Bokcirkeln

Götterdämmerung, var det. Min operasmak är nog långt ifrån fulländad, men jag överdriver inte när jag påstår att mitt tålamod faktiskt är det. Och jag är mycket upprörd. Hur kan man locka folk med Jordens undergång och Gudarnas krig, hålla oss på halster i fem timmar - för att sedan servera ett ljummet solonummer med "avskalad" scenografi där allt som närmar sig dramatiska effekter är konsekvent strukna? Kalla mig okänslig för det sublima, men är det ett ögonblick i operahistorien man verkligen har tillåtelse att fläska på så är det i Wagners Ragnarök. De tysta tårarna och de psykologiska bevekelsegrunderna ter sig tämligen påklistrade på typgestalterna, och en annan mindre anpassad värld anas ständigt bakom de beige sofforna och stumma biografstolarna. Kanske är det detta som är meningen, och visst svindlar man ofta till i liknelsen med andra krigsupptakter, där vi dumma små privatpersoner luras att tro att vi skulle ha något att tjäna personligen på undergång och död. Kanske kunde den högst aktuella (vilket bara det är förkrossande) poängen inte ha framkommit i andra sammanhang, men jag kan ändå inte låta bli att önska att jag någon gång i mitt liv får uppleva en Wagner i full krigsmundering, hög på alpluft och nordlig hybris, redo att förhärliga krig och tvillinggifte like it's 1847.

Jag ville ju inte att den här bloggen skulle handla för mycket om mitt privatliv - och så envisas saker med att bara hända. Blev nyligen av med jobbet i en snart genomförd flytt av förlagsverksamhet av lägre hierarki, men är inte direkt förkrossad. Familjen kan ha hur många stipendier och föreningar som helst för att visa sin personalvänliga sida, men faktum kvarstår att allt sådant enbart gäller de fast anställda - vilka numera för en alltmer tynande tillvaro bland inhyrda studenter och folk på olika former av mystiska vikariat på de lägre avdelningarna. Det har varit trevligt i alla fall.

Alltså: Råkar någon där ute behöva en anställd under sommaren är det bara att höra av sig, jag är bra på det mesta och grym på korrekturläsning.

Filosofen och jag har bestämt oss för att utlokalisera vår verksamhet till Paris framåt hösten. Jag läser Alberte og friheten för närvarande och känner mig lite lätt nervös. Ett specialinlägg om Parislitteratur anas när jag fått ett jobb och ordnat lägenhet - men vilka är era Parisfavoriter? Sist jag var där läste jag Hemingway och evighetsprojektet Proust, men vilken bok beskriver staden bäst idag (förutom tidigare hajpade Grand corps malade)? Förmodligen något om riktigt misslyckade integrationsprojekt och Kärchner-tvättar.

Relaterat: