Bokcirkeln

Min frånvaro någonstans runt förra veckan berodde på dödsfall inom familjen. En liten begravning, sedan var det dags att ta itu med rötterna. Kusiner från Paris jag inte sett sedan barndomen, farbröder och sysslingar och deras barn som jag aldrig mött alls, en gammelfaster med tårar i ögonen som stickade ett par rödmönstrade vantar åt mig. En dag spenderades i bil, längs vägrenen såg jag min historia ritas upp. Steg för steg framträdde linjerna tydligare: I stugorna kring sjön Tisnaren, i kaffekoppen av tunt blått porslin, i historierna. Genom alla de där spökfigurerna, han som byggde båtar och blev överfallen av pirater i Spanien, de tre fastrarna i Malsjö som vägrade gifta sig och skötte sin handelsbod i stället, de som var otrogna och älskade på pensionat, de som blev bedragna, de där platserna där alla gravstenar bär samma efternamn, mitt; genom den där tjocka historiegeggan framträdde också mina konturer. Jag är, därför att de var.

En fransk filosof, jag har glömt hans namn, han dog någon gång förrförra året, gjorde till sin livsfilosofi att det var i mötet mellan generationerna man blir till som människa. Han spenderade somrarna i ett hus på landet där fyra generationer inhystes tillsammans, och det var för honom någon form av filosofi-kollo. Man ska hedra sin fader och sin moder - kanske är det därför.