Per Hagman som drog

Jag har fått för mig att jag, för er stackare som fortfarande ägnar mig ett besök trots att jag blivit dålig på sistone, åtminstone ska göra ett försök att uttrycka min gränslösa kärlek till Per Hagman. För Per Hagman må vara en sorglig gammal narcissist med enorma skulder. Han må vara en parasit på samhället, han må vara en snuskgubbe och en posör. Han må få sin post till Tranan, han må supa bort laptopen med nästa bok i, men det är fortfarande något alldeles speciellt med honom.

 

Så här ser han ut nuförtiden. Bilden är hänsynslöst stulen från stureplan.se

 

I morse, på väg till biblioteket för lite gammal hederlig Virginia Woolf-läsning, drog jag bara i förbifarten med fingret längs bokryggarna i pojkväns bokhylla. Där stod den, som en gnistrande saga, en klassiker gömd för att den inte ska sluka en. Och jag kunde förstås inte hålla mig borta. Woolf kan vänta.


Att komma hem ska vara en schlager behandlar Per Hagmans liv och leverne från slutet av 90-talet fram till den ödesdigra hösten 2002 då han inser att han håller på att bli gammal. Att komma hem ska vara en schlager är en hyllning till tiden då livet peakade, då Per lyckats lägga av sig sin tungsinthet och bli lätt som luft för att vara där champagnen och modellerna, falkarna och den Egyptiska natthimlen var allt som behövdes för att bli lycklig. Att komma hem ska vara en schlager är världen sedd ur Brideshead Revisited-Sebastians synvinkel, med Francoise Sagans Bonjour Tristesse-hjältinna Cécile som närmsta släkting.

 

På ett sätt är det konstigt att Att komma hem ska vara en schlager är en roman, bitvis känns det högst opassande, för livet Per Hagman berättar om har över huvud taget inget romanaktigt över sig. Per Hagmans liv är ett glossigt magasin, det ultimata, som inte bryr sig om att rättfärdiga sin glammiga existens och därför blir samtidigt meningslöst och oemotståndligt. Per Hagman tar oss med på en resa utan mycket till handling, där hans något yngre stjärnögda jag entusiastiskt presenterar oss för ett liv så fullständigt väsensskilt från det som brukar räknas som ”på riktigt”. Per Hagmans liv och författarskap blir på så vis ett fullständigt mysterium och samtidigt hotande välbekant. För vad är det som är så främmande i texten? Jag skulle tro att det är den alldeles unika känslan av eufori utan baktanke.

 

Att känna eufori utan baktanke är som att äta glass och lyssna på Pet Shop Boys och förmodligen att ta en hel massa roliga droger. Och det är skrämmande att det bara är genom en ful pocketboks sidor jag får ta del av det. Följaktligen får jag varje gång jag bläddrar igenom (för, precis som det där legendariska Elle-numret från hösten 2006 jag fortfarande kan sugas in i gång på gång, ska Att komma hem ska vara en schlager läsas med en nyckfull girighet som inte alls går ihop med från-början-till-slut-läsning) den utslitna pocketen en oemotståndlig lust att förändra mitt liv, säga upp lägenheten, dumpa både pojkvän, Virginia Woolf och allt som heter stillsam eftertanke och köpa knark för sparpengarna i ett glittrande Dubai. Samtidigt vet jag ju, att där Per Hagman i sin berusning äntligen lyckats bli ”den som alltid säger ja”, är jag bara ännu en av alla de sura, misstänksamma stackarna, oförmögna till eufori utan baktanke hur mycket gula änkan som än hälls i mig. Innerst inne vet jag: Det enda som kan få mig att känna den där oförställda, pirrande glädjen, är det som jag alltsedan min stund framför bokhyllan i morse varit uppfylld av, som bubblar i mig ännu, som fått mig att sätt mig och blogga för första gången på en evighet, det är Per Hagman själv, och det är Att komma hem ska vara en schlager.


På, förhoppningsvis, snart återseende
/K


Extra, extra! Per Hagman hånar mellanmjölkens land!

 


Kommentarer
Postat av: S



Jag gillar både mellanmjölk och Per Hagmans provokation, även om den senare är synnerligen spretig och ogenomtänkt: Han "hatar" amerikaner, han "älskar" polskt amfetamin, han "hatar" Mona Sahlin-epigoner och alkoläsk, han fullkomligt "älskar" kapitalism. Nej, språket blir väl svulstigt och tankarna är alltför småväxta för att berättiga det där famösa vältrandet i Hagmans egen åsiktsegocentrism.

Han låter i själva verket som någon semipopulistisk italiensk politiker. Och i andra länder skriver säkert deras frustrerade skribenter svärmiskt om nordisk sans och snusförnuftighet, socialstyrelsens åtta dagliga brödskivor, långrandig mellanmjölk-kultur, befriande politisk konsensus och allmän pragmatism. Och det är ju lika platt som Per Hagman. Är det kanske dags att växa upp? Lämna den där tonåriga och luftiga åsiktshysterin? Eller "hatar" han sådana där jobbiga människor som köper... som röstar på... som läser... som skaffar barn och paddlar kanot... som inte minglar på kokainflödande fester i fyrtioårsåldern? Ja, som du ser blir det ganska ointressant i längden: ett slags tomt positionerande; pose-itionerande. Men uppskattar trots allt provokationen. Sverige är ett alltför lamt land och vi skulle må bra av lite pöbelupplivande fascism. Allvarligt.

2008-05-21 @ 01:57:30
Postat av: K

Per Hagman är ju motsatsen till allvar och pondus, något en människa måste ha för att övertyga åtminstone mig om sina politiska idéer. Det kanske verkar elakt, men för maximal effekt tycker jag att hans ståndpunkter bör läsas estetiskt snarare än etiskt.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback