Bokcirkeln

Som utlovat kommer här en liten sammanfattning av vad som egentligen hände på Forum i går kväll. Ja, jag förstod faktiskt mer eller mindre vad som sades kring Derrida, Blanchot och Platon. Magnus Roosmans framföranden av olika nyckeltexter förtjänade den spända koncentration de fick, trots att han enligt min åsikt knappast tog särskilt stor hänsyn till texternas egenart. Horace Engdahl var ett under av ödmjukhet spiritualitet, (trots att han egentligen mest gav en snabbare och mer lättfattlig version av ungefär vad som står att läsa här), och Jan Stolpe välsignade det hela med sin auktoritet.

Postmodernismens mesta kalufs.

De musikstycken som spelades, däremot, jag känner att jag måste sakna någon särskild sorts hjärnceller för att förstå den här moderna klassiska musiken. (eller vad den nu kan tänkas heta, musiken som framförs på "klassiska" instrument men är skapad i någon sorts post- eller modernistisk anda) Det var ändå tre stycken olika kompositioner, skapade mellan -48 och -76, spelade på helt olika uppsättningar instrument (vibrafonen var coolast!) men - och jag skäms över att behöva säga det här - för mig lät de alla som gnissel. Likaså det koreografiska momentet, Margaretha Åsberg iförd någon form av Anubismask utförde förmodligen mycket genomtänkta rörelser som enligt Horace perfekt illustrerade Derridas förhållande till texten och dess författare: För mig såg det ut som om hon låg och ålade sig på golvet. Jag lider av ett musikaliskt och koreografiskt handikapp, det är bara att erkänna och försöka bota så gott det går.

I vimlet i går skymtade visst Mara Lee fram, vilket påminner mig om att uppmana er alla - särskilt ni som deltagit och kommenterat mina åsikter kring "Ladies" - att dyka upp på Forum igen den 8:e oktober för en helkväll kring och med ovanstående. Jag kommer i alla fall att försöka få en plats!

Fredagens generalrepetition inför publik av Måsen på elverket, ett ambitiöst och lovvärt initiativ, uppfyllde tyvärr inte alls förväntningarna. Jag är glad att jag gick gratis, och tycker synd om alla de som redan köpt upp hela biljettlagret. Stjärnspäckat, visst, oerhört humoristiskt, briljanta rolltolkningar - särskilt Marie Göranzons Arkadina - och i bakgrunden ett helt och hållet besjälat Tjechovmanus. Men ändå går det inte ihop, och jag kliar mig i huvudet för att försöka fundera ut varför. Kanske är det bara jag som helt osakligt påverkas av den där förbannade ljusskärmen, framför vilken skådespelarna spelar i bländande motljus i en och en halv timme. Framåt paus måste jag blunda för att skona ögonen.



Men nej, det är inte bara det, inte bara jag. Det är något som inte passar ihop. I efterhand känns det som om det är skådespelarna, var och en med sin egen, specifika energi nedlagd i rollen, som helt enkelt inte får ihop det. Det blir inget samspel, var och en spelar för sig själv. Ingen kemi som får kärlekshistorierna, vänskapsförhållandena och familjekärleken att verka rörande och förståelig(a). Det som däremot kommer fram bra är ändå generationsskiftet och friktionen mellan det gamla och det nya. Det är också det som känns mest aktuellt, och kanske därför det som lyckats bäst tillsammans med bland annat lådvinet i ambitionen att uppdatera pjäsen.

*

Anledningen till att jag inte hunnit få ner denna korta recension tidigare har varit ett antal minst sagt blöta nätter, med påföljande tunga dagar. Ingenting att ta upp i en litteraturblogg, med andra ord - kanske med undantag av en liten episod.

Ett av de sista minnena från lördagsnatten, han och jag är på väg hem med tunnelbanan. Vad pratar vi om? Jag vet inte, förmodligen meningen med livet eller något likadeles luddigt ämne som dyker upp efter en viss promillehalt uppnåtts. Vad jag minns är, vid Slussen kliver vi på ett tåg, slår oss ned mitt emot en ung tjej med kort mörkt hår. Hon tittar, och stelnar i en slags tystnad.

(Man vet det på tunnelbanan, att då människor tjuvlyssnar beter de sig på ett särskilt sätt. De uppför sig som den klassiska old school-tjuvlyssnaren, som om de stod och gömde sig bakom en dörr: De upphör med ens att själva ge ljud ifrån sig, eller ens röra på sig för burdust, av rädsla att bli upptäckta där de står och lurar bakom dörren.)

Så händer det, vi har inte hunnit säga mycket till varandra innan hon skyndar sig att ur skinnväskan i knät dra fram ett kollegieblock och en penna, och sedan snabbt och effektivt börja anteckna allt eftersom vi talar. Jag minns att jag fnissade till lite: hon sitter ju för sjutton och tar diktamen på två berusade människor i tunnelbanan!

Det vore kanske inte så smickrande att i just det stadiet hamna i någon form av litterärt verk, så jag hoppas att det inte var någon alltför ambitiös skribent som lät sig inspireras av våra utläggningar. Jag undrar verkligen vad det kan ha varit vi talade om?

/K

PS. I kväll är det Forum om Derrida! Recension av sammankomsten utlovas, men bara under förutsättning att jag över huvud taget förstår något av vad som sägs. DS.

DN om Måsen
Igen

Kanske är det så här: Att genren Mara Lee försöker reclaima är flärdlitteraturen. Anne, jag tror att du har rätt. Jag tror att Annika Marusarz, som en annan skarpsynt kommentar påpekade, också har rätt. Jag är beredd att sluta fred även med Jan Arnald om han bara erkänner att han egentligen haft en bild av flärdlitteratur i huvudet då han i sin recension använt begreppet chick-lit. Jag är eventuellt också beredd att sluta fred med mig själv, trots att jag skäms lite att behöva erkänna att denna genre är helt och hållet okänd av mig. Jag levde inte när den skrevs, jag har aldrig hört någon rekommendera någon av genrens "klassiker", jag har aldrig lärt mig om denna typ av litteratur över huvud taget trots all min litteraturvetenskapliga nyfikenhet och hela världens, syntes det, vilja att tillmötesgå mig och upplysa mig om allt som skrivits. Däri ligger det lilla försvar jag har.

Jag måste ju förstås se till att rätta till denna vita fläck på min litterära världskarta och, hur tråkigt det än kan tyckas, ta igen vad jag missat ur flärdlitteraturens bokskatt. Vad har ni att rekommendera i den vägen?

/K

Nu, efter att troget ha följt de tre första avsnitten av "Upp till kamp", känner jag mig äntligen redo att ge ett samlat omdöme om serien. Och det är nästan helt och hållet positivt.

För "Upp till kamp" må vara klyschigt, pinsamt övertydligt, och kanske alldeles för medvetet om sitt eget Stora Samhällsansvar - men i ett avseende är det faktiskt alldeles fräscht. I likhet med till exempel "Rome" känns "Upp till kamp" modigt som ändå vågar ta på sig uppdraget att försöka avporträttera en annan sorts människa än de som skapat serien. Det tycker jag är enormt fascinerande, inte minst för att det nästan aldrig görs försök till det. Men samhällen skapar samhällsmedborgare - Rom skapade sina, folkhemssverige sina, och vi som sitter och tittar är, kanske sorgligt nog, av annan sort. Det är här jag tycker att det intressanta i serien ligger.

Jag läste förra veckan Nöjesguidens sågning av serien, och ska jag vara ärlig har jag en otrolig lust att göra mitt genmäle till ett personligt påhopp. Tyvärr känns det lite mossigt att skälla på Nöjesguiden för att de är själlösa yuppies, något som säkerligen gjorts ända sedan 80-talet. Men lite får man faktiskt tona ner sina postmoderna pretentioner om man vill komma någon vart. Det känns som att seriens karaktärer har hamnat i en brytpunkt mellan de sista som trodde på en Stor Berättelse - den stackars sångerskan som offrar sitt musikutövande i Kampen - och den första större generationen som "insett" att det inte är lönt - med undersköna Simon J Bergers rika onding som främsta exempel. Vill man så går det att tycka att rollerna, i synnerhet de som drivs av ett ideal, är klichéartade skärvor av en korkad generation, att verkliga människor omöjligt kan ha tänkt som de gör, och sålunda att hela historieberättandet och försöket att skildra en "anda" sålunda är fåfänga drömmar om någon form av falsk äkthet man gärna tillskriver just den eran.

Just Nöjesguidens skribent Sandra Engström gör i och med sin diss ett tydligt Nöjesguiden-statement riktat mot - ja, det som den ärbara tidningen faktiskt skapades, för exakt 25 år sedan, för att dissa. Nöjesguiden är nämligen en i sitt väsen hundra procent postmodern tidning, som tar ställning mot Stora idéer, stora Pretentioner, Patos, och allt vad den gamla skolan av seriös samhällsförändrande (åtminstone med den ambitionen J) journalistik ville säga. I den enda text Nöjesguiden själva använder för att presentera sig för sina annonsörer väljer de att göra det såhär:

"När Nöjesguiden startade för 25 år sedan stod vi för ett helt unikt koncept. Att ta nöje på allvar var något helt nytt. (...) 2007 ska vi fortsätta i samma riktning. Vi ska behålla och stärka vår ställning som Sveriges viktigaste nöjestidning."

Nöjesguiden är följdaktligen i sin natur inkapabel att uppskatta en tv-serie om 60- och 70-talets vänsterrörelse. I rest my case.

Tillbaka till tv-serien i sig, motiveras hela dess existens av många små glimtar, inte bara av skönhet - man bör inte glömma att det är en otroligt vacker serie - utan också av just detta för somliga ogreppbara: Den Andra Tiden. En av mina favoritscener är då Tommy (den överartikulerande stackars Sverrir Gudnason som, trots att han är den i gänget som allra minst klarar av det ändå får alla töntiga överdrivna repliker) kommer hem till sin knegarfamiljs trånga lägenhet en tidig morgon efter en festnatt och i trappan möter sin egen far. På väg till deras gemensamma arbetsplats. På något sätt sade den scenen allt jag behövde veta om Tonåringen. I alla dessa förbannade år har man lyssnat på dessa 40/50-talister självgott leende gå på om vilken revolution Tonåringens historiska inträde i 1900-talet var - och så sade de där (turligt nog) ordlösa bildrutorna allt man behövde veta.

De där glimtarna är vad som gör det värt att titta på. Samt, och det är skamligt att erkänna för att jag känner mig som en snusktant, tidigare nämnda Simon J Bergers ansikte.

Puh.

För övrigt var jag på en anställningsintervju idag. Det Stora Förlaget, som vi som plöjt för mycket svensk litteratur gärna vill kalla det. Håll tummarna.

Min höst håller på att utkristallisera sig, och den verkar bli så spännande att det kittlar i mig. I morgon är det tydligen en Nöjesguiden-förhandspremiär (jag skäms följaktligen inte för att bita den hand som föder mig - eller åtminstone förser mig med biljetter - vilket torde garantera min integritet som bloggare) av en pjäs på elverket. Och tyckte ni att jag tjatade lite väl mycket om postmodernism i föregående inlägg så beror det förmodligen på att jag var och skaffade biljetter till Derridas Apotek på Forum på måndag. Jag har aldrig varit där och ser fram emot det något oerhört.

Allra sist vill jag rekommendera Sveriges bästa litteraturblogg. Till råga på allt av någon som tycker exakt samma sak om filmen "Darling" som jag själv.

Nu kommer min pojkvän snart, och då jag av blyghetsskäl hemlighåller min blogg för alla jag känner är det bäst att lämna er åt ert öde.

/K

Några böcker publicerade han dock! Fler än sju är säkert, men jag vet inte namnen på alla. "Västgötagubbar" hette en, "Bukett till Er" (en antologi där flera olika författare medverkade) och "Det förgyllda utterskinnet" och "Ljuv är september" andra. Och så boken som jag genom en lärare (som jag för övrigt hittade i ett underbart sammanhang här) fått möjligheten att bekanta mig med honom genom, nämligen, "Årstiderna - Med Ingegerds Karl-Erik". (Notera att han återanvänt titeln på dikten han skrev i småskolan).

Jag lovar att i framtiden scanna in det lilla jag har av "Årstiderna", så att ni alla kan få ta del av denna romanpekoralens mästare. Tills vidare vill jag bjuda er på denna lilla smakbit, som alltså är de allra första meningarna av denna roman:

"Lillinga har omkristnats av sin man till Ingegerd ty hon blev hans Inga vid hans huvudgärd i den vackra parken mot Saabens gråskimmerfärg en vårnatt när livet lekte leende hos dem.

Hon själv som skriftställarens decemberbarn, men av 65 modell som hemmafru och lärare i landsbygdsskolan i Värmland.

Hon har av Gertrud Fogelgren och mig blivit glömd in i decenniets natt - under dubbelromanen Årstiderna och hennes nuets jags giv."

Det som är så intressant här är att Bror Oskar Snygg uppenbarligen har ett slags litterärt språk. Han allittererar, anspelar på saker och använder högtidliga ord och begrepp - åtminstone tycker jag att det låter riktigt romantiskt och hemskt att bli glömd "in i decenniets natt". Men det är just detta - pretentionerna är så höga att krutet lagts på det vääldigt speciella språket, i stället för att skriva en roman. För det är just det som är vitsen med att läsa "Årstiderna": Man sitter där och läser mening efter mening, formulering på formulering - utan att egentligen komma någon vart. INGENTING händer. Självklart skulle detta knappast ha publicerats idag, och jag tror att de som publicerade honom på den tiden - sextiotalet tror jag, och Allmogeförlaget hette de - skämdes rätt rejält när de fick se slutprodukten. De hade dock förmodligen hjälpt honom mycket, särskilt med stavningen som man - efter att ha läst hans brev till Evert Taube men en vädjan att bli upptagen i dennes författarsällskap - kan notera inte var den bästa.

Och ett annat:

Man må vara två:
till tre,
å kanske flera me.

Jag undrar om Bror Oskar Snygg fortfarande lever? Själv skulle han knappast förvånas över att hans skrifter sprids än idag. Jag är inte heller helt överraskad, för trots att det förstås finns de som förtjänar det bättre så är Bror Oskar Snygg viktig för alla som både läser och skriver. Dels för att hans böcker och brev är så fruktansvärt roliga att läsa. Och dessutom - visst känns det skönt att det alltid finns någon som är garanterat sämre än en själv?

För Övrigt: Ägnar jag mina dagar åt att dyrka marken som Anders Cullhed står på.

/K

Mara Lee

Ladies
Bonniers

I går morse läste jag ut "Ladies" efter en veritabel sträckläsning. Den är vansinnigt fängslande. Mara Lees debutroman, efter två tidigare utgivna samlingar prosalyrik, överraskar med ett förvånansvärt banalt språk. Det skaver, det säger fel saker - det låter inte som ett bildat språk. Vad som i stället får stå i centrum är skildringen av fyra kvinnors livshistorier och utveckling, samt en mängd frågeställningar om makt och sexualitet.

Givetvis var det DN:s entusiastiska recension, till råga på allt undertecknad Jan Arnald, som lockade - hade jag varit SvD-prenumerant hade boken knappast haft en chans. Men det är ett problem jag har med denna DN-recension, och de på den följande reportage som spunnit vidare på recensionen, och det är genrebestämningen av "Ladies" som chick-lit. Det skulle nämligen aldrig ha slagit mig att sätta just den etiketten på just den här romanen. Kanske är det bara för att jag själv har ett dåligt förhållande till genren och tycker om "Ladies" alldeles för mycket, men jag tycker att det är svårt att hitta någon bok om kvinnor som ligger längre ifrån. Mara Lee själv verkar dock inte ha några problem:

"- Jag har aldrig läst någon bok i den genren, men naturligtvis känner jag igen dramaturgin och formen från film och tv. För mig handlar mitt ämnesval om att peka på den verklighet som vi befinner oss i och de drömmar och strävanden som är viktiga här."

Mara Lee vill följaktligen också vara med och såga "skitdrömmar", något jag är helt positiv till. Men hur går det här egentligen ihop med chick-lit? Och vad innebär egentligen den här så bespottade genren?

För en definition av begreppet chick-lit vände jag mig förstås till all kunskaps källa, Wikipedia:

Litteraturgenre som skildrar livet för storstadskvinnor i 20- och 30-årsåldern. Oftast är böckerna skrivna av kvinnor och riktar sig till kvinnor. Karaktärerna är inte sällan över-analyserande unga kvinnor som söker perfektion, vare sig det är att hitta en partner, ett jobb eller en lägenhet.

Detta verkar ju stämma; Kanske är inte överanalyserandet så stort hos Mara Lee, rent psykologiskt är det nog förträngning och ett konsumtionsinriktat skenliv hennes karaktärer sysslar med, men man kan nog säga att detta kompenseras av den hårda kampen om perfektion, främst utseendemässigt.

Vidare lyder Wikipedias definition: Genren har också betraktats som postfeministisk eftersom den ofta behandlar kärlek och förhållanden på ett okonventionellt sätt.

Detta är dock raka motsatsen till Mara Lees värld: Här inser Lea redan vid 13 års ålder att sex i samband med känslor bara är ett patetiskt försök att föra samman två människor som i själva verkat aldrig kan mötas. Visst finns passionen, men den leder till svek, depression, och död. Relationerna är dömda att vara dysfunktionella maktkamper.

Jag tycker snarast att "Ladies" är ett försök att försöka frånta chick-liten dess hegemoniska plats i skildrandet av moderna unga kvinnor. Inifrån parodierar Mara Lee chick-litens språk, redan första sidans utseendebeskrivningar av karaktären Lea som innehavare av "mjukt vågigt rödblont hår och blek silkeslen hy" känns, i ljuset av vad hon egentligen är för människa, som en fullständig satir.

Men står verkligen "Ladies" enbart utanför chick-liten? Kan man inte säga som Jan Arnald, att "Ingen genre är "låg" nog att inte kunna bli riktigt bra, och i och med den här uppgraderingen står det plötsligt blodigt klart vad chick-lit-genren ytterst och innerst är ute efter." ?

Det finns något Jan Arnald missar i sin beskrivning av "Ladies" som chick-lit, och sin beskrivning av chick-litens innersta ambitioner. Först är det givetvis chick-liten som underhållningsgenre, något som Mara Lee inte alls siktar mot. Visst tycker jag att det vore vackert om all chick-lit var som Mara Lees, om Bridget Jones någon gång kunde låsa in sig på museietoaletter för att onanera till Yves Klein-målningar, om någon av Lisa Jewells karaktärer kunde driva ner sig själv i en spiral av självdestruktion, svält och förnedrande lesbisk kärlek. Men det kan de inte. Genrebestämningen fungerar som en märkning för människor som vill läsa olika saker. De som vill ha chick-litens humor, fniss och avkoppling med en okomplicerad värld, vill inte ha Mara Lee. Och den som vill ha Mara Lee, vill förhoppningsvis varken ha humor, fniss eller avkoppling.

Dels är det det feministiska perspektivet i genredefinitionen. Jag har likt många flickor i min generation varit hänvisad till dessa färgglada och förvisso extremt humoristiska romaner då jag sökt efter någon form av kvinnlig identitet, men aldrig blivit nöjd. På något sätt har alltid skrattet fastnat vid halsen, vid de igenkännande blinkningarna åt kvinnofolket, vid de okritiskt vidareförda idealen, vid detta identitetsskapande som bara kunde leda mig bakåt. Att överge chick-liten har varit viktigt för mig, därför att att identifiera sig med chick-litens kvinna är att reducera sig själv som människa. Jag njuter dock av Mara Lees roman i fulla drag, därför att den låter kvinnorna vara människor.

Min förhoppning är att Jan Arnald, som jag tackar för en lysande recension som trots genreförvirringen ju fick mig att läsa boken, bara för denna gång (för det är tyvärr sällan det behövs) låter de unga vackra storstadskvinnorna vara människor som kan säga något om mänskliga erfarenheter. Att göra Mara Lee till chick-lit är inte bara att göra de hängivna chick-litfansen en björntjänst, det är att degradera en förbannat bra roman.

K