Bokcirkeln

Något jag börjat intressera mig för på sistone, kanske ett resultat av ivrigt Proustläsande, är hur vi uppfattar platserna vi läser om. Den unge Marcel Proust tänker ofta på vilka dofter, färger och klanger olika platser han läser eller hör talas om, och funderar över vilken särskild sorts magi som får oss att fantisera ihop precis allting om en plats vi aldrig sett. Begåvad med en aning mer begränsad fantasi brukar det för mig räcka med att tänka ut de visuella intrycken av platser där böcker utspelar sig.

Det är dock sällan man låter sin bild av en plats springa helt och hållet ur fantasin: När jag var yngre bodde till exempel Harry Potters elaka styvfamilj alldeles uppenbart i ett hus likadant som det mina kusiner hade. Intrycket jag fått av denna vulgära, storhetsvansinniga lilla förortsfamilj var helt enkelt så nära bokens Dursleys jag kunde komma, resonerade jag då jag kom på mig själv med associationen. Lite senare nämnde jag detta, att jag låtit boken utspela sig hos mina kusiner, för flickan jag bodde granne med. Hon tittade på mig och sade: Vad kul att du sa det - jag tänker mig faktiskt alltid att familjen Dursley bor i ditt hus!

Ett slag i magen, förstås.

Kanske är det bara min lama föreställningsvärld som gör det, men jag tycker dessutom att det är extra roligt att läsa om platser man redan känner till, som i Stieg Larssons deckare vad gäller Stockholm. De måste vara rätt tjatiga om man inte känner till staden så bra, men när man vet att den våldsamma jakten går på gatan nedanför ens fönster och att Lisbeth Salander bor bara ett par minuter från ens mor, då utökas förstås intrycket av att verkligen sugas in i boken enormt.

Även långt efter att man slagit ihop sin bok finns det städer man tänker sig befolkade av romanfigurer. Det blir förstås alltid lite extra trångt på Paris gator: Förutom tidigare nämnde Proust och hela hans gigantiska entourage ska ju Balzacs och Mara Lees figurer, Strindberg, Hemingway och de Beauvoir ha sina egna kvarter, danskaféer, parker och sjaskiga små lägenheter. För att inte tala om den amerikanska södern eller Tokyo, och jag fick en nästan religiös upplevelse i somras då jag för första gången såg Ithaka.

Men vad beror det egentligen på, att vissa av platserna man uppfunnit som bostad åt olika romanfigurer blir så trivsamma att man aldrig vill lämna dem? Inte är det mängden beskrivningar av platsen i alla fall: I läsningen av Tolkien gjorde räckorna av "åt väster låg... åt öster låg... nere i dalen..." osv. mig så upprorisk mot författarens dikterande att jag helt sonika hoppade över de beskrivande partierna och på kuppen säkert inte alls fick lika fina bilder som de författaren haft och velat förmedla. Vad beror det på att uppräkningar av gatunamn man inte känner igen ibland bara blir tröttsamma, och ibland förvandlar det okända namnen till lockande, besvärjande hieroglyfer? Inte vet jag - men jag gissar på det där tingelingpulvret som bara vissa författares pennor verkar vara fyllda med.

Skulle vara trevligt att veta: vilka böcker framkallar hos er den där svindlande känslan av närvaro i en särskild plats? Och vilka är ni som läser bloggen över huvud taget egentligen?

/K

Marjane Satrapi
Persepolis del 1 - 4
Ordfront Galago

Jag har tillbringat förmiddagen försjunken i "Persepolis", Marjane Satrapis fantastiska skildring av sin uppväxt i Iran. Det är en bastant serieroman där alla hennes fyra första böcker är samlade, och det är en saga lika oförutsägbar och mångsidig som bara ett människoliv skildrat med brutal ärlighet kan bli. Vi följer Marjane från barndomens Teheran där hon drömde om att bli profet, via en utsatt och vilsen exil i Österrike vid bara 14 års ålder, och tillbaka till ett äktenskap och ett Teheran hon varken kan leva utan eller i.

Satrapi förskönar inte, hennes teckningar är enkla och raka och påminner om en stil som anlagts inte för att vara vackra i sig, utan för att på ett så effektivt sätt som möjligt föra fram historien hon måste förmedla. Samtidigt verkar hon hysa en medfödd motvilja mot att se samband och teckna stora berättelserna, i stället är det de små fragmenten som fastnar. Hur hon inför revolutionsgardisterna låtsas att Michael Jackson - pinen på hennes jacka föreställer Malcolm X, hur hon under sin tid som hemlös i Wien tillbringar sina dagar med att åka runt, runt med spårvagnen för att hålla sig varm, anekdoten om den iranske soldaten som opereras med olyckliga påföljder. Det är ju så minnet fungerar - ser man tillbaka på sitt eget liv överraskas åtminstone jag (och jag har inte levt särskilt länge ändå) hur ofokuserat och riktningslöst allt framstår, och hos Satrapi förstärker fragmenten känslan av att titta in i någon annans huvud. Jag kliver ut ur Persepolis inte med känslan av att ha fått något berättat för mig, utan att verkligen ha levt en annan människas liv.

Marjane Satrapi skildrar sina karaktärer med värme men alltid som man ser människor egentligen, som komplexa varelser. Människor man beundrar kan visa sig vara svaga, relationer förändras, och inte ens sina egna tillkortakommanden undviker hon. I botten ligger alltid en livsvilja och pyr: Man ordnar fester för att orka leva och människornas uppfinningsrikedom visar sig oändlig då det gäller att undkomma diktaturens regler. Döden är alltid meningslös, och med Satrapis blick som alltid är främmande och ifrågasättande, blir livet stundtals också det.

Satrapi har också en politisk agenda, särskilt i den första delen som behandlar hennes barndom. Det är i hemmet Marjanes verklighetsuppfattning skapas, och genom att låta oss följa med under de avgörande tjuvlyssningarna på föräldrarnas samtal, under demonstrationerna som urartar, under läsningen av de marxistiska seriealbumen, tillåter hon läsaren att inte bara förstå hur hon ser på världen utan också att omskapa sin egen uppfattning.

Persepolis får bli ett språng ut i världen och Mellanöstern för den som aldrig varit där, och precis som efter en resa framstår världen som både svårare att förstå sig på men samtidigt lättare att tycka om.

/K

Här är lite gammal skåpmat, som aktualiserats idag:

Hur den sapfiska metern blev Catullus överman.

Tolkning och kommentar till Catullus fragment 51.

För att göra en snabb presentation av dikten "Ille mi par esse deo videtur" kan vi säga att den består av tre strofer parafras på Sapfos fragment 31, som avslutas med en av Catullus tillagd strof. De fyra stroferna binds dock samman av den noggrant tillämpade Sapfiska metern, där en fyrradig strof i tre verser byggs upp enligt mönstret troké, troké, daktyl, troké, troké, för att i den fjärde avslutas med daktyl, troké. Som jag ser det måste vi på grund av disposition av dikten dela upp analysen av den i två delar; en där vi koncentrerar oss på de tre första stroferna och deras förhållande till Sapfos fragment 31, samt en andra del där den sista strofen hamnar i fokus.

De första tre stroferna, således. Det kan tyckas som om Catullus enbart har velat översätta Sapfos fragment 31, men jag tror inte att man kan nöja sig med det. Att Catullus bara hade till syfte att föra vidare Sapfos dikt i Rom är knappast troligt, då kulturlivet vid denna tid verkar närmast besatt av de gamla grekerna och åtminstone i Catullus kretsar förmodligen redan kände till dikten. Dessutom har ju flera mindre modifieringar gjorts, samt en mycket stor i och med uteslutandet av Sapfos fjärde strof. Därför väljer jag att se Catullus fragment 51 som en tolkning, hellre än ett försök till regelrätt översättning.

Den romerska besattheten av Grekland är relevant då frågan om varför det var just Sapfo som Catullus valde att tolka dyker upp. Självklart intog Sapfo en framskjuten position bland de kända grekiska poeterna, och Catullus skrev ytterligare en dikt på sapfisk meter förutom tolkningen han gör i fragment 31, samt två bröllopshyllningar man antar har sitt ursprung i förlorade Sapfiska verk. Att romare tog sig an grekiska verk, inte bara för att visa sin respekt mot den grekiska kulturen utan även för att försöka överglänsa den, är bekant, och som praktexempel kan nämnas Vergilius Eneid.

I sin parafras av Sapfo är de teman och bilder Catullus valt att behålla många, men i förstärkt form. Mannen som hos Sapfo tycks vara en gudars like, är hos Catullus till och med ännu lyckligare. Han får hos honom ständigt sitta nära, och förutom att som hos Sapfo lyssna även se på den åtrådda kvinnan. I andra strofen vågar han modifiera mer: Han kortar Sapfos vittnesmål "ty när jag ser på dig, om så bara en stund, blir der omöjligt för mig att tala" till det betydligt mer effektiva "ty när jag får se dig blir jag mållös" för att i stället lägga till sina egna ord om att förlora "förnuft och vett" samt den älskade Lesbias namn. Han byter även den för oss idag främmande språkbilden "min tunga brister" till det mer bekanta domnar bort. I den sista parafraserade strofen tar han sin metod till sin fulländning då han i stället för Sapfos ganska bleka och intetsägande rader som "ingenting ser jag med ögonen" och "öronen brusar" väljer att införa de mer elaborerade "nattligt mörker ögat beslöjar" och "i örat ringer dova klockors klang".

Catullus har använt enbart de tre första, fullständiga, stroferna av Sapfos dikt. Av detta kan vi anta att den fjärde, som idag endast är bevarad till tre verser samt ett fragment av en sista och avslutande, var i detta skick även under Catullus tid. Hypotesen att han skulle ha förkastat den enbart på grund av att den sista versen var ofullständig tror jag dock inte på; han har ju redan visat i ovanstående strofer att han inte har något emot att förändra och förbättra.

Christina A. Clark håller i sin artikel "The Poetics of Manhood" på att man i de uteslutna orden kan skönja ett mönster, nämligen den yttre vittnesbörden om de inre kärlekskvalen. Hon menar att Catullus genom att välja bort orden om svett, skälvningar och en gulgrön ansiktsfärg följer en maskulin norm om att hålla sina känslor i schack. Jag finner hennes poäng något sökt, då de två senare av de tre känsloyttringar hon använder som exempel ju faktiskt finns i den borttagna fjärde strofen. Visst skulle anledningen till att Catullus tagit bort just den kunna vara att han fann den alltför effeminerad (en tes som enligt Clark även företrädes av litteraturvetarna Bickel, Schnelle och Friedrich), men med tanke på att den utgör en ytterst liten del av alla de känslor han faktiskt offentliggör i sina allt annat än anonyma dikter förefaller det i mina ögon i så fall vara en ganska fåfäng åtgärd.

Då allt annat tycks uttömt har det blivit dags för den slutgiltiga, svåra frågan kring Catullus fjärde strof. För vad gör den egentligen där? Trots den första impulsen av att den är felplacerad, tror jag nämligen ändå att den är en del av Catullus dikt. För det första verkar det nämligen rimligt att Catullus efter att ha uteslutit Sapfos egen fjärde strof ersatte den med något annat. För det andra har Fragment 11, som ju är det enda övriga på sapfisk meter, om möjligt ännu mindre gemensamt med den sista strofen än vad Sapfotolkningen har.

Jag vill rubricera denna brytning i stil och tema som ett för Catullus ganska vanligt grepp, och inte bara i enskilda dikter. Läser man hans dikter samlade ser man den även i skillnaderna mellan de olika teman han tar upp, de olika genrer av lyrik och de olika metriska scheman han ger sig i kast med, stilnivåerna han visar prov på, samt i omsvängningarna i hans känslor gentemot Lesbia. Från de mest hänförande kärleksdikter går han till de snuskigaste smädeverser, från den innerliga kärleken till Lesbia, till hatet, och sedan den patetiska hoppfullheten om en återförening med densamma. Brytningen återfinns även i det tidigare nämnda fragment 11, där naturlyriken plötsligt bryts av formuleringar kring Lesbia och de "trehundra kåta gubbar" vars "ballar [hon får] att sprängas". Som stilgrepp är brytningen alltså helt och hållet motiverad även i fragment 51.

Catullus och Rom - också föremål för dikten?

Innehållet i den tredje versen bryter också av mot det tidigare temat kärlek och svartsjuka. På något sätt genomgår Catullus en metamorfos, från den firade, rike romerske poeten till något helt annat. Vi har redan konstaterat att Catullus Rom såg sig som en förvisso fysiskt större och starkare men kulturellt mindre sofistikerad lillebror till det gamla Grekland. Samtidigt, i all den rikedom man vältrade sig i, i medvetenheten om att vara unika i världslitteraturen och åtminstone materiellt överlägsna och mer utvecklade än de gamla grekerna ? drabbades man inte av hybris? Är det i själva verket denna överlägsenhet som tar sig i uttryck då Catullus väljer att ?uppgradera? Sapfo till de kultiverade romarnas nivå, med allt vad det innebär av de lexikala utsmyckningar han behänger hennes enkla och sakliga dikt med?

Catullus sätter sig i Sapfos sits, erkänner hennes ramar och versmått, men överlägset, för att dekorera henne. Någonstans glömmer han bort varför det egentligen är som Sapfo överlevt fram till hans dag: Den där elden som löper under huden, den där barlagda nerven som bränner igenom Sapfos torftiga språkbruk. Kanske är det bara Catullus, med sin sorgliga kärlekshistoria, som kan förstå att det är därifrån Sapfo får styrkan att slutligen slå tillbaka. Hur som helst inser han i alla fall: och Sapfo återtar kontrollen. Hennes i jämförelse nyktra och oförvanskade syn på världen tar tag i Catullus blick och vänder den obarmhärtigt och triumferande mot honom själv och hans romerska kulturelit. Genom den sapfiska meterns glasögon som han till en början frivilligt tagit på sig konfronteras han med, och drivs slutligen att erkänna, sin samtids, och samtidigt sitt eget, nederlag.

Det kanske var ett tag sedan jag skrev, och det kanske kommer att dröja ytterligare ett tag innan jag skriver något på riktigt igen, men: Det är mycket nu.

Catullus stal alla mina ord, utmattad har jag inte kunnat skriva något annat på ett tag. Snart, nästa vecka, kommer jag att börja skylla på det nya jobbet, på förlaget. Det är inget fint jobb, jag ska bara svara i telefon, men att få vara så nära böcker hela tiden tror jag kommer att göra mig lite lyckligare.

En mycket fånig anledning är: Jag har gått upp okristligt tidigt. Idag åt jag frukost på tv4, och fick en busig rundvisning av lokalerna och alla studios. I en av dem skrapade en thailändsk kvinna en trisslott, i en annan debatterade en moderat och en ABF-kille om ifall man bör ge kurser i graffiti. Några sura pudelrockare ville ha tre taxibilar, och en svart limousin stod på parkeringen. Sakine Madon frågade mig om jag var en prao och vilket högstadium jag gick på. (Jag blev givetvis stött å det allra grövsta.) För övrigt var utbudet av c-kändisar mycket tunnsått, bara Göran Greider i sedvanlig skogshuggarskjorta att titta på.

En annan anledning också, en mycket större och bättre: Torgny, Lindgren. Jag har praktiskt taget inte gjort något annat än att sitta och läsa Norrlands Akvavit idag, och det gör mig så ledsen att den snart är slut. En predikant återvänder till sin hembygd, likt författaren själv, för att försöka omvända alla de han en gång frälst och göra dem till gudsförnekare - och det är som vanligt en fröjd att få följa med till Pölsan-land.

"En endra kraft kunde ge stadga och fasthet och beständighet åt tron, och det var Sanningen, den eviga Sanningen. Utan Sanningen flämtar och darrar tron. Och ingen ägde Sanningen såsom han, Olof Helmersson. Då han predikade eller ledde församlingen i bön, då var tron en enda strålkastare. Ljus och Sanning!

[?]

Solen genom fönstret bakom orgeln hade nått kudden och hennes ansikte. Jag kan dra för gardinen, sade han.

Nej. Hon ville se ljuset. Varje dag gladde hon sig den här stunden åt ljuset."

Något säger mig att hans kamp mot de segslitna västerbottningarna kommer att bli ganska knepig.

Idolbild.

Någon som däremot är mycket effektiv då det gäller att rasera en allenarådande Sanning och få sina åhörare (för det känns som om en mycket muntlig berättelse) att betvivla absolut allt, är såklart Torgny Lindgren själv. Inte bara skrönorna hjälper till denna gång, snyggt inkorporerade förfalskade uppslagsord ur lexikon, en redogörelse kring Karl den femtonde (som redan till namnet låter som en låtsaskung, trots att han står staty på Djurgården) samt fotografier (men av vad?) utökar ifrågasättandet så att man tvivlar även på det man kan se med egna ögon.

Jag älskar Torgny Lindgren innerligt, jag är redan övertygad om Norrlands Akvavits status som en av de böcker jag kommer att minnas bäst från 2007. Jag är dessutom trygg i min förvissning att kunna läsa för mig nya Torgny Lindgren-romaner i många många år framåt (åtminstone om jag ransonerar dem och inte som idag tar en om dagen), och övertygad om att de aldrig kommer att upphöra att fascinera, roa och förtrolla mig som Norrlands Akvavit gör nu. Torgny, ta detta som ett idolbrev: Aj löv jo.

Hej,

Loggade in idag bara för att inse att det faktiskt finns de som bemödat sig med att lämna kommentarer. Och det gör mig så lycklig! I stället för att skriva en lång och engagerad text eller ägna mig åt min slitsamma kurslitteratur - för tillfället Den Heligt Tråkiga Birgitta - tänker jag nog barrikadera mig i köket med Anna Maria Lenngrens ord som ursäkt:

Med läsning öd ej tiden bort -

Vårt kön så föga det behöfver,

Och skall du läsa, gör det kort.

Att såsen ej må fräsa öfver!

Samtidigt kan jag förstås inte låta bli att reflektera över en annan sorts text som man vanligtvis, ofta med rätta, nedvärderar - nämligen kökets text. Genren kokböcker är en för mångfacetterad genre för att ge sig in på idag, men jag vill gärna ta upp hur dagens "livsstilsböcker" i själva verket härstammar i rakt nedstigande led ifrån - jaa, det hemtrevliga femtiotalsköket.

För några år sedan hittade jag på en loppmarknad "Husmoderns köksalmanack - 1959" i en back, och köpte den mest för att den verkade så hiiimla kitschig. Den har stått i mitt kök sedan dess, och varje gång jag öppnar den kommer tillsammans med den unkna loppislukten en pust från en svunnen era. Jag är aldrig så mycket feminist, och aldrig så glad över att leva på 2000-talet, som när jag plockar fram 1959 års köksalmanack.

Varje månad ges den läsande husmodern praktiska handfasta råd om säsongens grönsaker, vad det är dags att sylta och safta, tillsammans med recept till lunch och middag för alla månadens dagar. Idag, den andra söndagen i september, är det dags för ägg och bacon till lunch, medan det till middag bör serveras slottsstek med grönsaker och potatis med Hovdessert efter.



Varje månad är det också möjligt att läsa om hur andra husmödrar har det, under rubriken "Kom och titta på mitt kök!" där man prisar olika moderniteter i diverse kvinnors kök. Alla medverkande nämns i presentationerna som maka, hustru eller fru, tillsammans med mannens för-, efternamn och yrke. Vad som ändå smäller högst är den återkommande rubriken "Min Mans Älsklingsrätt" där husmödrar över hela landet förklarar hur de håller sina äktenskap på banan genom rätt recept. Så här kan det se ut:

"En gratäng, som bl.a. innehåller krabbkött och rökt skinka, är det bästa hamnkapten ERIC LINDBERG, Piteå, vet. Och hans maka CHRISTINA, som är en duktig matmamma, ser också till att den med jämna mellanrum återkommer på familjens matsedel."

Det bästa är att dessa gamla köksalmanackor är så uppenbara på ett sätt som det idag är svårt att se hur dagens "kvinnomagasin" är. Men när man läst de gamla originalen så har man ju faktiskt en helt tydlig blåkopia för hur ett kvinnligt identitetsskapande fortgår också knappt femtio år senare. (Camilla Mortons bok "How to walk in high heels: The girl's guide to everything", någon?) Den som hävdar att kön inte är konstruerade, har förmodligen bara aldrig tagit en titt på ritningarna.

Nu är jag stört sugen på nybakt bröd, men som ung feminist idag känns köket fortfarande som hårt minerad mark. Vågar man gå in utan att snärjas av husmodersidealen? Önska mig lycka till, så kanske jag återkommer inom en snar framtid.

Tack än en gång för kommentarerna!

/K