Bokcirkeln

I måndags var det dags för Mara Lees "Ladies" stund i rampljuset på Forum. Mycket människor, mycket vin, diskussion, och de lilarosa böckerna överallt. Mötte en Bonnier-man som var lite besviken över att man avslöjade slutet, till råga på allt innan pausen, då man hoppades kunna sälja böcker. I övrigt verkade de flesta nöjda och glada. Mara Lee verkar vara en humoristisk person. Jag trodde att hon skulle vara så allvarlig. Men det var ändå Kim West, en häpnadsväckande ung konstkritiker, som tog oss alla med storm med sin analys av konsten som både metafor och arena i "Ladies". Jag önskar att han skulle publicera den någonstans, och gör han det får jag nog läsa det: Direkt när vi kommit hem satte sig min vän och beställde en prenumeration på den konstkritiska/filosofiska/cineastiska tidskriften Site där han medverkar. Han finns tydligen även som en av många röster i bloggen Efter kritiken, och allt verkar i stort sett vara mycket intressant.

Inte så allvarlig som hon ser ut.

Jag ställer mig fortfarande frågande till formen som Forum verkar påtvinga alla litteraturkvällar: Texten, verkar det, måste tvunget blandas med både nyskriven "klassisk" musik, samt med någon sorts dans. Det som åtminstone kändes spontant och nydanande då jag för första gången bevittnade det under Derrida-kvällen börjar mer och mer likna en inte särskilt lyhörd mall. Ska man nu nödvändigtvis "blanda genrerna", kan man väl i "Ladies" fall i stället ägna sig åt bildkonsten och skulpturen som ju har en så framträdande roll i boken, hellre än att slänga in ett pianostycke mellan varje uppläsning (som för övrigt här liksom under Derrida-kvällen tyvärr präglades i alldeles för hög grad av uppläsaren själv och för lite av textens särart). Kalla mig tondöv, men fastän jag faktiskt ärligt kan säga att jag denna gång i alla fall kunde uppskatta musiken som framfördes, är jag fortfarande fullständigt oinvigd i vad sjutton just den musiken gör just där. Jag vet att det inte är meningen att alla ska förstå, då är det ju ingen vits med att vara kulturelit. Men om nu huvudtemat för dessa kvällar faktiskt är litteraturen som presenteras, kanske man kan förmoda att de som kommer också är mer insatta i just litteratur än i modern dans?

Ett annat sammanhang där jag känner mig pinsamt minimalistisk är på operans Così fan tutte. Det är verkligen ett verk som vinner på att lyssna på hemma, på skiva, utan att höra eller förstå handlingen. Den är nämligen redan som tanke tämligen pinsam, och blir enbart pinsammare i Operans studentikosa hippiedräkt. Mina ledord i veckan, följaktligen: Mindre kringaktiviteter och mer koncentration i kulturen.

Jag undrar om det skulle fungera som livsfilosofi, bara?

/K

PS. Jag hejar på Bonnefoy! DS.