Lyckad Derrida-kväll, storslagna löften och Catullus

God dag,

Som utlovat kommer här en liten sammanfattning av vad som egentligen hände på Forum i går kväll. Ja, jag förstod faktiskt mer eller mindre vad som sades kring Derrida, Blanchot och Platon. Magnus Roosmans framföranden av olika nyckeltexter förtjänade den spända koncentration de fick, trots att han enligt min åsikt knappast tog särskilt stor hänsyn till texternas egenart. Horace Engdahl var ett under av ödmjukhet spiritualitet, (trots att han egentligen mest gav en snabbare och mer lättfattlig version av ungefär vad som står att läsa här), och Jan Stolpe välsignade det hela med sin auktoritet.

 

image4
Postmodernismens mesta kalufs.


De musikstycken som spelades, däremot, jag känner att jag måste sakna någon särskild sorts hjärnceller för att förstå den här moderna klassiska musiken. (eller vad den nu kan tänkas heta, musiken som framförs på "klassiska" instrument men är skapad i någon sorts post- eller modernistisk anda) Det var ändå tre stycken olika kompositioner, skapade mellan -48 och -76, spelade på helt olika uppsättningar instrument (vibrafonen var coolast!) men - och jag skäms över att behöva säga det här - för mig lät de alla som gnissel. Likaså det koreografiska momentet, Margaretha Åsberg iförd någon form av Anubismask utförde förmodligen mycket genomtänkta rörelser som enligt Horace perfekt illustrerade Derridas förhållande till texten och dess författare: För mig såg det ut som om hon låg och ålade sig på golvet. Jag lider av ett musikaliskt och koreografiskt handikapp, det är bara att erkänna och försöka bota så gott det går.


I vimlet i går skymtade visst Mara Lee fram, vilket påminner mig om att uppmana er alla - särskilt ni som deltagit och kommenterat mina åsikter kring "Ladies" - att dyka upp på Forum igen den 8:e oktober för en helkväll kring och med ovanstående. Jag kommer i alla fall att försöka få en plats!


Jag har upptäckt att mina läsarsiffror skjutit i höjden, eventuellt sedan jag åkt snålskjuts på DN:s måsenrecensioner. Jag skäms inte, utan uppmanar i stället alla som hittat hit av en slump att stanna en stund och komma tillbaka snart. Jag utlovar en recension av Tough Alliance-konserten på fredag, Mozarts (i och för sig inte alls nya, men ändå) Così fan tutte på måndag, samt också inom en snar framtid Hundarna i Prag på Judiska Teatern och "Gråt inte mer, Cecilia. Och inte du heller Ursula." av Kristina Lugn. Jag är även fullt medveten om att alla dessa scenhändelser riskerar att stjäla rampljuset från TEXTEN här på bloggen, men jag tror att det löser sig. Här är en rapport från textfronten:


För tillfället sliter jag som en hund med den sista strofen av Catullus nyöversatta fragment 51.


Sysslolöshet blir ditt fördärv, Catullus,
sysslolöshet gör dig för vild och lössläppt,
syssloslöshet störtade förr i gruset
kungar och städer.


Ja, vad sjutton gör just den här strofen i just den versen? Jag uppmanar alla med, om också bara ringa, expertis på området: hjälp mig!


/K

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback