Vägra koppla av
Det kreativa bloggandet har varit satt på undantag på sistone till förmån för den bland alltför många studenter vinnande kombinationen heltidsstudier + halvtidsjobb. Som tur är väcktes min ilska till liv en helt lugn tv-kväll, då Kristina Lugns medverkan i SVT-programmet "Carin 21:30" dragit min nyfikenhet till sig. Bara att få lyssna på hennes långsamma röst gör underverk för själen. Det gör dock inte programledaren Carin Hjulström.
Här vill jag bara först, innan jag kommer till pudelns kärna, göra en liten avstickare: "Carin 21:30" heter, till skillnad från "Rakt på med K G Bergström", just bara "Carin". En pinsam detalj jag missat, som skulle få avgörande konsekvenser för min tv-kväll: Kombinationen kvinna + förnamn är ju nämligen, för oss som suktar efter seriositet, ett bakslag av stora mått. Innan jag hade nått insikten att programledaren själv, i samma process som sitt namn gjort det, reducerats till en slags kvinnlig pratighet hann jag dock chockeras av detta:
Carin Hjulström talar, förutom med Kristina Lugn, med en stressforskare som heter Giorgio Grossi om stress och arbete. Mitt i programmet kommer så frågan som vänder upp och ner på allt:
"Giorgio, många kvinnor särskilt, är ju mer stressade på sin lediga tid än vad de är på arbetet? Vad gör vi för fel?"
Smaka på det: Vad gör vi för fel?
Giorgio Grossi försöker behandla frågan, talar om att kvinnor är överrepresenterade hos de med stressproblem, ångest och depression, framhåller att det oavlönade arbete kvinnor utför i hemmet och det enorma ansvar för barn och hem som största problem. "Det finns studier som visar att när män kommer hem från jobbet..." Carin Hjulström avbryter snabbt med att utropa:
"Men hur ska vi koppla av effektivt då? - Så vi får en effektiv vila, så vi orkar arbeta?"
Låt mig berätta en sak, för Carin Hjulström och alla som följer hennes program: Att "koppla av effektivt" är patriarkatets kanske just nu mest effektiva lögn. Och svaret på den uppgivna frågan "Vad gör vi för fel?" är: Att villigt gå på den.
Jag har på sistone roat mig med att bläddra i nyutgåvan av Barbro Backbergers "Det förkrympta kvinnoidealet", en effektiv och rolig kampskrift mot den korkade kvinnan och de som skapat henne. Då Backberger skrev sin bok på 60-talet, var det de ekonomiska resurserna som var viktiga att undanhålla kvinnan. Därför hjälptes reklammakare, journalister, politiker och debattörer åt att skapa en bild av den lyckliga husmodern, som minsann njöt av rollen som obetald arbetskraft därför att det låg i hennes natur, och på vilkens enkla hjärna fylld av recept och mode en utbildning var fullständigt bortkastad. Trivdes man inte i den rollen kunde man... Tja, kanske fråga sig: "Vad gör jag för fel?"
Vad är det vi talar om idag? Just, det: Tid. En tendens samtalet i "Carin 21:30" bekräftar: Vi blir sjuka, får hjärtinfarkter, dör, allt på grund av stress. Vad som behövs är mer tid - och vem ska stå för den? Nu är det inte längre faktumet att "kvinnogörat" i hemmet är oavlönat som spelar roll - tvärtom, varför inte betala för det genom vårdnadsbidrag och avdrag för hushållsnära tjänster: Huvudsaken är vem som får tiden som frigörs.
Som ett led i kampanjen har myten om "den effektiva kvinnan/modern" skapats. Hon leder projekt, långkokar i lergryta och bodypumpar med samma frenesi: och hon är så lycklig och så effektiv: och det går visst det, bara man planerar i sin Palm Pilot och har rätt förvaringssystem i hallen och unnar sig själv ett hemma-spa då och då.
Jag har aldrig hört talas om någon som njutit av att pyssla om sig i ett hemma-spa, men det har sedan millennieskiftet, tillsammans med pilates och aromaterapi, visat sig vara en av vår kulturs mest livskraftiga myter. Därför att den håller den viktigaste myten, den om den effektiva kvinnan, vid liv - och därför att den ger Carin Hjulström och många andra riktigt dåligt samvete och leder till skuldbeläggande av sig själv i stället för till revolutionär Backberger-ilska.
En person som dock verkar ha drabbats av sanningen heter Gunilla Bergensten. Hon har liksom Barbro Backberger skrivit en bok om saken. "Familjens projektledare säger upp sig" heter den, och verkar ha ett lagom revolutionärt budskap. Jag funderar på att köpa upp mig på ett lager och skicka ut som anonym feelbad - gåva till Carin Hjulström och kompani (medsystrar, mormödrar, vänner och bekanta).
Själv har jag efter åtta timmar på jobbet, två på universitetet, en på café med sällskap, satt mig ner och skrivit detta inlägg samtidigt som jag bakat ett tvåveckors lager av råg-frukostbullar med linfrön och pumpakärnor. Jag är inte perfekt, jag går också på lite väl fort ibland. Men jag vägrar, vägrar envist att ens försöka relaxa bort min ilska. Därför att det vore det största sveket jag kunde begå mot mitt kön.
/K
Vad hände med erotiken? - Del II
Tidigare omdömen, som de om Henry Miller och Jan Kjaerstads eskapader på erotikens område, har ni kanske redan läst. Frågan jag har ställde då, och kommer att fortsätta ställa även i detta inlägg, är ifall det finns litteratur som lyckas med det svåra konststycket att uppväcka den sexuella lusten hos läsaren samtidigt som den är en läsupplevelse i sig. Kanske är möjligheterna att påverkas av och reagera sexuellt på en text helt och hållet individuella, men jag kommer att anstränga mig för att inte påtvinga någon min egen sexualitet - bloggformatet till trots. Att föra in vad jag själv "tänder på" i en text som denna känns ungefär lika dumt som att då man värderar en kokbok lägga tonvikt på hur mycket man avskyr selleri eller tycker om grönpeppar och kommer för alla inblandades skull icke att ske.
Nu har jag alltså tagit mig i kragen och gjort mig redo för en dos gammal hederlig konsumentupplysning à la kvällstidning. Vilken är bäst?
Kandidat 1: Den Pretentiösa
En Barnberättelse
Sara Gordan
AB Förlag, 2006
Sara Gordan säger själv att hon övergav poesin för pornografin för att den senare kändes mindre pretentiös. Det märks inte i denna korta, laddade och språkligt oerhört medvetna kortroman. Så kan det väl inte bli annat om man är doktorand i litteraturvetenskap och forskar om upprepning som litterärt begrepp. De korta scenerna boken centreras kring upprepas nämligen, upprepas i vad som närmast är att likna vid ett posttraumatiskt chocktillstånd. Efter ett tag inser man att även scenerna i sig är upprepningar, iscensatta av de två huvudpersonerna, av ett i grund och botten gemensamt trauma: Barnet. Övergreppen mot barnet, det ofödda barnet, kanske att själv vara ett barn, att leka som om det inte fanns någon baktanke med ens handlingar.
En Barnberättelse är alltså skrämmande, tänkvärd, lockande och obehaglig - men vad Sara Gordan själv än påstår helt och hållet olämplig som pornografi. Läs den i alla fall.
Kandidat 2: Den folkliga
Det råder en slags anda hos bokförlag och läsare av att det inte skrivs tillräckligt mycket i Sverige. Andra tycker att det är fel att litteraturen bara skrivs av gamla människor ur kultureliten. Vad de inte märkt är att i ett slags internetbaserade bävergångar under litteratursveriges parnass plitas det flitigare än någonsin: Den skrivna amatörporren blomstrar. Intresset är lika stort; Går man till exempel in på Bloggportalen är de fyra mest eftersökta termerna just nu:
1. sexnovell
2. sexblogg
3. swingers
Sexnovell 24 verkar vara den största sidan i genren, som väl lättast beskrivs som bruksporr helt utan stilistiska ambitioner. Några pärlor går säkert att hitta, men mycket är också frånstötande vad gäller både stavning och innehåll, och det är svårt att hålla sig för skratt då det blir dags för dialog eller personskildring. Men visst är det ändå rätt uppmuntrande att det är en genre som tycks engagera så många?
Kandidat 3: Den mogna
Kåterier
Barbro Nyström
Erotique feminine bokförlag
Att skriva en novellsamling med tema sex där det är den kvinnliga sexualiteten som står i centrum, är förstås beundransvärt. (Å andra sidan vet jag inte riktigt om det är i genren erotiska noveller som hotet från stureplanssexualiteten är som störst.) Tyvärr är det inte mycket annat som är beundransvärt hos Kåterier, och det som stör mest är förmodligen bristen på fantasi. I en genre där uppfinningsrikedomen aldrig verkar ta slut känns denna bok bara pinsamt platt.
Tyvärr kan jag inte alls förlika mig med perspektivet i novellerna, hela greppet med den ?mogna kvinnan? som berättar sin historia känns tyvärr lite... klyschigt. Som något M Magasin gärna skulle publicera. Med detta försöker jag absolut inte nervärdera äldre kvinnors upplevelser av sex, tvärtom finns det alldeles för bra äldre kvinnliga författare som skriver om sex för att denna ska kännas fräsch. Jösses, Kerstin Thorvall skrev ju djärvare än så på 70-talet.
Kandidat 4: Klassikern
Venusdeltat
Anaïs Nin
Efter det att Kräftans Vändkrets kommit ut på 30-talet och gett Henry Miller ett grundmurat rykte som snuskhummer, fick han uppdraget att åt en anonym beställare skriva just den typ av "brukslitteratur" som efterlysts även här. Han tröttnade efter ett tag och tog då hjälp av sin älskarinna Anaïs Nin för att få ihop historierna, som gav dem en dollar per sida. Nin var ett stort fan av erotisk litteratur sedan en episod i sin ungdom och har bland annat sagt att "L'érotisme est l'une des bases de la connaissance de soi, aussi indispensable que la poésie." (ung. "Erotiken är en av självkännedomens grunder, lika oumbärlig som poesin"). Snart var det också hon som tog över, trots uppdragsgivarens ständiga kritik mot att berättelserna innehöll för mycket poesi och för lite action. Venusdeltat är en sammanställning av några av historierna, och kom inte ut förrän 1977 då Nin bestämde sig för att de var värda att spridas.
Venusdeltat är klart min favorit så här långt. Den är inte bara sexig, den är också en slags förvrängd sedesskildring av 40-talets Paris och dess mer bohemiska kretsar. Kombinationen manlig konstnär - kvinnlig prostituerad är liksom i Kräftans Vändkrets en oslagbar kombination, men det är först här vi får se sexualiteten inifrån lyxbordellen, ur den prostituerades synvinkel. Den känns dessutom. tack vare detta okritiska, gladkåta förhållande till prostitution och det burleska, så här i Dita von Teeses tidevarv också oemotståndligt chic. Rekommenderas varmt.
Konsumenttester ljuger aldrig, och vi gratulerar följaktligen Nin till att ha skrivit en utmärkt erotikbok. Återkommer snarast, och då kommer det som vanligt förmodligen att handla om något helt annat.
Till dess, gott folk,
/K
2007: konsumtionen i kulturen (där och ingen annanstans)
Jag vet ingenting om Martina Lodwdén och hennes eventuella dryghet. Men jag håller med henne, på ett sätt som även p1:s "publicerat" tog upp idag angående DN. Deras klimatsatsning (som under hösten förpestat åtminstone min vardag rätt ordentligt) ignorerar bestämt det kanske mest brännande: hur negativ effekt "konsumtionkulturen" har på miljön. Man lyfter mer än gärna fram fåniga människor som konsumerar "rätt", men aldrig de som inte gör det.
I stället är det kulturdelen som fått ta över hela debatten kring konsumtion, men med utgångspunkt i litteratur, musik, eller filosofi. Fick jag ha en egen kulturönskning för 2008 skulle det vara att de töntiga inrikes- och vetenskapsjournalisterna följde sina modigare kulturditons exempel och gav konsumtionsfrågorna lika stor politisk medial uppmärksamhet som den fått kulturell.
/K