Bokcirkeln

Här är lite gammal skåpmat, som aktualiserats idag:

 

Hur den sapfiska metern blev Catullus överman.

Tolkning och kommentar till Catullus fragment 51.

För att göra en snabb presentation av dikten "Ille mi par esse deo videtur" kan vi säga att den består av tre strofer parafras på Sapfos fragment 31, som avslutas med en av Catullus tillagd strof. De fyra stroferna binds dock samman av den noggrant tillämpade Sapfiska metern, där en fyrradig strof i tre verser byggs upp enligt mönstret troké, troké, daktyl, troké, troké, för att i den fjärde avslutas med daktyl, troké. Som jag ser det måste vi på grund av disposition av dikten dela upp analysen av den i två delar; en där vi koncentrerar oss på de tre första stroferna och deras förhållande till Sapfos fragment 31, samt en andra del där den sista strofen hamnar i fokus.

 

De första tre stroferna, således. Det kan tyckas som om Catullus enbart har velat översätta Sapfos fragment 31, men jag tror inte att man kan nöja sig med det. Att Catullus bara hade till syfte att föra vidare Sapfos dikt i Rom är knappast troligt, då kulturlivet vid denna tid verkar närmast besatt av de gamla grekerna och åtminstone i Catullus kretsar förmodligen redan kände till dikten. Dessutom har ju flera mindre modifieringar gjorts, samt en mycket stor i och med uteslutandet av Sapfos fjärde strof. Därför väljer jag att se Catullus fragment 51 som en tolkning, hellre än ett försök till regelrätt översättning.

 

Den romerska besattheten av Grekland är relevant då frågan om varför det var just Sapfo som Catullus valde att tolka dyker upp. Självklart intog Sapfo en framskjuten position bland de kända grekiska poeterna, och Catullus skrev ytterligare en dikt på sapfisk meter förutom tolkningen han gör i fragment 31, samt två bröllopshyllningar man antar har sitt ursprung i förlorade Sapfiska verk. Att romare tog sig an grekiska verk, inte bara för att visa sin respekt mot den grekiska kulturen utan även för att försöka överglänsa den, är bekant, och som praktexempel kan nämnas Vergilius Eneid.

Föremålet för dikten.

I sin parafras av Sapfo är de teman och bilder Catullus valt att behålla många, men i förstärkt form. Mannen som hos Sapfo tycks vara en gudars like, är hos Catullus till och med ännu lyckligare. Han får hos honom ständigt sitta nära, och förutom att som hos Sapfo lyssna även se på den åtrådda kvinnan. I andra strofen vågar han modifiera mer: Han kortar Sapfos vittnesmål "ty när jag ser på dig, om så bara en stund, blir der omöjligt för mig att tala" till det betydligt mer effektiva "ty när jag får se dig blir jag mållös" för att i stället lägga till sina egna ord om att förlora "förnuft och vett" samt den älskade Lesbias namn. Han byter även den för oss idag främmande språkbilden "min tunga brister" till det mer bekanta domnar bort. I den sista parafraserade strofen tar han sin metod till sin fulländning då han i stället för Sapfos ganska bleka och intetsägande rader som "ingenting ser jag med ögonen" och "öronen brusar" väljer att införa de mer elaborerade "nattligt mörker ögat beslöjar" och "i örat ringer dova klockors klang".

 

Catullus har använt enbart de tre första, fullständiga, stroferna av Sapfos dikt. Av detta kan vi anta att den fjärde, som idag endast är bevarad till tre verser samt ett fragment av en sista och avslutande, var i detta skick även under Catullus tid. Hypotesen att han skulle ha förkastat den enbart på grund av att den sista versen var ofullständig tror jag dock inte på; han har ju redan visat i ovanstående strofer att han inte har något emot att förändra och förbättra.

 

Christina A. Clark håller i sin artikel "The Poetics of Manhood" på att man i de uteslutna orden kan skönja ett mönster, nämligen den yttre vittnesbörden om de inre kärlekskvalen. Hon menar att Catullus genom att välja bort orden om svett, skälvningar och en gulgrön ansiktsfärg följer en maskulin norm om att hålla sina känslor i schack. Jag finner hennes poäng något sökt, då de två senare av de tre känsloyttringar hon använder som exempel ju faktiskt finns i den borttagna fjärde strofen. Visst skulle anledningen till att Catullus tagit bort just den kunna vara att han fann den alltför effeminerad (en tes som enligt Clark även företrädes av litteraturvetarna Bickel, Schnelle och Friedrich), men med tanke på att den utgör en ytterst liten del av alla de känslor han faktiskt offentliggör i sina allt annat än anonyma dikter förefaller det i mina ögon i så fall vara en ganska fåfäng åtgärd.

 

Då allt annat tycks uttömt har det blivit dags för den slutgiltiga, svåra frågan kring Catullus fjärde strof. För vad gör den egentligen där? Trots den första impulsen av att den är felplacerad, tror jag nämligen ändå att den är en del av Catullus dikt. För det första verkar det nämligen rimligt att Catullus efter att ha uteslutit Sapfos egen fjärde strof ersatte den med något annat. För det andra har Fragment 11, som ju är det enda övriga på sapfisk meter, om möjligt ännu mindre gemensamt med den sista strofen än vad Sapfotolkningen har.

 

Jag vill rubricera denna brytning i stil och tema som ett för Catullus ganska vanligt grepp, och inte bara i enskilda dikter. Läser man hans dikter samlade ser man den även i skillnaderna mellan de olika teman han tar upp, de olika genrer av lyrik och de olika metriska scheman han ger sig i kast med, stilnivåerna han visar prov på, samt i omsvängningarna i hans känslor gentemot Lesbia. Från de mest hänförande kärleksdikter går han till de snuskigaste smädeverser, från den innerliga kärleken till Lesbia, till hatet, och sedan den patetiska hoppfullheten om en återförening med densamma. Brytningen återfinns även i det tidigare nämnda fragment 11, där naturlyriken plötsligt bryts av formuleringar kring Lesbia och de "trehundra kåta gubbar" vars "ballar [hon får] att sprängas". Som stilgrepp är brytningen alltså helt och hållet motiverad även i fragment 51.

Catullus och Rom - också föremål för dikten?

 

Innehållet i den tredje versen bryter också av mot det tidigare temat kärlek och svartsjuka. På något sätt genomgår Catullus en metamorfos, från den firade, rike romerske poeten till något helt annat. Vi har redan konstaterat att Catullus Rom såg sig som en förvisso fysiskt större och starkare men kulturellt mindre sofistikerad lillebror till det gamla Grekland. Samtidigt, i all den rikedom man vältrade sig i, i medvetenheten om att vara unika i världslitteraturen och åtminstone materiellt överlägsna och mer utvecklade än de gamla grekerna ? drabbades man inte av hybris? Är det i själva verket denna överlägsenhet som tar sig i uttryck då Catullus väljer att ?uppgradera? Sapfo till de kultiverade romarnas nivå, med allt vad det innebär av de lexikala utsmyckningar han behänger hennes enkla och sakliga dikt med?

 

Catullus sätter sig i Sapfos sits, erkänner hennes ramar och versmått, men överlägset, för att dekorera henne. Någonstans glömmer han bort varför det egentligen är som Sapfo överlevt fram till hans dag: Den där elden som löper under huden, den där barlagda nerven som bränner igenom Sapfos torftiga språkbruk. Kanske är det bara Catullus, med sin sorgliga kärlekshistoria, som kan förstå att det är därifrån Sapfo får styrkan att slutligen slå tillbaka. Hur som helst inser han i alla fall: och Sapfo återtar kontrollen. Hennes i jämförelse nyktra och oförvanskade syn på världen tar tag i Catullus blick och vänder den obarmhärtigt och triumferande mot honom själv och hans romerska kulturelit. Genom den sapfiska meterns glasögon som han till en början frivilligt tagit på sig konfronteras han med, och drivs slutligen att erkänna, sin samtids, och samtidigt sitt eget, nederlag.