Fyra
1. Har du varit på Bokmässan någon gång? I så fall: vilket är ditt bästa minne därifrån? Om du inte varit där, är det något du drömmer om att göra?
Nej, tyvärr. Det närmsta årets bokmässa jag kommit är när jag talade i telefon med någon som var där igår. Hon sa att det var jättemycket folk. Men det är klart att jag är heltänd på idén att bokälskare inte ska sitta inne på sinn kammare och vädra sitt engagemang i bloggar, utan borde träffas och festa till det i stället. Jag har dock under min tid i Stockholm agerat medhjälpare i ett liknande sammanhang, då stod jag instängd med en (hyfsat självupptagen – men skvallra inte nu) deckarförfattare i en klaustrofobiskt liten monter för att kränga dennes böcker. Det är en upplevelse jag dock inte vet om jag skulle vilja återuppleva… Fast jo, om det var på bokmässan skulle jag nog tveka eftersom jag trots allt är ganska svag för kändisspotting.
2. En bok som ska presenteras på bokmässan är SMS-boken, skriven av en mängd författare. De bästa SMS:en har valts ut. Vad tycker du om SMS? Kan det bli bra litteratur av SMS, eller förstör det vårt språk?
Jag tror, jag tror. I högstadiet började jag, liksom de mer pedantiska av mina tjejkompisar, att skriva upp alla sms i en liten bok innan jag var tvungen att radera dem ur inkorgen. Det fortsatte ända upp något år i gymnasiet. Det var länge sedan jag läste ur boken, men sist jag hittade den och tittade igenom den började jag storgråta. Här finns den, ungdomen, inte utsmetad och sönderanalyserad som i dagböckerna utan komprimerad till det allra mest essentiella. Det där som rden var så starkt; vänskapen man inte kunde leva utan, första kärleken, uppslitande ilska och försoning, ihopträngt för att man inte ska behöva betala för dubbel-sms – det är bättre än många diktsamlingar det.
3. Idag har jag varit på en förhandsvisning av en film som heter Fishy och är inspelad i förorten Fisksätra i Stockholm. Vad tänker du på när du hör ordet stockholmsförort?
Min uppväxt i en trångsynt liten villaförort utanför stan.
4. Filmen Fishy handlar om två helt olika människor som blir förälskade. Vilken är din favorit bland kärleksberättelser: det kan vara på film eller i bok eller i konst, eller på teater.
Kärlekshistorier som tar slut innan de hinner bli tråkiga är bäst. Marguerite Duras Älskaren har betytt vansinnigt mycket för mig, jag tvivlar på att någon skrivit kärlek bättre varken innan eller efter den.
Jag var förresten och besökte hennes grav på Montparnasse-kyrkogården häromveckan. Hon ligger i samma gång som Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre. Då tänkte jag på hur lätt man förvandlas till tonåring igen just på gravplatser – visst var jag förberedd på att någon av alla de miljoner som läst Älskaren eller Det andra könet eller Existentialismen är en humanism möjligtvis skulle kunna hysa samma beundran som jag inför deras författare – men likväl förvandlas jag till den där 12-åringen som inte för sitt liv kan fatta att hon inte är ensam i kön till Backstreet Boys-signeringen eftersom alla deras låtar ju så uppenbart vänder sig till henne och ingen annan. Jag stod där i duggregnet och bara stirrade lagom bittert på de (avgjort) dumma amerikanerna som frenetiskt plitade ner små lappar till sina idoler och rev upp och läste de lappar som andra dumma amerikaner redan lagt på gravarna. Sedan gick jag hem och försökte övertyga mig själv om att det inte alls är ett så omoget beteende som det verkar vara.
/K
Babbel
För länge sedan, när jag gick i grundskolan, fick ibland lata elever (dock aldrig yours truly, det skall intygas) för sig att det i stället för att skriva en skoluppgift direkt på engelska eller på franska måste vara lättare att skriva den på svenska och sedan bara köra den genom översättaren babelfish. På den tiden symboliserade babelfish för mig som litet Douglas Adams-fan att Internet faktiskt var precis så science fiction-aktigt och framtida som de vuxna försökte påstå.
Idag tänkte jag plugga lite dualism. Då fick den här sidan mig att dra mig till minnes hur den digitala översättningens alla små vackra, oavsiktliga krumbukter faktiskt kunde öppna hela avgrunder i språket. Dessutom när de kombineras med ett ämne som redan det verkar gjort för att utforska och vända olika begrepp man knappt visste fanns, på huvudet. Begrunda till exempel följande:
Denna materia,
tänktes ut emellertid, som
obestämbart,
kaotiskt
och att
fluctuating,
och reglerat av en
blind
nödvändighet,
i kontrast med vara
besvärad som
agerar enligt
planerar.
Beställa och
ordningen är
tack vare guden.
Ondskan
och oordning i
världen har deras källa
i motståndet
av materien
som guden
inte har alldeles besegrat.
Här verkar vi för
att ha en
trace av den
orientaliska
spekulationen.
Igen finns det en annan dualism i man.
/K
Här finns mer från samme karl: http://www.mb-soft.com/believe/belieswa.html
Om våndan av att älska böcker
Carlos Ruiz Zafon
Vindens skugga
Norstedts pocket
Carlos Ruiz Zafon älskar verkligen böcker. Romanen vindens skugga kretsar kring Daniel Sempere, sonen till en bokhandlare, deras affär i Barcelona och livet under Franco-diktaturen. Upptakten är att Daniel vid mycket ung ålder får en bok från det mystiska De glömda böckernas bibliotek, som det blir hans uppgift att bevara från glömska. Givetvis blir det ingen lätt uppgift, förföljd som han är av ett uppbåd av ondingar mer endimensionella än Harry Potter-skurkar. Daniel själv, i likhet med övriga karaktärer i boken, har en personlighet mindre komplicerad än en Guillou-figur: han är ädel, rättrådig och tristare än en frimärkssamlande pensionär trots sin unga ålder.
Boken börjar hyfsat: Mycket stämning kombinerat med en hälsosam dos bibliofili. Och böcker gillar vi alla. Frågan är om en så fullständigt okritisk bokälskare som Zafon klarar uppgiften att själv skriva en bra roman? Mitt svar måste, efter att med ett enormt kraftuppbåd lyckats ta mig igenom halva, bli: Åtminstone så räcker det inte att enbart vara bokälskare.
Vindens skugga påminner alltför mycket om de försök vi alla gjort att vid en ung ålder skriva som en deckarförfattare genom att döpa figurerna till brittiska namn, eller skriva poesi genom att droppa glosor som har med höstlöv och kärlek att göra. Lovvärda stilövningar, kan någon hävda, men i efterhand verkar alla de där försöken så pinsamma tack vare den flagranta bristen på vilja att säga någonting över huvud taget. Zafon är uppenbarligen heltänd på mystik, dammiga böcker i skinnband och dimmiga Barcelonagator – men han verkar helt sakna budskap eller annan anledning till att skriva än att han, likt den lille pojken i boken, helt enkelt har bestämt sig för att producera en bok. Dålig idé.
Annars så pålitliga konsonantmylla – hur kunde ni locka mig in i denna meningslösa klyschhärva?
På återseende
/K
K-märkt
TV: Såg klart på det sista avsnittet av HBO-serien Carnivàle i natt och har redan börjat att se om alltihop från avsnitt ett. Carinvàle sändes i USA för ungefär fem - sex år sedan och har inte åldrats en dag. Tyvärr vart den placerad på en rätt svår tablåplats för oss som har sociala åtaganden då den började sändas på SVT i mitten av sommaren (!) - lördagkvällar 20.00.
Den har sina komiska poänger också.
Serien är en (på tal om evig upprepning) saga om kampen mellan två makter och utspelar sig under ett deprimerat tidigt 30-tal i västra USA. I stället för att åka iväg och plocka vredens druvor då hans mor dör i deras lilla farmarhus, dras Ben Hawkins med av dvärgen Samson, tarotspåkvinnan Sophie och ormkvinnan Ruthie mot något som verkar vara hans slutgiltiga öde. Samtidigt får vi följa radioprofeten broder Justins och hans hängivna syster Iris arbete med frälsa Kalifornien. Serien är omåttligt snygg och framför allt i första och genom helva andra säsongen helt och hållet mystisk: Inga övertydliga exponeringar av vad som hänt i tidigare avsnitt eller pinsamma planteringar av vad som komma skall, få gränsdragningar mellan snälla och dumma karaktärer, och en handling som faktiskt kan sluta precis hur som helst.
Tyvärr vart den inte särskilt poppis, och andra säsongen var tvungen att avslutas bryskt. Det har tyvärr satt sina spår, och de sista avsnitten saknar helt den där mystiska känslan som bara en serie med mycket tid och hantverksskicklighet hos manusförfattarna kan få. De avslutande avsnitten tar alla enkla visuella, audiella och berättartekniska knep, vars tidigare bannlysning gett serien karaktär, till hjälp för att så snabbt som möjligt få den slutgiltiga kampen mellan ont och gott överstökad. Snopet. Själv höll jag sambon vaken återstoden av natten med "...Men vänta, en till bara: Varför fick man aldrig reda på den-och-dens motiv till att försöka stjälpa/hjälpa den onda/goda sidan? ... Och hur gick det egentligen med...?".
Men det tråkiga kommer ju inte förrän sent i seriens gång: Ni som inte alls har sett den har en och en halv säsongs oförfalskad tv-glädje och många kalla kårar utmed ryggraden att se fram emot. Börja med det.
/K
Relaterat:
DN
HBO
mater studiorum, etc.
Under sommarens lätt hjärndöda kontorsjobb fick under en period den trevliga samlingen av Magnus Florins Trädgården (1995), Syskonen (1998) och Cirkulation (2001) stå för den dagliga litterära dosen. Något som blir mer och mer uppenbart ju längre fram man kommer i hans författarskap är hur stor roll repetitionen spelar för berättelsens form. Från att ha gått till ett hyfsat linjärt berättande i Trädgården, som ju delvis handlar om det linjära fenomenet åldrande och där repetitionen är som märkbarast i årstidernas växlingar – blir berättelsen i Cirkulation i det närmsta helt nedskalad till upprepandet. Bankerna kanske tror att de rör sig framåt, då de introducerar nytt kontorsmaterial och skriver förordningar, men följer egentligen bara pengarnas eviga rullande.
En tidigare bok som diskuterats här – i ett helt annat sammanhang – är Sara Gordans En barnberättelse. Den liknar till sin form ett av de här moderna videokonstverken man ofta ser på en vägg i museet, där samma bild eller händelse rullar gång på gång, med enbart en marginell förskjutning vid varje ny bildruta. Jag ska erkänna att just den där repetitionen har jag alldeles för många gånger bara hoppat över, jag har struntat i den lilla glidningen som inträder vid varje ny repetition. Men nu, nu ska det bli ändring. Nu tänker jag skärskåda repetitionen och dess olika användningsområden.
Den vanligaste typen av repetition kanske är den som inläggets titel tar upp. I sin enklaste form går den ut på att tänka på samma sak många gånger för att minnas den bättre – att påminna någon om något – att visa samma reklamfilm ofta för att den ska fastna hos konsumenten. Repetitionens vanligaste användningsområde som genomtänkt form för språk är nog den retoriska repetitionen – snälla mamma kan jag få en klubba, snälla mamma kan jag få en klubba, snälla… - I have a dream…, I have a dream, I have a… etc. Repetition som stilgrepp inom poesin är nära besläktat med den här typen av repetition, och kan heta anafor eller epifor, tautologi eller pleonasm.
Men hur är videokonsten och Cirkulation och den lilla viktiga glidningen mellan två repeterade enheter besläktade med dessa ganska enkla former av upprepning? Min kunskap börjar ofta på noll, och slutar ofta ganska långt ifrån sin utgångspunkt. Men med start här tänker jag leta efter repetition och sätt att förstå den.
Något som kommer ganska lätt till en inte spränglärd person som jag vid tanken på repetition är skillnaden mellan form och innehåll, och hur lätt det är att upprepa sig formmässigt. Varje gång man skriver en sonett upprepar man ett mönster, en form. Varje gång vi slår på TV:n och ser ett avsnitt av ett program där idoler skapas, där man bantar ner människor, där man uppfostrar barn eller hundar, ser vi på samma gång alla föregående avsnitt och alla föregående säsonger, gentemot vilka den enda existerande skiftningen kan vara hundens ras, barnens ålder, eller den tjocka människans hudfärg. Gottar jag ner mig i mp3-biblioteket hamnar jag i Hot Chips ”Over and Over” och liknande dängor. The joy of repetition really is in you. Innehållsmässigt kan man förstås upprepa sig, inte bara ordagrant, liksom de tidigare retoriska och poetiska greppen, men genom att beskriva något flera gånger på olika sätt, ur olika vinklar eller på olika språk. Allt citerande är en form av repetition.
soundtrack.
Repetitionen är ett existensvillkor, liv – död, dag – natt. Gammal poesi som trollramsor härmar denna naturens egen form – och är samtidigt till för att tillskansa den som yttrar den en del av naturens makt. Mantran fungerar ju likadant, människor som ber med radband. Varje repetition för en närmare det där kraftfulla.
Och fiktionen i sig? Skriften, som kan vara ett verktyg för upprepandet av naturen eller det existerande, är den inte bara repetition? Om jag beskriver skrivbordet jag sitter vid, repeterar jag det. Denna repetition, i likhet med trollramsan, ger mig makt över tingen och naturen. Kan jag repetera/beskriva skrivbordet tillräckligt bra och vekrlighetstroget, ur många vinklar, kan jag göra det i det närmsta verkligt. För den som läser min beskrivning/repetition av skrivbordet blir det ju en del av den verklighet den personen tror sig veta något om men aldrig har vidrört, i likhet med andra saker han eller hon bara stött på i repeterad/beskriven form, som toppen av Mount Everest eller Nordpolen. Och den verklighetsnivån kan jag påverka, om jag rör mig från den hundraprocentigt följsamma repetitionen av mitt skrivbord. Jag kan i ert medvetande skapa bilden av att jag sitter vid ett ljusgrått skrivbord i gustaviansk stil, ett ikeaskrivbord i plywood med yta av björklaminat, eller ett rustikt skrivbord i fransk lantstil.
Jakten på repetition fortsätter. Deleuzes avhandling Différence et Répétition verkar vara ett rimligt nästa steg. Eftersom jag befinner mig i landet av rustika skrivbord och därför bara kan få tag på honom på originalspråk är det fullt möjligt att nästa inlägg kan dröja minst lika länge som det här har gjort.
Tills dess,
/K