Svart och lila - en sorglig detektivhistoria
Boken.
Den brittiska förmaningen "don't judge a book by it's cover", hade tydligen gått mig helt förbi för det ju var exakt där den låg, Sista andetagets tjuskraft. I omslaget med det klassiskt brittiska mysfotot, förvrängt i photoshop av stark kontrast inverteringen av murriga färger till en svart och knallfärgad stillbild.
Och vänta lite, hur såg Peter Robinsons och Ian Rankins omslag ut nu igen?...
Så här, kanske?
Efter lite googlande sitter jag nu och begrundar slutsatserna. Dels är jag lättad att den svenska kåren av layoutare inte har resignerat helt och börjat designa exakt likadana omslag. Likheterna mellan Mina, Robinson och Rankin beror bara på att de ligger på samma svenska förlag, Minotaur. Faktum är att varenda titel Minotaur ger ut får ett omslag efter exakt samma mall. Å andra sidan är jag fortfarande lite skärrad. Hur kan ett förlag med så stor framgång tillämpa ett grafiskt koncept till den grad att jag ser det som en kvalitetsstämpel?
På Minotaurs hemsida beskrivs deras korta (sedan -99) historia och deras ambitioner med följande meningar:
Bokmarknaden är en labyrint inbjudande, överraskande och oöverskådlig. För att inte förirra oss har vi på Minotaur valt att följa en röd tråd; vi har specialiserat oss på översatta kriminalromaner.
Våra författare har förvisso olika sätt att berätta på. Men deras böcker följer alltid den röda tråden, de är kriminalromaner av högsta kvalitet. På så sätt vet du alltid var du har oss.
Det luktar onekligen konceptualisering här: I och med att man upprepar uttycket "röd tråd" och fokuserar på författarnas gemensamma punkter i stället för deras unika författarskap samt poängterar förlagets hårda gallring, ger man onekligen bilden av en rätt strömlinjeformad utgivning. Och mina frågor blir bara fler och fler: Vem kläckte idén om att ha likadana framsidor? Vem designade den grafiska profilen? Vad säger man när det kommer nya formgivare med egna idéer?
Mina-deckarens försättsblad blev denna stillsamma lilla detektivhistorias motsvarighet till TV-deckarens telefonlistor, ni vet de där som Lynley/Havers/Tennison aldrig lyckas få fram förrän fem minuter innan programmets slut och då så odramatiskt det kan bli och helt utan något klurande eller luskande eller filosoferande bara ger svaren på alla frågor. Fotot är i och för sig taget av en enskild fotograf, men för omslagsdesign står endast: Imperiet.
Imperiet är ett relativt lågmält företag som helst undviker att beskriva sig själva med termen "reklambyrå". Ändå står de för en hel massa reklam vad gäller allt från förpackningsdesign till genomförande av olika jippon. Och visst går Minotaur att hitta bland deras klienter. Så här lyder Imperiets version av Minotaurs historia:
I begynnelsen behövde Minotaur slå sig in på en marknad dominerad av ett fåtal stora aktörer. Därför tog vi greppet att inte marknadsföra författarna. Istället profilerade vi förlaget som en garant för deckare av högsta kvalitet. Idag vet läsarna vad en Minotaurbok står för och utgivningstakten har ökat från fem böcker första året till tolv böcker per år.
Vad nu denna specialisering, strömlinjeformning av utgivningen och fokusering på "label" i stället för författare är ett resultat av, och vad den kommer leda till (sämre villkor för de utbytbara deckarförfattarna och mer pengar till förlaget - eller bara ett nödvändigt steg bort från en otidsenlig geniestetik?) är frågor som gjorda för en uppföljare. För den här episoden gäller dock Case closed, med en ganska sorglig slutsats: Minotaur har med hjälp av hårdhudade reklammakare fullständigt lyckats bryta sig in och stöka runt i min begreppsvärld. Helt plötsligt blev deckarkvalitet lika med hög kontrast och skrikig färg, utan att jag anat varför. Och i likhet med de halvalkoholiserade deckarkriminalarna kan jag väl bara konstatera att världen är hård och att ett löst fall gör liten skillnad, och lunka hem genom stan lite tommare inombords.
/K
Relaterat:
DN
Undergången med mera
Götterdämmerung, var det. Min operasmak är nog långt ifrån fulländad, men jag överdriver inte när jag påstår att mitt tålamod faktiskt är det. Och jag är mycket upprörd. Hur kan man locka folk med Jordens undergång och Gudarnas krig, hålla oss på halster i fem timmar - för att sedan servera ett ljummet solonummer med "avskalad" scenografi där allt som närmar sig dramatiska effekter är konsekvent strukna? Kalla mig okänslig för det sublima, men är det ett ögonblick i operahistorien man verkligen har tillåtelse att fläska på så är det i Wagners Ragnarök. De tysta tårarna och de psykologiska bevekelsegrunderna ter sig tämligen påklistrade på typgestalterna, och en annan mindre anpassad värld anas ständigt bakom de beige sofforna och stumma biografstolarna. Kanske är det detta som är meningen, och visst svindlar man ofta till i liknelsen med andra krigsupptakter, där vi dumma små privatpersoner luras att tro att vi skulle ha något att tjäna personligen på undergång och död. Kanske kunde den högst aktuella (vilket bara det är förkrossande) poängen inte ha framkommit i andra sammanhang, men jag kan ändå inte låta bli att önska att jag någon gång i mitt liv får uppleva en Wagner i full krigsmundering, hög på alpluft och nordlig hybris, redo att förhärliga krig och tvillinggifte like it's 1847.
Jag ville ju inte att den här bloggen skulle handla för mycket om mitt privatliv - och så envisas saker med att bara hända. Blev nyligen av med jobbet i en snart genomförd flytt av förlagsverksamhet av lägre hierarki, men är inte direkt förkrossad. Familjen kan ha hur många stipendier och föreningar som helst för att visa sin personalvänliga sida, men faktum kvarstår att allt sådant enbart gäller de fast anställda - vilka numera för en alltmer tynande tillvaro bland inhyrda studenter och folk på olika former av mystiska vikariat på de lägre avdelningarna. Det har varit trevligt i alla fall.
Alltså: Råkar någon där ute behöva en anställd under sommaren är det bara att höra av sig, jag är bra på det mesta och grym på korrekturläsning.
Filosofen och jag har bestämt oss för att utlokalisera vår verksamhet till Paris framåt hösten. Jag läser Alberte og friheten för närvarande och känner mig lite lätt nervös. Ett specialinlägg om Parislitteratur anas när jag fått ett jobb och ordnat lägenhet - men vilka är era Parisfavoriter? Sist jag var där läste jag Hemingway och evighetsprojektet Proust, men vilken bok beskriver staden bäst idag (förutom tidigare hajpade Grand corps malade)? Förmodligen något om riktigt misslyckade integrationsprojekt och Kärchner-tvättar.
Relaterat:
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2205&a=693423http://www.svd.se/kulturnoje/scen/artikel_21153.svd
http://www.aftonbladet.se/kultur/opera/article788097.ab
Dagens
Dementi: Anders Olsson är en exemplarisk rättare av hemuppgifter, tidigare inlägg som kan ha väckt misstankar om motsatsen ångras nu bittert.
Ord: Kränkt. Ja, Maciej Zarembas i övrigt pinsamt illa skrivnaoch förvirrade artikelserie Först kränkt vinner i DN har i alla fall legitimerat en ny sorts skepticism mot ordet kränkt. Vågen har tyvärr inte nått Uppsala, där några elever skrivit till utbildningsminister Jan Björklund och krävt att man byter namn på utbildningsformen särskola. Varför? Prefixet "sär" är kränkande, enligt eleverna.
Grattis till mig
/K