Bokcirkeln

På utförsäljningen hos Modernista häromdagen lyckades jag få med mig vad jag åtminstone hoppas är tre kap, hem. Och ovanligt nog har det första av dem faktiskt redan infriat alla förhoppningar en lagom optimistisk människa rimligtvis kunde ha ställt på de tre sammanlagt. Viktor Johansson, som bland annat ger ut min nya favorittidskrift Ett lysande namn och dessutom medverkar i den lite krångligare (inte minst vad layouten beträffar) O-, har efter sin omhuldade diktsamling Kapslar nu givit sig på prosan, eller nja – ett mellanting. För mig har läsningen av Eterneller främst lett till ett inte nytt, men bortglömt och (tyvärr) sällan nödvändigt lässätt, där man som läsare tar fasta på orden, lika mycket som vid läsningen av poesi, där varje ord noga måste omläsas och genomtänkas och kopplas och kombineras innan fortsättning över huvud taget är möjlig. Orden är inte bara medel, utan är också i sig – vilket gör att boken, trots sin lätta vikt och sitt lätta, luftiga språk, blir enormt tät. Och känslan av täthet, av att någonting kopplas, av att ett samband uppstår och att det här händer gång på gång, det är ren lycka och känsla av att leva, åtminsone för mig.

Eterneller handlar såklart om postapokalyptisk rymdkärlek, om sorgen efter något som varit. Starkast käns denna sorg dock inte i skildringen av saknaden efter Jorden och samhället, utan i skildringen av berättarens sorg efter kärleken Mira. Den gör så ont att man får kramp av att bara läsa om den, om omöjligheten att någonsin finna något annat. Saknad känner såklart även Cassie, en annan av apokalypsens överlevare som dock tveksamt börjar vända sig från sorgen. Jag ska inte avslöja den hela, men berättelsen innehåller allting som det postapokalyptiska narrativet någonsin skulle kunna kräva. Den ödelagda världen som äntligen sagt ifrån. De två som måste, måste glömma allt för att något nytt ska kunna bli. Med ett eko ända från Ask och Embla, i en elegant dubbelexponering som gör den stora civilisationens öde till bara en suddig fond bakom den livsviktiga mänskliga relationen, skriver Viktor Johansson om miraklet att släppa taget och börja om på nytt.

God Jul

/K

Ingen film? Titta här istället.

Vad kan då Peter Englund lära av sin föregångare? Jo, givetvis att hänga med i den samtida utgivningen och slå till direkt när man vet att en författare är värd priset i stället för att vänta på den annalkande mossan. Visst finns det kanske inte idag någon så självklart värdig mottagare, men faktum är att hade man på den tiden valt att vänta i bara tre år till på denne dittills näst yngste mottagare av priset, hade det ju inte funnits någon Camus att dela ut det till.

Och vad kan han lära sig att inte göra som sin föregångare, då? Tja…Vad sägs om lite medieträning?

Lycka till!

/K