Bokcirkeln

Fredagens generalrepetition inför publik av Måsen på elverket, ett ambitiöst och lovvärt initiativ, uppfyllde tyvärr inte alls förväntningarna. Jag är glad att jag gick gratis, och tycker synd om alla de som redan köpt upp hela biljettlagret. Stjärnspäckat, visst, oerhört humoristiskt, briljanta rolltolkningar - särskilt Marie Göranzons Arkadina - och i bakgrunden ett helt och hållet besjälat Tjechovmanus. Men ändå går det inte ihop, och jag kliar mig i huvudet för att försöka fundera ut varför. Kanske är det bara jag som helt osakligt påverkas av den där förbannade ljusskärmen, framför vilken skådespelarna spelar i bländande motljus i en och en halv timme. Framåt paus måste jag blunda för att skona ögonen.



Men nej, det är inte bara det, inte bara jag. Det är något som inte passar ihop. I efterhand känns det som om det är skådespelarna, var och en med sin egen, specifika energi nedlagd i rollen, som helt enkelt inte får ihop det. Det blir inget samspel, var och en spelar för sig själv. Ingen kemi som får kärlekshistorierna, vänskapsförhållandena och familjekärleken att verka rörande och förståelig(a). Det som däremot kommer fram bra är ändå generationsskiftet och friktionen mellan det gamla och det nya. Det är också det som känns mest aktuellt, och kanske därför det som lyckats bäst tillsammans med bland annat lådvinet i ambitionen att uppdatera pjäsen.

*

Anledningen till att jag inte hunnit få ner denna korta recension tidigare har varit ett antal minst sagt blöta nätter, med påföljande tunga dagar. Ingenting att ta upp i en litteraturblogg, med andra ord - kanske med undantag av en liten episod.

Ett av de sista minnena från lördagsnatten, han och jag är på väg hem med tunnelbanan. Vad pratar vi om? Jag vet inte, förmodligen meningen med livet eller något likadeles luddigt ämne som dyker upp efter en viss promillehalt uppnåtts. Vad jag minns är, vid Slussen kliver vi på ett tåg, slår oss ned mitt emot en ung tjej med kort mörkt hår. Hon tittar, och stelnar i en slags tystnad.

(Man vet det på tunnelbanan, att då människor tjuvlyssnar beter de sig på ett särskilt sätt. De uppför sig som den klassiska old school-tjuvlyssnaren, som om de stod och gömde sig bakom en dörr: De upphör med ens att själva ge ljud ifrån sig, eller ens röra på sig för burdust, av rädsla att bli upptäckta där de står och lurar bakom dörren.)

Så händer det, vi har inte hunnit säga mycket till varandra innan hon skyndar sig att ur skinnväskan i knät dra fram ett kollegieblock och en penna, och sedan snabbt och effektivt börja anteckna allt eftersom vi talar. Jag minns att jag fnissade till lite: hon sitter ju för sjutton och tar diktamen på två berusade människor i tunnelbanan!

Det vore kanske inte så smickrande att i just det stadiet hamna i någon form av litterärt verk, så jag hoppas att det inte var någon alltför ambitiös skribent som lät sig inspireras av våra utläggningar. Jag undrar verkligen vad det kan ha varit vi talade om?

/K

PS. I kväll är det Forum om Derrida! Recension av sammankomsten utlovas, men bara under förutsättning att jag över huvud taget förstår något av vad som sägs. DS.

DN om Måsen
Igen

PS. Jag har upptäckt att mina läsarsiffror skjutit i höjden, eventuellt sedan jag åkt snålskjuts på DN:s måsenrecensioner. Jag skäms inte, utan uppmanar i stället alla som hittat hit av en slump att dröja kvar, titta på resten av bloggen en stund och komma tillbaka snart! DS.

Nu, efter att troget ha följt de tre första avsnitten av "Upp till kamp", känner jag mig äntligen redo att ge ett samlat omdöme om serien. Och det är nästan helt och hållet positivt.

För "Upp till kamp" må vara klyschigt, pinsamt övertydligt, och kanske alldeles för medvetet om sitt eget Stora Samhällsansvar - men i ett avseende är det faktiskt alldeles fräscht. I likhet med till exempel "Rome" känns "Upp till kamp" modigt som ändå vågar ta på sig uppdraget att försöka avporträttera en annan sorts människa än de som skapat serien. Det tycker jag är enormt fascinerande, inte minst för att det nästan aldrig görs försök till det. Men samhällen skapar samhällsmedborgare - Rom skapade sina, folkhemssverige sina, och vi som sitter och tittar är, kanske sorgligt nog, av annan sort. Det är här jag tycker att det intressanta i serien ligger.

Jag läste förra veckan Nöjesguidens sågning av serien, och ska jag vara ärlig har jag en otrolig lust att göra mitt genmäle till ett personligt påhopp. Tyvärr känns det lite mossigt att skälla på Nöjesguiden för att de är själlösa yuppies, något som säkerligen gjorts ända sedan 80-talet. Men lite får man faktiskt tona ner sina postmoderna pretentioner om man vill komma någon vart. Det känns som att seriens karaktärer har hamnat i en brytpunkt mellan de sista som trodde på en Stor Berättelse - den stackars sångerskan som offrar sitt musikutövande i Kampen - och den första större generationen som "insett" att det inte är lönt - med undersköna Simon J Bergers rika onding som främsta exempel. Vill man så går det att tycka att rollerna, i synnerhet de som drivs av ett ideal, är klichéartade skärvor av en korkad generation, att verkliga människor omöjligt kan ha tänkt som de gör, och sålunda att hela historieberättandet och försöket att skildra en "anda" sålunda är fåfänga drömmar om någon form av falsk äkthet man gärna tillskriver just den eran.

Just Nöjesguidens skribent Sandra Engström gör i och med sin diss ett tydligt Nöjesguiden-statement riktat mot - ja, det som den ärbara tidningen faktiskt skapades, för exakt 25 år sedan, för att dissa. Nöjesguiden är nämligen en i sitt väsen hundra procent postmodern tidning, som tar ställning mot Stora idéer, stora Pretentioner, Patos, och allt vad den gamla skolan av seriös samhällsförändrande (åtminstone med den ambitionen J) journalistik ville säga. I den enda text Nöjesguiden själva använder för att presentera sig för sina annonsörer väljer de att göra det såhär:

"När Nöjesguiden startade för 25 år sedan stod vi för ett helt unikt koncept. Att ta nöje på allvar var något helt nytt. (...) 2007 ska vi fortsätta i samma riktning. Vi ska behålla och stärka vår ställning som Sveriges viktigaste nöjestidning."

Postmodern journalistik, om något.

Nöjesguiden är följdaktligen i sin natur inkapabel att uppskatta en tv-serie om 60- och 70-talets vänsterrörelse. I rest my case.

Tillbaka till tv-serien i sig, motiveras hela dess existens av många små glimtar, inte bara av skönhet - man bör inte glömma att det är en otroligt vacker serie - utan också av just detta för somliga ogreppbara: Den Andra Tiden. En av mina favoritscener är då Tommy (den överartikulerande stackars Sverrir Gudnason som, trots att han är den i gänget som allra minst klarar av det ändå får alla töntiga överdrivna repliker) kommer hem till sin knegarfamiljs trånga lägenhet en tidig morgon efter en festnatt och i trappan möter sin egen far. På väg till deras gemensamma arbetsplats. På något sätt sade den scenen allt jag behövde veta om Tonåringen. I alla dessa förbannade år har man lyssnat på dessa 40/50-talister självgott leende gå på om vilken revolution Tonåringens historiska inträde i 1900-talet var - och så sade de där (turligt nog) ordlösa bildrutorna allt man behövde veta.

De där glimtarna är vad som gör det värt att titta på. Samt, och det är skamligt att erkänna för att jag känner mig som en snusktant, tidigare nämnda Simon J Bergers ansikte.

Puh.

För övrigt var jag på en anställningsintervju idag. Det Stora Förlaget, som vi som plöjt för mycket svensk litteratur gärna vill kalla det. Håll tummarna.

Min höst håller på att utkristallisera sig, och den verkar bli så spännande att det kittlar i mig. I morgon är det tydligen en Nöjesguiden-förhandspremiär (jag skäms följaktligen inte för att bita den hand som föder mig - eller åtminstone förser mig med biljetter - vilket torde garantera min integritet som bloggare) av en pjäs på elverket. Och tyckte ni att jag tjatade lite väl mycket om postmodernism i föregående inlägg så beror det förmodligen på att jag var och skaffade biljetter till Derridas Apotek på Forum på måndag. Jag har aldrig varit där och ser fram emot det något oerhört.

Allra sist vill jag rekommendera Sveriges bästa litteraturblogg. Till råga på allt av någon som tycker exakt samma sak om filmen "Darling" som jag själv.

Nu kommer min pojkvän snart, och då jag av blyghetsskäl hemlighåller min blogg för alla jag känner är det bäst att lämna er åt ert öde.

/K

Dagens ord:
Kastanj

Dagens text:
Simon & Garfunkels America.



Dagens blogg:
http://al-qaida-norrort.blogspot.com
kanske de roligaste som skrivits i landet sen Lars Vilks uttalande "rondellhundar är ganska skojiga" fästes på papper.

 Kvällen visade sig bli helt perfekt, de enda som faktiskt nekade oss var en helt öde och skabbigt Hirschenkeller som ju inte tänkte till riktigt. Att vara ägare av ett medlemskort på trädgården känns inte alls fel, men vi drog ifrån dem och Fontainbleu som mest kändes som bakgrundsskrammel och inte alls som Imperiet som utlovat. Missade därmed även 1999, som skulle ta över efteråt.

Jag grämer mig inte alls, vi slutade förvirrade och ölindränkta men i väldigt gott sällskap på ace. Det var självklart första gången jag varit där och jag är väldigt positivt överraskad. Kanske var på för dåligt humör sist på den där mango-skivan. Musiken känns dock alldeles för trygg, rockig och tråkig för att det ska bli något riktigt sväng, det är till electronicagrottan man måste ta sig om man vill uppleva något.

Följande dag var det middag innan matchen och vi firade vad jag trodde skulle bli Frankrikes triumf med den svenskaste middag jag ätit sen julbordet: Lax och färskpotatis. För en gångs skull inte en pinjenöt så långt ögat kunde nå. Jag är så ambivalent till den helylleitalienska dieten som verkar tagit över hela Stockholm: Sen jag kom hem från Frankrike har jag förutom sushi nämligen enbart blivit serverad mat som tidigare benämdes som "Italiensk" men som nu gått över till att vara gemene husmanskost. Jag tycker ju om ruccola och mozzarella och tapenade, det är inte det, men efter Frankrike blir jag mest deprimerad av att finna att mitt eget stolta hemland är så typiskt svenskt opatriotiskt att vi givit upp alla försök att ens bevara någon form av egen matkultur.

Under Nils och min regniga söderpromenad efter  brunchen bestående av den obligatoriska pesto- och  soltorkade tomatciabattan på string fick jag en idé på vad som skulle kunna bli ett roligt projektarbete: Biblioteket.

Det går dåligt för biblioteken. Att de inte har några pengar är ett problem, som i alla fall jag har svårt att göra något åt för närvarande. Att de är så oinbjudande som de är, och följdaktligen lätt slås av affärer som pocket shop och press stop i besökare, är ett annat. Man skulle kunna göra bibliotek heta.

Second hand-affärerna var något som i sitt välgörenhetssyfte länge inte såg någon anledning att anstränga sig. Att locka kunder kräver nämligen pengar, som i sådana fall skulle behöva dras från strömmen som annars skulle gått till välgörande syften. Men de insåg så småningom att om de ville hålla sig kvar i de relativt attraktiva områdena där de ju har rejält stora butiker var de tvugna att öka omsättningen. Under en period då second hand blev accepterat i modereportage och respekterat på gatorna fattade till exempel myrorna att de hade något som lockade och som om det nådde ut till fler skulle få samma status som "riktiga" modekoncerner. Något som när de första förändringarna var gjorda förmodligen gagnade välgörenheten.

Myrorna sommarkampanjar.

Som det är nu är bibliotek inget nöje att besöka: visst gillar man böcker, men hela bibliotekskonceptet dödar ju all lust och nyfikenhet man annars känner och som bokförsäljningen i kommersiellt syfte är så mycket bättre på att uppväcka just därför att den behöver den. Det är som om det på något sätt är fult att ha lust att läsa: biblioteken är formgivna för sådana som vet vad de vill ha och ser mest ut som om de för allt i världen försöker undvika att dera kära böcker ska utgöra en lockelse för besökarna. Till ett bibliotek går man när man vet vad man behöver, man söker upp rätt hylla i det frånskräckande labyrintsystemet av bortvända bokryggar, blippar sitt kort hos en sur bibliotekarie och går hem.

Vad de än gör kommer de hyssjande bibliotekarierna i sina birkenstocks ändå aldrig att lyckas ta ifrån böcker sin lockelse: Att böcker är åtråvärda vet alla som någonsin förshoppat sig på bokrean. Men, särskilt här i Stockholm, är att synas att finnas och i konkurrensen med de vinstdrivna företagen som är bokhandlarna försvinner biblioteken.  Varför då inte omförpacka biblioteken?

Att genom ett samarbete med Stadsbiblioteket få tillgång till deras sortiment och utlåningsdatasystem.

Att skaffa en mindre, men attraktivare, lokal.

Att där satsa mer på att göra böcker, tidningar etc. "synliga" på ett sätt som kan konkurrera med bokhandlarnas sätt att presentera sina produkter: Skyltning, inredning, personalbemötande, etc. skulle därmed behöve genomgå radikala förändringar.

Att, för att maximalt utnyttja ett litet utrymme,
                                              (1)  komplettera ett extremt selektivt klassiker- och "favorit"utbud med    
                                              (2) dels ett sortiment styrt av en hård bevakning av nya internationella författare                                                     och rörelser,                                
                                              (3)dels med en rörlig plattform där utbudet förnyas med ett tema varje månad                                                         och till största delen styr biblioteket och dess aktiviteter.

Att i denna temastyrning även involvera föreläsningar, musikspelningar, diskussionskvällar, filmvisningar (biblioteket har ju även CD-skivor och filmer i sitt sortiment, samt prenumererar på ett stort antal tidskrifter och dagstidningar) och andra kulturyttringar.

Att eventuellt, för att lättare få hyran betald, komplettera med ett anslutande café.

Ett projekt värt att undersöka. Helt klart.