Ny akademiledamot, Myrrha och Världens mått
Som litteraturbloggare, om än en ganska nonchalant sådan, känner jag mig tvungen att publicera en liten kommentar till utnämnandet av Anders Olsson till ledamot i Svenska Akademien. Jag har sedan årsskiftet läst en kurs på heltid för Anders Olsson, och har oräkneliga gånger under denna tid hunnit tänka att, sjutton, det här är förmodligen den mest kompetenta människa jag träffat. Han vet precis allt som är värt att veta. Det har inte varit en dans på rosor, långt ifrån, för om man undervisas av och vet att man ska lämna in hemuppgifter till någon som är så kompetent blir pressen större än vanligt. Dessutom hjälper det faktiskt inte ett dugg, på min låga nivå, att i varje ämne jag bestämt mig att skriva om som examinationsuppgift (resultatet skulle bli två och en halv sida på mycket grundläggande nivå) hade han tyvärr redan publicerat en avhandling, några böcker och en antologi. Jag gjorde så gott jag kunde, fick klar två och en halv hyfsade sidor som jag mailade in, gick och lade mig - och möts dagen därpå av nyheten om hans utnämning i DN Kultur. Jag är övertygad om att ingen passar bättre där än vad han gör och att han kommer att vara ett värdefullt tillskott med sina dubbla erfarenheter som både poet och litteraturvetare. Att han dessutom är en gammal Kriskamrat till Horace och kompani har jag svårt att se som en nackdel.
Men när i hela friden ska han hinna rätta min hemuppgift?
Här kommer i alla fall en idolbild.
För övrigt har jag läst två nyutgivna böcker på sistone: Världens Mått av Daniel Kehlmann är fartfylld, bitsk och garanterat skrattframkallade.
Läs den därför att: den är ett högkvalitativt men lättsamt avbrott till alla livets plikter.
Jag har även lyckats lägga vantarna på Ulrika Kärnborgs romandebut Myrrha, en ganska obehaglig historia som behandlar det verkliga förhållandet mellan tjänsteflickan Hannah Cullwick och den förmögne Arthur Munby. Det är en kärlekshistoria i ett samhälle utan kärlek men så fullt av gränser att man stundtals får svårt att andas under läsningens gång. Eller är det ens kärlek, rör det sig inte bara om en livslång pervers attraktion, respektive självbevarelsedrift? Hannah och Arthur har man träffat förr, men jag har inte lyckats förstå mig på dem ännu. Boken är i alla fall? det är svårt att säga bra, för att läsa den är ingen regelrätt njutning, men åtminstone fascinerande i sin skildring av två människor så definierade av sin tid i stället för av sin tidlöshet.
Läs mer på DN och SvD
Tills vidare,
/K