Löst prat
Jag är lite feberyrig, så de längre utläggningarna får vänta till nästa gång. Kanske är det febern, men på sistone har jag funderat på Maja Lundgren - ungefär ett halvår efter alla andra, men det får ni ursäkta. Jag har fortfarande inte läst boken. En mycket bildad man i min närhet har skvallrat om att den är enormt underhållande så jag kanske kommer att göra det. Vad som däremott pågått är att Bangs tredje nummer har legat på mitt nattygsbord ett tag, och därspekuleras fritt i varför boken blivit bemött som den blivit bemött. Hur i hela friden kritiker som DN:s Schottenius idag, 2007, kan anklaga bonniers för att "profitera på en skör människas verklighetsuppfattning" då man publicerar "Myggor och tigrar" går helt över mitt förstånd. Och tydligen Bang-redaktionens likaväl. Att sedan ta Björn Ranelid som motexempel är inte riktigt lika genomtänkt. Mannen är ju, noterat av de allra flesta som kommit i kontakt med honom, bevisligen inte helt harmonisk. Kanske har man en gång i tiden anklagat även hans förlag för att exploatera honom, men det känns som att sparka in öppna dörrar idag tycker jag.
Boken.
En annan tycker jag dock att det är relevant att jämföra med, trots att tidsglappet är större, nämligen Strindberg. Tycker att formen i "Myggor och tigrar" verkar påminna mycket om hans "Inferno" - som vad jag vet inte åtföljdes av några påhopp alls på publiceringen. Tack vare Lagercrantz betraktas den i allmänhet till och med som ett elegant utfört PR-drag. Jag tror att man i framtiden, kanske tack vare Lena Sohls Bang-artikel, kommer att se på "Myggor och tigrar" på samma sätt. Dessutom har ju Maja Lundgren, till skillnad från Strindberg, i användandet av paranoian fångat en allmän känsla, som är relevant för ämnet hon tar sig an.
Paranoia har nämligen alla feminister (till och med P1:s Annika Lantz) blivit anklagade för: Vill man se patriarkala strukturer finner man dem ständigt vart man än vistas, men försöker man göra andra uppmärksamma på dem klassas om man ofta som paranoid. En vanlig uppfattning bland Nyamko Sabuni - kramande strukturvägrare är nämligen att finns det ingen enskild person som i ont uppsåt aktivt väljer att förtrycka en på grund av dess kön, ja då finns inte heller något förtryck. Strukturer ses som fantasifoster och platsar endast i förvirrade människors hjärnor.
För övrigt ser jag fram emot Lars Noréns memoarer som ges ut i vår. De ska, enligt uppgift, vara till och med värre. Hans mentala hälsa är det kanske ingen som kommer att ifrågasätta, men kom ihåg vem som sade det: I predict a riot.
Till nobelpriset har jag tyvärr ingen kommentar annars än att när prismotiveringen är så pinsamt omodern att den hånas till och med av en 88-årig brittisk tant - då är det dags att rycka upp sig och ifrågasätta om man inte läser ett verk på ett ganska trångsynt sätt, samt huruvida man verkligen måste påtvinga världen detsamma.
Tills vidare,
/K
Boken.
En annan tycker jag dock att det är relevant att jämföra med, trots att tidsglappet är större, nämligen Strindberg. Tycker att formen i "Myggor och tigrar" verkar påminna mycket om hans "Inferno" - som vad jag vet inte åtföljdes av några påhopp alls på publiceringen. Tack vare Lagercrantz betraktas den i allmänhet till och med som ett elegant utfört PR-drag. Jag tror att man i framtiden, kanske tack vare Lena Sohls Bang-artikel, kommer att se på "Myggor och tigrar" på samma sätt. Dessutom har ju Maja Lundgren, till skillnad från Strindberg, i användandet av paranoian fångat en allmän känsla, som är relevant för ämnet hon tar sig an.
Paranoia har nämligen alla feminister (till och med P1:s Annika Lantz) blivit anklagade för: Vill man se patriarkala strukturer finner man dem ständigt vart man än vistas, men försöker man göra andra uppmärksamma på dem klassas om man ofta som paranoid. En vanlig uppfattning bland Nyamko Sabuni - kramande strukturvägrare är nämligen att finns det ingen enskild person som i ont uppsåt aktivt väljer att förtrycka en på grund av dess kön, ja då finns inte heller något förtryck. Strukturer ses som fantasifoster och platsar endast i förvirrade människors hjärnor.
För övrigt ser jag fram emot Lars Noréns memoarer som ges ut i vår. De ska, enligt uppgift, vara till och med värre. Hans mentala hälsa är det kanske ingen som kommer att ifrågasätta, men kom ihåg vem som sade det: I predict a riot.
Till nobelpriset har jag tyvärr ingen kommentar annars än att när prismotiveringen är så pinsamt omodern att den hånas till och med av en 88-årig brittisk tant - då är det dags att rycka upp sig och ifrågasätta om man inte läser ett verk på ett ganska trångsynt sätt, samt huruvida man verkligen måste påtvinga världen detsamma.
Tills vidare,
/K
Kommentarer
Trackback