Fattigdomens språk
Ska jag välja ut en bok för att fira FN:s Världsfattigdomsdag blir det, pinsamt nog, George Orwells "Down and out in Paris and London". Jag skäms, men detta har för mig varit skildringen #1 av fattigdom - mitt inskränkta svenska huvud har inte kunnat leva sig in i någon mer aktuell och akut fattigdomsskildring. Från "Down and out" har jag i alla fall de livligaste bilder kvar: Parishotellens källare, fulla av råttor och pennalism, Londons soppkök, magontet då man inte haft råd att köpa bröd? Men starkast av allt minns jag skorna. Det största problemet för de fattiga i Orwells närhet verkar just ha varit dessa skor som ständigt var tufsiga, opolerade och fulla med hål som gjorde bäraren både frusen och skamsen. Just den skammen över fattigdom känns svår att få grepp om idag, jag inbillar mig att det i varken Stockholm, London eller Paris är vanligt att skämmas över skohålen eller de fransiga skjortärmarna som Orwell så noga beskrev hur man skulle vikas in. Själv har jag hört från en bekant vars högstadieskola hade en enorm stipendiefond som bara växte år för år, eftersom man aldrig lyckades hitta några som uppfyllde kraven: Fattiga men begåvade gossar som saknade skor.
Fattigdom?
Att skriva om klass har varit otroligt populärt under de senaste åren, och självklart försöker man hänga med. Inte Kapitalet, följaktligen, utan Anneli Jordahls ?Klass?. Jag höll på att brista ut i gråt av lättnad när jag äntligen kunde slå igen den. Det var inte bara en av de sämsta journalistiska insatserna som tryckts, texten var också ohyggligt dåligt redigerad och upprepade sig, hoppade, gled runt i cirklar, drog noll slutsatser förutom den att Anneli Jordahl tycker att hon själv är lite för intressant ur ett klassperspektiv. Kanske skulle det ha blivit bättre litteratur om hon haft trasiga skor.
Jag tänker nämligen, att det är språkets fel. Anneli Jordahl gick på universitetet och identifierade sig med böckerna redan som liten. Orwells fattigdom var väl också mer eller mindre välregisserad, vad vet jag. Men jag tror att vad som ändå gör att hans skildring känns mer genuin är just "skofaktorn". Han kanske kunde tala fint, han kanske var författare som skrev när han diskat klart i sitt restaurangkök; Men han hade likväl trasiga skor, skämdes följaktligen, skildrade sin skam på det där svidande engagerade sättet, och vips: Nu tror jag att det är skammen, och vreden över orättvisan som tvingar en att skämmas, som är det värsta med fattigdom. Och jag funderar på om inte det som kan få en att känna den där skammen i Sverige idag är språket. Det finns så många som är arga på språket. Jag känner mycket milda och anspråkslösa personer som kan bli alldeles vilda i utgjutelser över hur förbannade de blir när de där jävla pretentiösa typerna ska komma och trycka ner dem i skorna, bara för att de minsann har viktigare saker för sig än att läsa svenska akademiens ordlista varje kväll innan de går och lägger sig!
Språket engagerar, och språket är ett utmärkt maktverktyg. Jag är övertygad om att det är språket som gör att min trånga hjärna inte kan ta till sig hur fattigdomen i världen gestaltar sig utanför de europeiska huvudstäderna. Ingen talar så att jag lyssnar, därför att ingen får lära sig att tala så att jag ska lyssna.
Kanske bör man satsa alla biståndspengar på Biskops-Arnö-filialer i Darfur. Jag tror att det skulle vara värt det om bara en enda sudanes kom och förklarade, bara en gång till, hur ont det gör med de där trasiga skorna och hur vreden över orättvisorna känns. Bara en gång till. Det skulle åtminstone vara värt hundra Agneta Sjödin med telefoninsamlingar.
Tyvärr skulle det inte bara innebära en massa goodwill för Röda Korset - annars hade det förmodligen redan gjorts. Det vore nämligen farligt, om någon lärde sig de där orden. Det skulle kunna kullkasta så mycket om rika västerlänningar verkligen lyssnade på någon, tillmätte någon auktoritet, som ville annat än att underhålla eller möjligtvis utrota fattigdom genom att sälja vita band. Något skulle hända på riktigt.
Jag vill öppna mitt språk. Jag vill gå i en skola som lär mig hur man stavar fel och bygger satserna annorlunda, som lyfter grammatikens filter och slutar värdera orden. Det vore radikalt; att öppna sitt språk, att sätta örat till marken, i stället för att kräva att någon ska föra fram sin mun till mitt öra och viska fram sitt budskap. Internet gör världen så liten, gör texten vi kan ta del av så stor, att det är språket som får filtrera åt oss. Jag ska sluta sila som om jag vore en val. I stället, vad då? Jag letar efter en blogg, kanske i Tchad, kanske i Uganda. Hittar bara hjälparbetare och amerikanska businessmen.
Dagens fråga: Är den fruktansvärt osympatiske Johan Staël von Holstein släkt med madame de Staël, eller kanske med hennes make? Stackars, stackars släkt.
/K
Nyligen hittat hit, sitter och läser slutet av ditt inlägg, om att vilja ?öppna upp mitt språk? och börjar tänka på fysikern Richard P. Feynman, vet inte hur väl du känner till honom. Men det jag tänker på är vad hans syster Joan (också fysiker) sa om sin bror, att han hade fullständigt internaliserat fysiken och dess lagar. Han verkade se den fysiska omvärlden genom lagarna och kunde på så vis också lättare se bristerna i dem. Lagarna är ju trots allt bara en beskrivning av verkligheten.
Att se språket som ett redskap och ofullständig beskrivning av tankarna och världen kan kanske göra att man också blir lite mer respektlös mot det, att bryta sig ut ur det? Kanske är förutsättningen för att kunna göra det du vill att man lärt sig använda detta redskap på många olika vis, att experimentera och testa dess möjligheter, på samma sätt som som en konstnär som lärt sig olika typer av måleri och tekniker och därmed också möjligen kan se deras möjligheter och begränsningar.
Vad gäller fysiken så sa Marvin Minsky (prof vid MIT) att Feynmans förmåga att se något grundläggande ur ett helt nytt perspektiv byggde på följande:
?He had so many good ways, he was so unstuck, if something didn?t work he would look at it in another way and do something in 10 minutes that might take the average physisist a year.?
Vi är, som du skriver, fångar i vår eget språk och verkligheten silas genom detta fängelses galler. Jag gillar din tanke på det du försöker göra, att öppna upp ditt eget språk, se sprickorna i fernissan, öppna upp till den verklighet och de möjligheter som gömmer sig där bakom.
Kanske kan du bli en språkets dynamitard, på samma sätt som Nietzsche är tankens, att spränga och bygga nytt, det skulle vara helt enormt om du lyckas.
Tack för din mycket intressanta blogg, hoppas du fortsätter skriva.