och med sin revolutionsröda fjäderboa och kraftfulla röst drog oss rätt in i Paris. Absolut hänförande, och jag vill att vänstern än en gång ska bli spexig, glittrig och kunna sjunga att världen är skön trots allt. Och visst påminner politiken i kombination mede entusiasmen lite om Bas ändå? Stämningen fortsatte mot sin absoluta höjdpunkt då Evert Taube i Catti Brandelius tappning flanerade in på scen och rev loss en performanceakt som åtminstone fick mig att skratta tills jag grät. Thomas Öberg och Andreas Bertilsson var sist. Det kändes mest pinsamt.
Favoriten
Nu måste jag gå och läsa "Har någon sett mig någon annanstans?" som ju är nominerad till Augustpriset i kväll. Hittills hoppas jag ändå mest på Torgny förstås.
/K
Länkar.
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_644731.svd