Bokcirkeln

Det kreativa bloggandet har varit satt på undantag på sistone till förmån för den bland alltför många studenter vinnande kombinationen heltidsstudier + halvtidsjobb. Som tur är väcktes min ilska till liv en helt lugn tv-kväll, då Kristina Lugns medverkan i SVT-programmet "Carin 21:30" dragit min nyfikenhet till sig. Bara att få lyssna på hennes långsamma röst gör underverk för själen. Det gör dock inte programledaren Carin Hjulström.

Här vill jag bara först, innan jag kommer till pudelns kärna, göra en liten avstickare: "Carin 21:30" heter, till skillnad från "Rakt på med K G Bergström", just bara "Carin". En pinsam detalj jag missat, som skulle få avgörande konsekvenser för min tv-kväll: Kombinationen kvinna + förnamn är ju nämligen, för oss som suktar efter seriositet, ett bakslag av stora mått. Innan jag hade nått insikten att programledaren själv, i samma process som sitt namn gjort det, reducerats till en slags kvinnlig pratighet hann jag dock chockeras av detta:

Carin Hjulström talar, förutom med Kristina Lugn, med en stressforskare som heter Giorgio Grossi om stress och arbete. Mitt i programmet kommer så frågan som vänder upp och ner på allt:

"Giorgio, många kvinnor särskilt, är ju mer stressade på sin lediga tid än vad de är på arbetet? Vad gör vi för fel?"

Smaka på det: Vad gör vi för fel?

Giorgio Grossi försöker behandla frågan, talar om att kvinnor är överrepresenterade hos de med stressproblem, ångest och depression, framhåller att det oavlönade arbete kvinnor utför i hemmet och det enorma ansvar för barn och hem som största problem. "Det finns studier som visar att när män kommer hem från jobbet..." Carin Hjulström avbryter snabbt med att utropa:

"Men hur ska vi koppla av effektivt då? - Så vi får en effektiv vila, så vi orkar arbeta?"

Låt mig berätta en sak, för Carin Hjulström och alla som följer hennes program: Att "koppla av effektivt" är patriarkatets kanske just nu mest effektiva lögn. Och svaret på den uppgivna frågan "Vad gör vi för fel?" är: Att villigt gå på den.

Jag har på sistone roat mig med att bläddra i nyutgåvan av Barbro Backbergers "Det förkrympta kvinnoidealet", en effektiv och rolig kampskrift mot den korkade kvinnan och de som skapat henne. Då Backberger skrev sin bok på 60-talet, var det de ekonomiska resurserna som var viktiga att undanhålla kvinnan. Därför hjälptes reklammakare, journalister, politiker och debattörer åt att skapa en bild av den lyckliga husmodern, som minsann njöt av rollen som obetald arbetskraft därför att det låg i hennes natur, och på vilkens enkla hjärna fylld av recept och mode en utbildning var fullständigt bortkastad. Trivdes man inte i den rollen kunde man... Tja, kanske fråga sig: "Vad gör jag för fel?"

Vad är det vi talar om idag? Just, det: Tid. En tendens samtalet i "Carin 21:30" bekräftar: Vi blir sjuka, får hjärtinfarkter, dör, allt på grund av stress. Vad som behövs är mer tid - och vem ska stå för den? Nu är det inte längre faktumet att "kvinnogörat" i hemmet är oavlönat som spelar roll - tvärtom, varför inte betala för det genom vårdnadsbidrag och avdrag för hushållsnära tjänster: Huvudsaken är vem som får tiden som frigörs.

Som ett led i kampanjen har myten om "den effektiva kvinnan/modern" skapats. Hon leder projekt, långkokar i lergryta och bodypumpar med samma frenesi: och hon är så lycklig och så effektiv: och det går visst det, bara man planerar i sin Palm Pilot och har rätt förvaringssystem i hallen och unnar sig själv ett hemma-spa då och då.

Jag har aldrig hört talas om någon som njutit av att pyssla om sig i ett hemma-spa, men det har sedan millennieskiftet, tillsammans med pilates och aromaterapi, visat sig vara en av vår kulturs mest livskraftiga myter. Därför att den håller den viktigaste myten, den om den effektiva kvinnan, vid liv - och därför att den ger Carin Hjulström och många andra riktigt dåligt samvete och leder till skuldbeläggande av sig själv i stället för till revolutionär Backberger-ilska.