Bokcirkeln

Två män har på varsitt håll på sistone väckt både min uppmärksamhet och min beundran. Den förste är den holländske 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza, och, jag tror knappast att jag behöver motivera det här men hans Etiken som utgavs postumt och står att finna i svensk översättning av Dagmar Lagerberg är ett helt fantastiskt verk. Trots min kärlek till fiktionen och litteraturen börjar jag undra om det faktiskt inte är den jag skulle ta med mig till en öde ö. Både Spinozas uttryckssätt och hans logiska system är helt enkelt fulländade på ett nästan estetiskt vis; samma bländande känsla av ett stort förklarande som man får av bra konst eller bra musik slår en när man öppnar Etiken. Konsumera den vetja!

 

En annan, och betydligt mer otippad, bekantskap är bloggaren och humorangtreprenören Alexander Schulman. När jag kom ut som Schulman-fan för någon vecka sedan såg kompanjonen ut som om jag hade slagit honom på näsan. Och jag erkänner, det är inget jag hade väntat av mig själv heller, men här kommer det: Alexander Schulman verkar vara en om än inte tokmogen men på alla sätt sympatisk och faktiskt genomgod människa, till och med om man gör definitionen av god väldigt snäv. Bloggprovokatör? Jag synar. Och överraskar mig själv igen med att längta, bara pyttelite, efter hans debutroman som kommer ut i vår. Jag sätter min hatt på att den blir vårens bokupplevelse – kom ihåg det här i vår, för är den inte bra så lovar jag att faktiskt ge dig som påminner mig om det min snygga hatt.

 

I veckan var jag och kompanjon på Proustvandring här i Paris, efter instruktioner på den här sidan. Det var grejt! Ni som är på väg hit måste komma tillbaka nästa vecka när jag inte har tentavecka, för då kommer jag att lägga upp en egen, omdistribuerad och svensk Proustvandring, komplett med foton på anonyma Haussmann-hyreshus helt utan charm som ändå får mig att rysa lite.

 

/K

2008 har sannerligen varit Jean-Marie Gustave Le Clézios år. Sällan har jag hört så mycket under ett enda år om en författare jag aldrig tidigare hört talas om – Stig Dagerman-priset i somras och visiten i Sverige i vintras har gjort honom till vad man i kretsar där jag är mer hemmastadd skulle kallat ”en hajp”. Ändå har alla radioprogram, artiklar och rapporter som talat om honom på något anakronistiskt sätt tagit avstamp i händelsen som alltså ändå bara skedde för tio minuter sedan. Rapporteringen har redan gjort honom till han-den-där-som-ska-få-nobelriset-snart, och att höra hans namn läsas upp idag kändes märkligt välbekant. En anledning till förväntningarna är givetvis att Dagerman-prisets utdelare tidigare har hunnit med att norpa Elfride Jelinek samma år som hon skulle få nobelpriset. Ändå är det konstigt – Le Clézio som sin egen, självuppfyllda profetia.

 

Praktiska konsekvenser:

Alla här kommer att vara på gott humör.

Jag kommer inte ha några problem att hitta honom på originalspråk (om jag skyndar mig) eftersom jag skaffade bibliotekskort igår.

SR-dokumentären som sändes om honom i somras kommer att gå i repris. Det var en bra dokumentär.

 

Nu springer jag till biblioteket

/K

 

Länkar: DN, SvD

Jag har, sedan mitt förra inlägg, haft lite svårt att släppa tankarna på förbjudna böcker. Att titta, och skratta sig igenom listan över böcker som ända fram till 1966 var förbjuden frukt för rättrogna katoliker, är ett bitterljuvt nöje – för vad skulle det finnas kvar att läsa ifall man följde listan? I själva verket fungerar den precis som en läslista till en kurs i idéhistoria: den lyckas med sällsynt precision peka ut en periods allra viktigaste och mest angelägna författare och tänkare, och ställa upp dessa i en kronologisk förteckning. Om jag någonsin får lust att sätta mig in i en särskild epok är indexet den första plats jag kommer att uppsöka: Det enda i sammanhanget som känns lite tråkigt är att ett samtida index inte finns, eftersom jag är säker på att det snabbt skulle urskilja de mest betydelsefulla och nyskapande verken i dagens tanke- och bokflora.

 

Pet shop boys håller med om att allt trevligt är synd.

 

I förrgår tillbringade jag dagen på Grand Palais Emil Nolde-utställning, som jag om tiden tillåter förmodligen kommer att författa ytterligare ett litet blogginlägg om eftersom den på ett övertygande och sammanhållet sätt lyckades presentera ett extremt disparat konstnärskap. Och havet sedan, vilket hav! Nolde är kanske för oss svenskar mest aktuell i och med den pågående tvisten om målningen ”Blumengarten” mellan Moderna Muséet och en bestulen judisk familj.

Som en del i Nolde-utställningen presenterades och visades film om en tidigare utställning där Nolde deltagit, men då under helt annan paroll. Den öppnade portarna i juli 1937 i München och hette ”Entartete Kunst”. För att tjäna som exempel på allt som var förkastligt och ja, degenererat, samlade man inom dess väggar alla de främsta moderna konstnärer man kunnat komma över medelst beslagtagning och andra skumma metoder. Utställningen beräknas ha besökts av ungefär tre miljoner människor, som under förevändningen att de ville bespotta den moderna dekadensen fick möjlighet att se den allra bästa och mest relevanta konsten just då, från van Gogh via sagde Nolde och besläktade expressionister, till dadaisternas främsta utövare.

Utställningsaffischen

Vart jag vill komma är förstås inte svårt att lista ut: Försök att upprätta samlingar och förteckningar över dålig och omoralisk konst, litteratur och (vilket nazisterna senare gjorde för att hindra den framsvepande jazzvågen) musik, leder ofta till att man ofrivilligt i stället sätter fingret på det allra bästa.

 

Nu till min fråga: Vad skulle hända om man idag, som ett experiment, lät diverse konservativa falanger som idag gör samma typ av ”moraliska” bedömning av konst – vare sig denna baserar sig på nationalistiska, religiösa eller politiska grunder – som katolska kyrkan och tyska nationalsocialistiska pariet, eller för den delen den kinesiska regimen under kulturrevolutionen eller Kreml under Sovjettiden gjort, sammanställa det av dagens konst som de anser vara mest degenererad? Skulle det bli en fantastisk samling av Piss Christ, Muhammedkarikatyrer och Ecce Homo, som man fick välja om man ville gå på antingen för att förfasas eller för att njuta?

 

Min tanke stöter på ett moraliskt och ett praktiskt problem: Det man kan kalla det moraliska problemet är att det gäller grupper med en väldigt negativ syn på konst, och ofta på mänskligheten eller delar av den, som man talar om att eventuellt ge en position där de kan påverka människor och göra reklam för sin konst- och människosyn. Delvis är det samma problem som etablerade partier stöter på då de väljer huruvida man bör debattera mot Sverigedemokraterna eller inte.

 

Det praktiska problemet har med dagens konst att göra, och kanske är det i ljuset av detta problem man måste förstå det katolska indexets hädangång: Skulle man försöka återuppliva indexet idag skulle förmodligen systemet med en lista över tillåtna böcker bli det smidigaste, eftersom synden nuförtiden snarare är praxis, ständigt närvarande i såväl dålig som bra litteratur, medan den i högre grad förr var ett adelsmärke vad gällde författarens nytänkande.

 

Min idé lär knappast bli verklighet, men jag skulle faktiskt uppskatta att få veta något om vad som anses vara omoralisk kultur idag. Tills vidare får jag surfa på hemsidan Ungsvensk.se:s forum om Kultur – dock i små doser eftersom idioti, främlingsskräck och en dos analfabetism där verkar ha blommat ut i en vidrig symbios och gör sidan helt och hållet oaptitlig.

 

Just nu tycker jag att min idé vore förträfflig, men frågan är vad ni tycker? Omoralisk? Omöjlig? Eller skulle i stället den så kallade kulturelitens – en grupp som ofta porträtteras som minst lika trångsynt som föregående nämnda moralväktare – egen utställning med exempel på i deras ögon usel konst vara mer upplysande?

 

I morgon kommer plats nummer tio på Bokcirkelns litterära Youtube-lista att utannonseras, och på torsdag utannonseras årets nobelpristagare i litteratur. Oddsen säger att jag knappast kommer att ha läst särskilt mycket av honom/henne, men kom tillbaka då i alla fall.

 

På återseende,

 

/K

 

Blumengartedebatten finns här: 1, 2

Att litteraturblogga om det stundande presidentvalet i USA har inte varit lätt, trots att detta val utmålats som det där populärkultur kommer att få mest inverkan någonsin. Tyvärr verkar detta begrepp just nu inte inbegripa litteratur över huvud taget, förutom de obligatoriska självbiografierna och monografierna över kandidaterna. En av de mest spännande är John McCains dotters bok ”My dad – John McCain”. Hon är även en flitig, om än helt poänglös bloggare och går att finna här. Däremot har det satsats friskt på populärmusiktrivia, och här är det givetvis Obama som har övertaget. Ett av de lustigare bevisen på detta är kommentaren från den republikanska kampanjstaben där de kallar en kommande CD till stöd för Obama där artister i stil med Stevie Wonder och Lionel Richie medverkar, för ”rockalbum”.

 

Nu har dock åtminstone den republikanska vicepresident-kandidatens förhållande till litteratur börjat nystas upp på ett djupare plan, och det är inga vackra åsikter som dyker upp. Enligt en obekräftad uppgift i en Times-artikel ska nämligen Sarah Palin efter sitt tillträde som borgmästare i Wasilla 1996 ha försökt bannlysa böcker från stadens bibliotek, och dessutom försökt avskeda bibliotekarien Mary Ellen Emmons som vägrade ställa upp på operationen. Det gick aldrig så långt att Palin hann föreslå några böcker, vilket på ett vis är synd eftersom jag är övertygad om att det hade sagt en hel del om kvinnan som kan komma att bli USA:s nästa vicepresident.

 

Att det är just nu som nyheten börjar sippra ut är träffande, eftersom vi råkara vara mitt uppe i American Library Associations Banned Books Week – en vecka då ALA varje år väljer att fästa uppmärksamheten vid ”friheten att läsa”, och på vilka sätt den hotas av bland andra föräldraföreningar, skolor – och lokalpolitiker som Sarah Palin. En titt på den fullständiga listan över ifrågasatta böcker, eller topplistan över 2007 års mest ifrågasatta, kan varmt rekommenderas. Med på listan finns bland annat tre böcker av Toni Morrisson, Ken Keseys ”Gökboet”, och alla Harry Potter-böckerna.

 

Med förhoppning om att vi alla fortsätter att läsa, låter andra läsa, och aktivt motarbetar de som försöker hindra andra människor att komma i kontakt med uppseendeväckande, utmanande, och fantastiskt bra litteratur, önskar jag er alla en riktigt upprörd Banned Book Week.

 

/K

 

Överkurs i veckan: spana in alla förbjudna bok-listors moder, Index Librorum Prohibitorum.

Visst är jag en sucker för Fredrik Strage, visst önskar jag att jag kunde göra allt han gör. Tyvärr är Spy Bars toalett flera hundra mil härifrån, vilket gör att jag i likhet med SvD:s ledarblogg får nöja mig med att kopiera hans geniala idé om en youtube-topplista. Jag har under dess utveckling lyckats hålla mig någorlunda sval, men när det tredje bästa klippet skulle publiceras föll allt mitt motstånd. Det var stor, stor musikhistoria.

En litterär youtube-lista, följaktligen.
Innan jag börjar vill jag lägga in en liten disclaimer: Författare är inte, trots vissa trendrapporters droppande av termer som "litterära agenter", rockstjärnor. De har sällan ADHD, de går sällan på droger, de kastar sällan ut skrivmaskiner från hotellbalkonger. De är oftast helt vanliga människor, vars arbete kräver en osedvanlig mängd koncentrationsförmåga, en stillsam nypa nördighet, och förmågan att sitta inomhus ensam stora delar av sitt liv - tyvärr. Av den anledningen har jag valt att göra min youtubelista lite, lite kortare än både Strages och SvD:s.

Vi börjar lite med en uppvärmare, utom tävlan så att säga. Anledningen är helt enkelt att det är ett så pass mytomspunnet klipp att jag var tvungen att ha med det. Dessutom verkar det vara enormt roligt, åtminstone vad publiken anbelangar. Problemet, mina vänner, är ett enda, och det är pinsamt att erkänna: Jag förstår inte vad människorna menar!

Den 30 april 1971 hölls en debatt med namnet "Dialogue on Women's Liberation" i New York's Town Hall. Den kom att utveckla sig till ett litet krig mellan moderatorn Norman Mailer och en panel av feministiska författare bestående av bland andra Germaine Greer, Diana Trilling, Jacqueline Ceballos och Jill Johnston. Hela bataljen finns bevarad i filmen ”Town Bloody Hall” och finns att beställa på …. Mest legendariskt har avsnittet där Jill Johnstons interaktiva lesbiska poesi framförs blbivit - men att höra Norman mailer tala om sin penis är förstås inte heller helt fel:

 

  På en anklagelse om faschism svarar Norman:

 

I look forward very much to the advance of women’s liberation because women are finally going to have to come into contact with the best aspect of a male brain – which is its modest accuracy. I didn’t… (skratt) ..Dear Lucy, I did not make those remarks, I had characters who made them, I have a general who’s a profoundly latent homosexual, in his own right. Not my latent honomsexuality, his latent honomsexuality, and he had these wonderful images about the (?), and I had a great deal of fun at the time I was writing it, I was thinking “oh, that shows how homosexual those generals are” so I wasn’t saying that for me. Same thing when I was writing about Sergius O’Shaugnessy, he was a man as tall as Germaine Greer, he was a god…

Germaine Greer på platsen bredvid bryter snabbt in:

 

And you did call your own penis “the retaliator” (hämnaren) while referring humourosly to Septimus O’Shaugnessey who ressembles you in many ways…

 

Norman: The retaliator … The retaliator is not quite so formidable as “the avenger”…

 

I’m afraid I have to take a woman’s view of that…

Alltså, den som hjälper mig att avkoda detta dolda penisskämt vinner rätten att utse vilket litterärt youtube-klipp som ska komma på tionde plats och därmed inleda denna storslagna kavalkad av kulturell underhållning.
Kom igen nu!

/K