Bokcirkeln

Marjane Satrapi
Persepolis del 1 - 4
Ordfront Galago

Jag har tillbringat förmiddagen försjunken i "Persepolis", Marjane Satrapis fantastiska skildring av sin uppväxt i Iran. Det är en bastant serieroman där alla hennes fyra första böcker är samlade, och det är en saga lika oförutsägbar och mångsidig som bara ett människoliv skildrat med brutal ärlighet kan bli. Vi följer Marjane från barndomens Teheran där hon drömde om att bli profet, via en utsatt och vilsen exil i Österrike vid bara 14 års ålder, och tillbaka till ett äktenskap och ett Teheran hon varken kan leva utan eller i.

Satrapi förskönar inte, hennes teckningar är enkla och raka och påminner om en stil som anlagts inte för att vara vackra i sig, utan för att på ett så effektivt sätt som möjligt föra fram historien hon måste förmedla. Samtidigt verkar hon hysa en medfödd motvilja mot att se samband och teckna stora berättelserna, i stället är det de små fragmenten som fastnar. Hur hon inför revolutionsgardisterna låtsas att Michael Jackson - pinen på hennes jacka föreställer Malcolm X, hur hon under sin tid som hemlös i Wien tillbringar sina dagar med att åka runt, runt med spårvagnen för att hålla sig varm, anekdoten om den iranske soldaten som opereras med olyckliga påföljder. Det är ju så minnet fungerar - ser man tillbaka på sitt eget liv överraskas åtminstone jag (och jag har inte levt särskilt länge ändå) hur ofokuserat och riktningslöst allt framstår, och hos Satrapi förstärker fragmenten känslan av att titta in i någon annans huvud. Jag kliver ut ur Persepolis inte med känslan av att ha fått något berättat för mig, utan att verkligen ha levt en annan människas liv.

Marjane Satrapi skildrar sina karaktärer med värme men alltid som man ser människor egentligen, som komplexa varelser. Människor man beundrar kan visa sig vara svaga, relationer förändras, och inte ens sina egna tillkortakommanden undviker hon. I botten ligger alltid en livsvilja och pyr: Man ordnar fester för att orka leva och människornas uppfinningsrikedom visar sig oändlig då det gäller att undkomma diktaturens regler. Döden är alltid meningslös, och med Satrapis blick som alltid är främmande och ifrågasättande, blir livet stundtals också det.

Satrapi har också en politisk agenda, särskilt i den första delen som behandlar hennes barndom. Det är i hemmet Marjanes verklighetsuppfattning skapas, och genom att låta oss följa med under de avgörande tjuvlyssningarna på föräldrarnas samtal, under demonstrationerna som urartar, under läsningen av de marxistiska seriealbumen, tillåter hon läsaren att inte bara förstå hur hon ser på världen utan också att omskapa sin egen uppfattning.

Persepolis får bli ett språng ut i världen och Mellanöstern för den som aldrig varit där, och precis som efter en resa framstår världen som både svårare att förstå sig på men samtidigt lättare att tycka om.

/K