Paristips
Arrangören heter Collège International de Philosophie och har varit med sedan -83, då Derrida var den förste att inneha rektorsposten, och är ett resultat av dennes, François Châtelets, Jean-Pierre Fayes och Dominique Lecourts undersökningar om filosofiundervisningen i landet på uppdrag av forskningsministern. Initiativet är bara ett av alla de som får en att älska Frankrikes bildningsideal med hela sitt hjärta: Tänk dig ett humanistiskt Folkuniversitet som samlar alla de smartaste människorna i hela världen (hm, ja, mest frankrike förstås, men det får man ta), ordnar bra lokaler i innerstan, spelar in allt och lägger upp på Internet, och inte tar en spänn i betalning för något för, hey, det är ändå ovärderligt. Snart kommer Bernhard Steigler, en sex träffar lång föreläsningsserie om skrivande och hunger, en ännu längre om psykoanalytiska spår hos Walter Benjamin, och ett femtiotal andra hyperspecifika ämnen som vart och ett får många träffar på sig för att utvecklas till sin fulla potential. Man måste inte gå från början på alla, man måste inte anmäla sig, allt som krävs är att man tar med sig sitt pass till anvisad plats och ger allt det här genomtänkta ett par timmar av vad som annars skulle ha varit sovmorgon.
Hélène Cixous kommer förmodligen att använda många ord som till och med är svårare än hennes eget efternamn. Jag kommer säkerligen fortfarande gå omkring i den förkylda feberdimma som håller mig hemma vid datorn och soppan idag. Men jag tvivlar inte för en sekund på att det hon säger som faktiskt lyckas tränga igenom de dubbla barriärerna av språksvårigheter och en snorfylld hjärna kommer att skapa sådana där hisnande, sprittande känslor av öppna dörrar ut till världens alla mysterier som bara kan komma av en rejäl dos intellektuell stimulans.
På återseende,
/K
K-märkt
Jesse Chun är en sån där kreativ bekantskap som gör en helt stum av beundran och lite nervös samtidigt. På hennes hemsida bör man framförallt beskåda hennes fotoprojekt Halmuhnee. I det har hon valt att dokumentera de koreanska kvinnorna som tillfångatogs och nyttjades som sexslavar av den japanska armén under andra världskriget. Vad som gör Jesse speciell är att hennes bilder lämnar de hemska scenariona därhän och i stället väljer att porträttera kvinnorna i ett annat ljus - som kloka, fårade mormödrar, halmuhnee på koreanska. Resultatet är bilder av hur mycket som egentligen kan rymmas i en enda människa, hyr mycket som kan ligga bakom mormorsrynkorna utan att tränga ut annat än genom en sidoblick ut över ett fält, en gest, eller värmen med vilken man håller om axeln på någon med samma historia.
Bonuslänk: När man läser Rocky nuförtiden förleds man lätt att tro att världen, och framförallt dess framsida Stockholm, har blivit fruktansvärt tråkigt och händelselöst. Bortförklaringen ska tydligen vara att karln i fråga jobbar med film, men tillåt mig att tvivla: Rocky har helt enkelt blivit gammal och grå. Som för att samtidigt fira och ursäkta detta sorgliga faktum, har Martin Kellerman äntligen bönhört alla oss fans som saknar den gnällige, obstinate och framförallt rolige 25-årige Rocky, innan bostadsrätten, stadsjeepen och landstället, och lagt upp Rockys barndom i nätformat. Hurra, hurra, hurra!
Tills vidare,
/K
Proust i Paris II
6. Boucheron: Fortfarande en vansinnigt dyr juvelerare. I romanen är det proust bäste vän Robert de Saint-Loup som springer här och våndas över ett diamanthalsband som hans älskarinna, den prostituerade Rachel, kräver.
7. 1 Rue Scribe: På denna adress låg Jockeyklubben, i vars fiktiva motsvarighet den judiske Swanns inträde var en anledning till polemik. Jockeyklubben har numera har sin hemvist på 2, rue Rabelais, men är givetvis inte längre den naturliga mötesplats för överklassens herrar som den en gång var. Det är på Jockeyklubbens balkong som Proust i På Spaning nämner att man kan se Swann, eller någon som är mycket lik honom - och är det minsann inte han som skymtar fram, stående i dörröppningen med hatten på, på Tissots målning Le Balcon du Cercle de la rue Royale?
Jo, visst är det hans förlaga och namne Charles Haas. Konstkännaren Swann (som till skillnad från Haas är rödhårig och ser ut som den mitterste vise mannen i Luinis målning av Jesu födelse) är verkets mest sympatiska karaktär, med endast en svaghet: Kokotten Odette de Crécy, som han sin vana trogen ser genom konstens glasögon eftersom hon då påminner om Botticellis Zippora.
Charles Haas hade själv en stormig affär med Sarah Bernhardt.
8. 12, Boulevard des Capucines: Café de la Paix är ett belle-époque-café där mången efterfest hållits för de rika och förmögna under balsäsongerna. I boken ska Saint-Loup ha ätit middag här, enligt vår guide. Kanske dags även för dig att ta en kopp kaffe, om krafterna börjar tryta?
9. Place de l’Opéra: Operahuset stod färdigt 1875 och var stället nummer ett att synas på runt dekelskiftet. I På Spaning är operan vanligt förekommande särskilt då Proust illustrerar sina känslor för hertiginnan Oriane de Guremantes, som i sina magnifika toiletter regerar uppifrån sin balk.
10. Rue du Havre: På Lycée Condorcet gick Proust i gymnasiet. En annan känd elev - givetvis inte samtida! - var Sartre.
11. 9, Boulevard Malesherbes. Hit flyttade Prousts familj precis efter hans födelse, och här skulle han komma att tillbringa sina första 30 år. Lägenheten låg på andra våningen och vår guide rapporterar att Oscar Wilde inte gav mycket för dekoren. När vi kom dit var skoaffärerna på bottenvåningen stängda och huset tomt, så tyvärr var ett besök inne på gården omöjligt. Vänder man sig dock mot Madeleinekyrkan är det inte svårt att tänka sig en liten Marcel promenera ditåt, i riktning mot Champs-Élysées, med Francoise eller hennes verkliga motsvarighet i handen.
12. Rue d’Astorg. Här ska den vackra hertiginnan de Guermantes förebild, grevinnan Elisabeth de Greffulhe, ha bott när det begav sig – ett faktum om något som nyanserar bilden av Faubourg Saint-Germain-societeten.
Fortsättning följer...
/K
Proust i Paris
Här är alltså de första stoppen, enligt min ordning:
1. Jardin des Champs-Elysées: I romanen leker lille Proust här, övervakad av Francoise (hur gör man den snygga svängen på C:et förresten?). Det är här han träffar Gilberte, Swanns dotter, som bilr hans livs första stora kärlek. Enligt guiden har historian verklighetsanknytning: hon hette i själva verket Marie de Benardaky och var dotter till en rysk diplomat. Här passar det att gå omkring en stund och titta på omgivningarna medan man äter en crêpe med banan och crème des marrons och leta lite efter statyn av Alphonse Daudet, som vid sidan om Anatole France ska ha varit inspirationen för författaren Begotte. Har man tid går man ända bort till Pont Alexandre III och Grand och Petit Palais, som ger en fläkt av 1900 års världsutställnings galna men optimistiska arkitektur och estetiska ideal. Vi stannade dock i närheten av Concorde, därifrån vi fortsatte till nästa anhalt.
2. 3 rue Royale: Vid detta stopp behöver man inte stanna så länge, om man inte är hungrig. Här ligger nämligen Maxim’s, en populär restaurang under la belle époque som också är tillverkare av riktigt god choklad.
3. 16 rue Royale: Ladurée har legat här ända sedan 1861, och är kända som uppfinnarna av den lilla läckerbiten Macaron – dess uppdykande i Sofia Coppolas Marie Antoinette är därmed tyvärr en anakronism av stora mått. Ska ha varit ett av Odettes favoritställen, och är det inte fullproppat som vanligt så föreslår jag ett kort stopp.
4. Aux Trois Quartiers: Här ska den fiktive Prousts mor ha stött på Charles Swann. I det här hörnet ska, enligt guiden, den fiktive Proust själv dessutom ha stått och lurat på nämnde Swann på hans väg till tandläkaren.
5. Hôtel Ritz: Efter hans mors död blev Ritz, där han var väl sedd tack vare sina generösa dricks, Prousts andra matsal – här åt han både ensam eller höll dinner-parties. När han blev för sjuklig för att själv ta sig hit fick hushållerskans man, som även agerade chaufför, ta sig ner till Ritz för att införskaffa öl och glass till honom.
Lycka till i staden, fortsättning följer.
/K