mater studiorum, etc.
Under sommarens lätt hjärndöda kontorsjobb fick under en period den trevliga samlingen av Magnus Florins Trädgården (1995), Syskonen (1998) och Cirkulation (2001) stå för den dagliga litterära dosen. Något som blir mer och mer uppenbart ju längre fram man kommer i hans författarskap är hur stor roll repetitionen spelar för berättelsens form. Från att ha gått till ett hyfsat linjärt berättande i Trädgården, som ju delvis handlar om det linjära fenomenet åldrande och där repetitionen är som märkbarast i årstidernas växlingar – blir berättelsen i Cirkulation i det närmsta helt nedskalad till upprepandet. Bankerna kanske tror att de rör sig framåt, då de introducerar nytt kontorsmaterial och skriver förordningar, men följer egentligen bara pengarnas eviga rullande.
En tidigare bok som diskuterats här – i ett helt annat sammanhang – är Sara Gordans En barnberättelse. Den liknar till sin form ett av de här moderna videokonstverken man ofta ser på en vägg i museet, där samma bild eller händelse rullar gång på gång, med enbart en marginell förskjutning vid varje ny bildruta. Jag ska erkänna att just den där repetitionen har jag alldeles för många gånger bara hoppat över, jag har struntat i den lilla glidningen som inträder vid varje ny repetition. Men nu, nu ska det bli ändring. Nu tänker jag skärskåda repetitionen och dess olika användningsområden.
Den vanligaste typen av repetition kanske är den som inläggets titel tar upp. I sin enklaste form går den ut på att tänka på samma sak många gånger för att minnas den bättre – att påminna någon om något – att visa samma reklamfilm ofta för att den ska fastna hos konsumenten. Repetitionens vanligaste användningsområde som genomtänkt form för språk är nog den retoriska repetitionen – snälla mamma kan jag få en klubba, snälla mamma kan jag få en klubba, snälla… - I have a dream…, I have a dream, I have a… etc. Repetition som stilgrepp inom poesin är nära besläktat med den här typen av repetition, och kan heta anafor eller epifor, tautologi eller pleonasm.
Men hur är videokonsten och Cirkulation och den lilla viktiga glidningen mellan två repeterade enheter besläktade med dessa ganska enkla former av upprepning? Min kunskap börjar ofta på noll, och slutar ofta ganska långt ifrån sin utgångspunkt. Men med start här tänker jag leta efter repetition och sätt att förstå den.
Något som kommer ganska lätt till en inte spränglärd person som jag vid tanken på repetition är skillnaden mellan form och innehåll, och hur lätt det är att upprepa sig formmässigt. Varje gång man skriver en sonett upprepar man ett mönster, en form. Varje gång vi slår på TV:n och ser ett avsnitt av ett program där idoler skapas, där man bantar ner människor, där man uppfostrar barn eller hundar, ser vi på samma gång alla föregående avsnitt och alla föregående säsonger, gentemot vilka den enda existerande skiftningen kan vara hundens ras, barnens ålder, eller den tjocka människans hudfärg. Gottar jag ner mig i mp3-biblioteket hamnar jag i Hot Chips ”Over and Over” och liknande dängor. The joy of repetition really is in you. Innehållsmässigt kan man förstås upprepa sig, inte bara ordagrant, liksom de tidigare retoriska och poetiska greppen, men genom att beskriva något flera gånger på olika sätt, ur olika vinklar eller på olika språk. Allt citerande är en form av repetition.
soundtrack.
Repetitionen är ett existensvillkor, liv – död, dag – natt. Gammal poesi som trollramsor härmar denna naturens egen form – och är samtidigt till för att tillskansa den som yttrar den en del av naturens makt. Mantran fungerar ju likadant, människor som ber med radband. Varje repetition för en närmare det där kraftfulla.
Och fiktionen i sig? Skriften, som kan vara ett verktyg för upprepandet av naturen eller det existerande, är den inte bara repetition? Om jag beskriver skrivbordet jag sitter vid, repeterar jag det. Denna repetition, i likhet med trollramsan, ger mig makt över tingen och naturen. Kan jag repetera/beskriva skrivbordet tillräckligt bra och vekrlighetstroget, ur många vinklar, kan jag göra det i det närmsta verkligt. För den som läser min beskrivning/repetition av skrivbordet blir det ju en del av den verklighet den personen tror sig veta något om men aldrig har vidrört, i likhet med andra saker han eller hon bara stött på i repeterad/beskriven form, som toppen av Mount Everest eller Nordpolen. Och den verklighetsnivån kan jag påverka, om jag rör mig från den hundraprocentigt följsamma repetitionen av mitt skrivbord. Jag kan i ert medvetande skapa bilden av att jag sitter vid ett ljusgrått skrivbord i gustaviansk stil, ett ikeaskrivbord i plywood med yta av björklaminat, eller ett rustikt skrivbord i fransk lantstil.
Jakten på repetition fortsätter. Deleuzes avhandling Différence et Répétition verkar vara ett rimligt nästa steg. Eftersom jag befinner mig i landet av rustika skrivbord och därför bara kan få tag på honom på originalspråk är det fullt möjligt att nästa inlägg kan dröja minst lika länge som det här har gjort.
Tills dess,
/K