Att döma boken efter omslaget
Hej,
Jag vet att jag lovade att berätta om The Tough Alliance-konserten, men jag är alldeles för arg. Debaser släppte in en massa fotbollshuliganer som starade knytnävsslagsmål och hotade mig och pojkvän med spö. En hemsk upplevelse.
I stället tänkte jag idag ta upp en av de ytligare delarna med att älska böcker: Omslagen. Jag öppnade mitt bokskåp för att titta hur de egentligen ser ut, alla de där böckerna man tycker så mycket om. Liksom man egentligen sällan tittar ordentligt på människor man känner mycket väl, det spelar ju ingen roll, är det även hos böckerna insidan som räknas.
Men utsidan har ju faktiskt, om man nu ska dra liknelsen med människoansikten så långt, en avgörande betydelse för vilka böcker vi stiftar bekantskap med. I början av ett förhållande är man ju alltid betydligt mer ytlig. Idag tänkte jag alltså ställa upp en liten kavalkad av några av de finaste böckerna jag hittade hemma:
Kallocain och Over to you får tillsammans symbolisera de där gamla, härliga Delfin- och Penguinomslagen som dominerar på snygghetstoppen. De känns väldigt moderna, och så medvetna om va de där enkla, funktionella linjerna kan åstadkomma. Kallocain-omslaget, av de två i reklambranschen tydligen kända Melin och Österlin, ser precis ut som något skivbolaget Service skulle kunna sätta på något av sina ljusa, minimalistiska skivomslag. Over to you för att det är så suggestivt på ett sorgligt sätt men samtidigt ser catchy och humoristiskt ut. Innan jag läst bokens första novell trodde jag att det föreställde en muffin i en sådan där pappersform, eller kanske en blomma på väg att slå ut. Det är väldigt fyndigt att ta en symbol ur handlingen tycker jag.
Girlfriend in a coma är en gammal favorit, jag hade nog inte tagit med den som snyggast om jag valt idag. Men man är ju aldrig bara en person åt gången, och just här var det den trettonåriga K som just hade målat sitt flickrum i exakt samma babyblå nyans som omslaget och därför alltid, alltid hade den liggande framme på nattduksbordet. Den sammetsmjuka ytan var matt på ett alldeles särskilt sätt som ingen annan bok var, och trettonåriga K blir därför överlycklilg över att återigen få klappa på den.
En av 2006 års bästa böcker har ett passande omslag. Annika Lyths kollage till Drömfakulteten fångar nämligen exakt bilden av hur det kan ha sett ut i lilla Valerie Solanas flickhjärna, samtidigt som den brutalt klipper in bilder av den hotande katastrofen och hur det går sedan. Den är en perfekt bild av känslan boken ger.
Och så de som fick jumboplatsen:
Elizabeth George-omslaget får symbolisera alla de där fruktansvärda sent-åttiotals-deckarna som dominerade mitt barndomshem. Tjocka böcker med märkligt mjukt gulnat papper och den där tunna framsidan med intetsägande mörk bild kombinerat med det där metallicfärgade, utbuktade, aggressivt amerikanska (ja, jag vet att George är brittiska, men jag sa symbolisera) författarnamnet som liksom överföll en då man ville kika på vad det var vuxna läste. Skrämmande fult, helt enkelt.
Stackars, stackars Flaubert som klätts i den här dräkten. Men mest synd är det nog om mig. Jag måste ju läsa den till min kurs - men hur ska jag med stoltheten i behåll kunna sitta med näsan i den här tantsnusk-pastischen på tunnelbanan?
Jag vet, vi är alla jätteledsna över en bok för allas hotande nedläggning. Men när jag tänker på hur ledsen jag blev när mamma gav mig den här fruktansvärt fula Bron till Terabitia (tillsammans med Ulrike och kriget, vars framsida är så ful att den ser ut att vara ritad av den då femtonåriga Vibeke Olsson själv) i stället för de rosa, glansiga flickböckerna jag önskade mig blir jag riktigt sur. Med så här fula omslag höll de på att förstöra hela min karriär som bokmal, och det är definitivt inte deras förtjänst att jag till slut fick så tråkigt någon dag att jag satte mig, öppnade boken, och, ja, störtgrät åt hur fin den var. På insidan.
Tack för idag, nu ska jag gå på operan.
/K
Jag vet att jag lovade att berätta om The Tough Alliance-konserten, men jag är alldeles för arg. Debaser släppte in en massa fotbollshuliganer som starade knytnävsslagsmål och hotade mig och pojkvän med spö. En hemsk upplevelse.
I stället tänkte jag idag ta upp en av de ytligare delarna med att älska böcker: Omslagen. Jag öppnade mitt bokskåp för att titta hur de egentligen ser ut, alla de där böckerna man tycker så mycket om. Liksom man egentligen sällan tittar ordentligt på människor man känner mycket väl, det spelar ju ingen roll, är det även hos böckerna insidan som räknas.
Men utsidan har ju faktiskt, om man nu ska dra liknelsen med människoansikten så långt, en avgörande betydelse för vilka böcker vi stiftar bekantskap med. I början av ett förhållande är man ju alltid betydligt mer ytlig. Idag tänkte jag alltså ställa upp en liten kavalkad av några av de finaste böckerna jag hittade hemma:
Kallocain och Over to you får tillsammans symbolisera de där gamla, härliga Delfin- och Penguinomslagen som dominerar på snygghetstoppen. De känns väldigt moderna, och så medvetna om va de där enkla, funktionella linjerna kan åstadkomma. Kallocain-omslaget, av de två i reklambranschen tydligen kända Melin och Österlin, ser precis ut som något skivbolaget Service skulle kunna sätta på något av sina ljusa, minimalistiska skivomslag. Over to you för att det är så suggestivt på ett sorgligt sätt men samtidigt ser catchy och humoristiskt ut. Innan jag läst bokens första novell trodde jag att det föreställde en muffin i en sådan där pappersform, eller kanske en blomma på väg att slå ut. Det är väldigt fyndigt att ta en symbol ur handlingen tycker jag.
Girlfriend in a coma är en gammal favorit, jag hade nog inte tagit med den som snyggast om jag valt idag. Men man är ju aldrig bara en person åt gången, och just här var det den trettonåriga K som just hade målat sitt flickrum i exakt samma babyblå nyans som omslaget och därför alltid, alltid hade den liggande framme på nattduksbordet. Den sammetsmjuka ytan var matt på ett alldeles särskilt sätt som ingen annan bok var, och trettonåriga K blir därför överlycklilg över att återigen få klappa på den.
En av 2006 års bästa böcker har ett passande omslag. Annika Lyths kollage till Drömfakulteten fångar nämligen exakt bilden av hur det kan ha sett ut i lilla Valerie Solanas flickhjärna, samtidigt som den brutalt klipper in bilder av den hotande katastrofen och hur det går sedan. Den är en perfekt bild av känslan boken ger.
Och så de som fick jumboplatsen:
Elizabeth George-omslaget får symbolisera alla de där fruktansvärda sent-åttiotals-deckarna som dominerade mitt barndomshem. Tjocka böcker med märkligt mjukt gulnat papper och den där tunna framsidan med intetsägande mörk bild kombinerat med det där metallicfärgade, utbuktade, aggressivt amerikanska (ja, jag vet att George är brittiska, men jag sa symbolisera) författarnamnet som liksom överföll en då man ville kika på vad det var vuxna läste. Skrämmande fult, helt enkelt.
Stackars, stackars Flaubert som klätts i den här dräkten. Men mest synd är det nog om mig. Jag måste ju läsa den till min kurs - men hur ska jag med stoltheten i behåll kunna sitta med näsan i den här tantsnusk-pastischen på tunnelbanan?
Jag vet, vi är alla jätteledsna över en bok för allas hotande nedläggning. Men när jag tänker på hur ledsen jag blev när mamma gav mig den här fruktansvärt fula Bron till Terabitia (tillsammans med Ulrike och kriget, vars framsida är så ful att den ser ut att vara ritad av den då femtonåriga Vibeke Olsson själv) i stället för de rosa, glansiga flickböckerna jag önskade mig blir jag riktigt sur. Med så här fula omslag höll de på att förstöra hela min karriär som bokmal, och det är definitivt inte deras förtjänst att jag till slut fick så tråkigt någon dag att jag satte mig, öppnade boken, och, ja, störtgrät åt hur fin den var. På insidan.
Tack för idag, nu ska jag gå på operan.
/K
Kommentarer
Trackback