Marlen Haushofer - Väggen
Sambon har lämnat stan för Roslagen, och jag är ensam. Jag städar, viker kläderna som vanligtvis ligger slängda över stolsryggar i prydliga högar, diskar. Jag slänger några konstiga burkar som stått och gått ut i kylskåpet, viker ihop och återvinner morgontidningen när jag läst den till slut. Och så läser jag Marlen Haushofers roman Väggen från 1962.
Huvudpersonen i Väggen är mänsklighetens fallna träd. Under ett besök hos bekanta i de Österrikiska alperna lämnas hon ensam, och upptäcker snart att det mellan dalgången hon vistas i och resten av världen rests en hög, genomskinlig vägg, och att alla på andra sidan om den är döda. Romanen är besynnerlig både till upplägg och till handling - i själva verket händer det efter denna upptäckt inte mycket mer under de två och ett halvt åren vi får följa kvinnan: hon finner några djur som stängts inne, eller ute, av väggen tillsammans med henne och som blir hennes bundsförvanter, hon odlar de få grödor hon hittar, sätter upp små projekt för sig själv och betraktar årstidernas gång. Kanske är det just tack vare denna besynnerlighet som den har lästs på så många, så pass olika sätt. Handlar den om kärnvapenkrig? Är det science fiction? Är det en Robinson Kruse-historia?
Själv läser jag Väggen, som ni säkert förstått, som en historia om ensamheten, om det chockartade normala tillståndet en nyblivet ensam människa hamnar i. Jag har sett det hos så många vänner, familjemedlemmar och bekanta, alla har varit kvinnor och jag vet inte om det betyder något eller om det bara är slumpen: De nyseparerade som istället för att supa ner sig och lägga av med hygienen, helt otippat styr vidare i livet, grejar med nya praktiska saker, inredningsfrågor, adressändrar. Hur man går och fejar och håller rent trots att man egentligen inte får besök så ofta, hur man äter en lyxig frukost för sig själv och planerar in små promenader för man måste ju ta hand om sig själv, hur man fortsätter att fungera trots en gnagande känsla av att alla ens handlingar är som det där trädet som faller i skogen - eventuellt helt överflödiga.
Om man nu är en person som tror att människan bara är människa tillsammans med andra människor, som tror på kulturvarelsen, det sociala djuret - Då är det svårt att se ensamheten som den frigjorda, självvalda livsstil den ofta porträtteras som i kulturen. Då är det omöjligt att inte, mitt i det där donandet, det där rå-om-sig-självandet, gnagas av tanken på dess totala frånvaro av betydelse - och anstränga sig ytterligare lite mer, hitta på ytterligare lite fler projekt bara för att dränka det där gnagljudet. Hos Haushofer är det tillståndet det primära livsvillkoret, känslan som genomsyrar allt.
Jag kan förstås inte undgå att läsa Haushofer i det senaste årets hajpande av naturen, som den framställs hos von Trier i Antichrist eller i årets bästa film Man tänker sitt. Båda präglades av en insikt om naturen som icke-god, vilket även spillde över på människoskildringarna: Charlotte Gainsbourgs kvinna var bokstavligt talat en ond häxa, bunden till en natur som avporträtteras som "satan's church", outsiders-typerna i Man tänker sitt var, liksom naturen i filmen, varken onda eller goda utan bortom sådana avgränsningar. Kopplingen mellan natur och etik verkar dyka upp så fort vi tittar ut på träden utanför. En enda gång i Väggen syns en annan person i huvudpersonens lilla (och på ett komiskt vis mycket österrikiska) alpsluttande värld - det är en man, kanske ond, kanske bara med det meningslösa våldet som livsuppehållande aktivitet. Huvudpersonen har långsamt byggt upp en bättre värld för sig och sina djur, ökat tillgången på potatis och bönor åt sig själv, ordnat med foder och skötsel åt djuren, byggt om och reparerat. Allt uppbyggligt, allt konstruktivt: Men i en värld där hon är den allra sista, blir hennes sysselsättning lika tom på mening som den hastigt uppdykande och försvinnande mannens våld. Är etik och moral resultat av ett socialt kontrakt, finns det i ensamheten i Naturen inte heller rätt och fel.
Jag checkar ut igen, hör av mig igen när jag överväldigats av lusten att sammanfatta nollnolltalet. Annars hörs vi väl om någon månad igen.
Gott nytt,
/K
Manifest för ett deprimerande litterärt decennium
Manifestets mest anmärkningsvärda paragrafer är enligt mig de som - i en för ändamålet förundrande högtravande och pretentiös ton - deklarerar ett slut på det poetiska och pretentiösa skrivandet.
(Ack, det poetiska skrivandet, formexperimenterandet och ordvrängandet som pågår runtom i landet - värre än svininfluensan angriper det vårt försvarslösa folk!)
DN, får jag publicera den här bilden?
Såsom jag ser det handlar manifestet handlar inte bara om jantelag på det mest uppenbara, redan i första ledet genihämmande sättet som står klart för en vid en första skumläsning; till exempel såtillvida att den författare som skulle få för sig att skapa stor litteratur utifrån faktiska historiska gestalter (*host* Sara Stridsberg *host *), unga shoppande kvinnor eller deppiga småstadskommissarier, eller - Gud förbjude! - försöka komma närmare verkligheten genom att försöka förnya språket, icke göra sig besvär. Manifestet visar även på ett jantelagsrelaterat problem som skapar en klyfta inte inom litteratursverige utan inom litteratur-prettosverige: nämligen mellan å ena sidan författare som vill “nå ut” och å andra författare som I stället vill “nå in” till akademier, skrivarskolor och universitet.
Det ska villigt erkännas att en sådan uppdelning finns – för det gör den I allra högsta grad – och det bör också föras till anteckningarna vilka dess orsaker är, eftersom detta faktiskt utgör min centrala poäng: nämligen klassamhället Sverige som upprättar klyftor, vad gäller inkomstskillnader, utbildningsnivå och kulturella preferenser likväl som valet av gardinfärg, skomodell och huvudvärkstablett. Vad som däremot blir löjligt i detta manifest och många andra I lika hög grad manifesta handlingar och uttalanden, är att låtsas som att litteraturen tack vare sin konstnärliga aura är helt och hållet immun mot denna uppdelning som ju faktiskt är existensvillkoret vad gäller alla andra varor (och ja, I Sverige 2009 är litteraturen en vara. Inte främst en vara, inte en vara innan den är något annat, men en vara. Man behöver acceptera detta för att få en sann världsbild, även om man naturligtvis inte måste hålla med om att det bör vara så).
Det absurda i att låtsas som att en sådan uppdelning inte finns, och dess koppling till jantelagen, demonstreras förstås bäst av Berglinserien där följande dialog utspelar sig:
("Det är nåt närmast kissnödigt i vårt förhållande till skönlitteraturen. Låt oss visa med några enkla analogier:")
-Ok: Juventus är bättre än Lingbo IF
-Absolut.
-En BMW är bättre än en Fiat Punto.
-Självklart!
-Sara Lidman är bättre än Liza Ma..
-Ta ta ta... Nu kränker du en stor del av svenska folket.
Fiat Punton, Liza Marklund och Lingbo IF har det gemensamt att de är billiga, lättillgängliga, praktiska och "basic": Kostar inte mycket, kräver inte mycket. Vad som gör det avslutande inlägget i dialogen bisarrt är bara det att de som tar Fiat Punton till Lingbo IF:s hemmamatch en lördagsförmiddag hellre skulle skulle ta BMW:n till en Juventusmatch - de vet detta själva, de är inte rädda att erkänna det, och framför allt inser de det skrattretande i scenariot att de själva skulle börja skriva debattinlägg om hur det är förkastligt att titta på Juventusmatcher eller om hur Fiat Punton är moraliskt mer upphöjd än, eller inte lika degenererad som, BMW:n.
Fiat Punto
Detsamma skulle förmodligen författarna till detta nya manifest ställa upp på - att de som kör en Fiat Punto bör låta sig nöja eller också försöka förändra sin privatekonomi för att om möjligt kunna införskaffa en BMW. Men när vi plötsligt träder ur en så öppet kommersialistisk sektor som bilindustrin och in i det förment idealiska litterära tempel fyllt av sanningar inför vilka vi alla blottställs, är det uppenbart att uppfattningarna börjar krocka.
Det går inte att ha kvar kakan - vårt samhälle där olika grupper av människor de facto har helt olika möjligheter att tillägna sig olika typer av produkter och kulturyttringar även om inga prisskillnader skulle föreligga - och samtidigt äta upp den - genom att helt utan perspektiv börja kritisera det faktum att det som produceras av människor med bättre förutsättningar är oerhört svårt att tillägna sig för människor i andra grupper som fått sämre förutsättningar.
Att jag inte unnar någon i hela världen att finna sig vid sin läst och svälta sig på litterära konstupplevelser medelst livslång Liza Marklund-konsumtion kanske framgår - så även de politiska konsekvenserna som följer på det ställningstagandet, varför jag med känsliga läsare i åtanke inte kommer att utveckla detta vidare. Till de personer som hårdnackat vill förbjuda vissa uttryckssätt därför att de inte kan förstås av alla såsom kulturen och samhället ser ut idag, vill jag lagom till höstens inträde skicka en klase riktigt sura rönnbär. Hur ska ni lösa det här, vänner? Jag tycker nämligen inte att idén med att belägga avancerat författande med yttrandeförbud låter särskilt intelligent så här i efterhand, eller vad tycker ni?
Länkar:
http://www.dn.se/dnbok/manifest-for-en-olovlig-litteratur-1.938468
http://www.dn.se/dnbok/manifest-for-ett-nytt-litterart-decennium-1.935839
http://www.dn.se/dnbok/manifest-for-ett-nytt-litterart-decennium-1.937756
Mammut eller Detta är inte en recension
Handlingen i Mammut beskrivs lättast genom en av låttitlarna i soundtracket: De även annars briljanta Ladytrons här ovanligt passande ”Destroy everything you touch”. För mig sätter det fingret på just vad filmen handlar om: hur den moderna, västerländska människan genom någon slags kulturell-evoultionär mutation lyckats bli en Mårra av värsta sort. Ni minns väl Mårran? Den oformliga Tove Jansson-varelsen som vid sin tillblivelse symboliserade utanförskap och ensamhet, i de värkande scenerna då hon, lockad av ljus och skratt, smög sig närmare den mysiga familjegemenskapen bara för att runtomkring sig få se ljusen slockna och skrattet tystna av rädsla.
Det unga paret i Mammut vill alla väl, vill förtvivlat gärna hela och ställa till rätta - i bokstavlig mening i Michelle Williams läkarmamma. Även Gaël Garcia Bernals fader vill alla väl, vill tjäna pengar åt familjen, vill uppskatta Thailand på rätt sätt, vill hjälpa sin nyfunna thailändska väninna. Men till skillnad från läget i Tove Janssons berättelser, är det i och med olika samhällsförändringar i Mammut själva navet i berättelsen och samhället, den vackra och mysiga kärnfamiljen, som blivit Mårror – och de snälla och mysiga som får stå utanför och blicka in. Och en värld styrd av aldrig så ofrivilliga och välvilliga Mårror ser helt annorlunda ut än den mysiga mumindalen. I deras välmenande spår ligger snart världen i spillror: Splittrade familjer faller ihop som ett domino härs och tvärs över klotet, ensamma barn liksom ensamma mammor och pappor ligger där bredvid ett utbränt klimat och en sviken människogemenskap.
I filmens sista scen är alla mjuka och varma, man får en känsla av att de till tonerna av lika stilsäkert valda Cat Power (om jag inte minns fel nu, för det vore pinsamt…) nu är på väg till något annat: Att säga tillbaka till något urprungligare vore förmätet – men mot någon slags insikt som kanske en vacker dag kan ställa deras katastrofala fjärilseffekt tillrätta. Kanske kommer de att göra som så många andra i tidningarnas söndagsbilagor – krypa ihop, gräva där de står och börja med att försöka sluta svika varandra för att få den globala behovsekvationen att om än inte sluta på plus men åtminstone närmare plus minus noll. Så öppnar Michelle Williams munnen för filmens sista replik: ”Vi måste skaffa en ny barnflicka”.
Världen och publiken, som suttit i andakt i skenet från värmeljusen, kan börja andas igen. Vi hör hur en mekanism som varit tyst i några sekunder nu klickar igång igen, långsamt, sedan snabbare. Och snart är vi igång som vanligt igen: I en vansinnig spiral av svek snurrar världen runt Mårran, det svarta hål, virveln av slaskvatten, den förödande tornadon av obevkligt svek som utgörs av kärnfamiljen som en västerlandets symbol och minsta beståndsdel.
/K
Viktor Johansson - Eterneller
Viktor Johansson
Eterneller
Modernista
På utförsäljningen hos Modernista häromdagen lyckades jag få med mig vad jag åtminstone hoppas är tre kap, hem. Och ovanligt nog har det första av dem faktiskt redan infriat alla förhoppningar en lagom optimistisk människa rimligtvis kunde ha ställt på de tre sammanlagt. Viktor Johansson, som bland annat ger ut min nya favorittidskrift Ett lysande namn och dessutom medverkar i den lite krångligare (inte minst vad layouten beträffar) O-, har efter sin omhuldade diktsamling Kapslar nu givit sig på prosan, eller nja – ett mellanting. För mig har läsningen av Eterneller främst lett till ett inte nytt, men bortglömt och (tyvärr) sällan nödvändigt lässätt, där man som läsare tar fasta på orden, lika mycket som vid läsningen av poesi, där varje ord noga måste omläsas och genomtänkas och kopplas och kombineras innan fortsättning över huvud taget är möjlig. Orden är inte bara medel, utan är också i sig – vilket gör att boken, trots sin lätta vikt och sitt lätta, luftiga språk, blir enormt tät. Och känslan av täthet, av att någonting kopplas, av att ett samband uppstår och att det här händer gång på gång, det är ren lycka och känsla av att leva, åtminsone för mig.
Eterneller handlar såklart om postapokalyptisk rymdkärlek, om sorgen efter något som varit. Starkast käns denna sorg dock inte i skildringen av saknaden efter Jorden och samhället, utan i skildringen av berättarens sorg efter kärleken Mira. Den gör så ont att man får kramp av att bara läsa om den, om omöjligheten att någonsin finna något annat. Saknad känner såklart även Cassie, en annan av apokalypsens överlevare som dock tveksamt börjar vända sig från sorgen. Jag ska inte avslöja den hela, men berättelsen innehåller allting som det postapokalyptiska narrativet någonsin skulle kunna kräva. Den ödelagda världen som äntligen sagt ifrån. De två som måste, måste glömma allt för att något nytt ska kunna bli. Med ett eko ända från Ask och Embla, i en elegant dubbelexponering som gör den stora civilisationens öde till bara en suddig fond bakom den livsviktiga mänskliga relationen, skriver Viktor Johansson om miraklet att släppa taget och börja om på nytt.
God Jul
/K
Litteratur på youtube: Plats # 8
Vi som hänger med i skvallret hoppade till för ett par veckor sedan, då Peter Englund på sin blogg annonserade att han inte skulle ”skriva någon ny bok på ett antal år” – det kunde naturligtvis bara betyda en enda sak, nämligen att karln tagit sitt engagemang i Svenska Akademien ytterligare ett steg för att ta på sig det tunga ansvar som posten som ständig sekreterare medför. För att gratulera honom, och ge honom några tips på vägen, visar dagens litterära youtube-klipp från 1957 en av hans företrädare.
Vad vi ser är den dåvarande ständige sekreteraren Anders Östling som annonserar beslutet att ge nobelpriset i litteratur till Albert Camus. Ett spännande och smakfullt val som hade väntat under sju år som nominerad tills La Chute kom och övertygade akademien. Valet skulle dock komma att överraska inte minst författaren själv, som liksom akademien funderat på om det inte var Malraux som egentligen förtjänade det.
Ingen film? Titta här istället.
Vad kan då Peter Englund lära av sin föregångare? Jo, givetvis att hänga med i den samtida utgivningen och slå till direkt när man vet att en författare är värd priset i stället för att vänta på den annalkande mossan. Visst finns det kanske inte idag någon så självklart värdig mottagare, men faktum är att hade man på den tiden valt att vänta i bara tre år till på denne dittills näst yngste mottagare av priset, hade det ju inte funnits någon Camus att dela ut det till.
Och vad kan han lära sig att inte göra som sin föregångare, då? Tja…Vad sägs om lite medieträning?
Lycka till!
/K
Paristips
Arrangören heter Collège International de Philosophie och har varit med sedan -83, då Derrida var den förste att inneha rektorsposten, och är ett resultat av dennes, François Châtelets, Jean-Pierre Fayes och Dominique Lecourts undersökningar om filosofiundervisningen i landet på uppdrag av forskningsministern. Initiativet är bara ett av alla de som får en att älska Frankrikes bildningsideal med hela sitt hjärta: Tänk dig ett humanistiskt Folkuniversitet som samlar alla de smartaste människorna i hela världen (hm, ja, mest frankrike förstås, men det får man ta), ordnar bra lokaler i innerstan, spelar in allt och lägger upp på Internet, och inte tar en spänn i betalning för något för, hey, det är ändå ovärderligt. Snart kommer Bernhard Steigler, en sex träffar lång föreläsningsserie om skrivande och hunger, en ännu längre om psykoanalytiska spår hos Walter Benjamin, och ett femtiotal andra hyperspecifika ämnen som vart och ett får många träffar på sig för att utvecklas till sin fulla potential. Man måste inte gå från början på alla, man måste inte anmäla sig, allt som krävs är att man tar med sig sitt pass till anvisad plats och ger allt det här genomtänkta ett par timmar av vad som annars skulle ha varit sovmorgon.
Hélène Cixous kommer förmodligen att använda många ord som till och med är svårare än hennes eget efternamn. Jag kommer säkerligen fortfarande gå omkring i den förkylda feberdimma som håller mig hemma vid datorn och soppan idag. Men jag tvivlar inte för en sekund på att det hon säger som faktiskt lyckas tränga igenom de dubbla barriärerna av språksvårigheter och en snorfylld hjärna kommer att skapa sådana där hisnande, sprittande känslor av öppna dörrar ut till världens alla mysterier som bara kan komma av en rejäl dos intellektuell stimulans.
På återseende,
/K
K-märkt
Jesse Chun är en sån där kreativ bekantskap som gör en helt stum av beundran och lite nervös samtidigt. På hennes hemsida bör man framförallt beskåda hennes fotoprojekt Halmuhnee. I det har hon valt att dokumentera de koreanska kvinnorna som tillfångatogs och nyttjades som sexslavar av den japanska armén under andra världskriget. Vad som gör Jesse speciell är att hennes bilder lämnar de hemska scenariona därhän och i stället väljer att porträttera kvinnorna i ett annat ljus - som kloka, fårade mormödrar, halmuhnee på koreanska. Resultatet är bilder av hur mycket som egentligen kan rymmas i en enda människa, hyr mycket som kan ligga bakom mormorsrynkorna utan att tränga ut annat än genom en sidoblick ut över ett fält, en gest, eller värmen med vilken man håller om axeln på någon med samma historia.
Bonuslänk: När man läser Rocky nuförtiden förleds man lätt att tro att världen, och framförallt dess framsida Stockholm, har blivit fruktansvärt tråkigt och händelselöst. Bortförklaringen ska tydligen vara att karln i fråga jobbar med film, men tillåt mig att tvivla: Rocky har helt enkelt blivit gammal och grå. Som för att samtidigt fira och ursäkta detta sorgliga faktum, har Martin Kellerman äntligen bönhört alla oss fans som saknar den gnällige, obstinate och framförallt rolige 25-årige Rocky, innan bostadsrätten, stadsjeepen och landstället, och lagt upp Rockys barndom i nätformat. Hurra, hurra, hurra!
Tills vidare,
/K
Proust i Paris II
6. Boucheron: Fortfarande en vansinnigt dyr juvelerare. I romanen är det proust bäste vän Robert de Saint-Loup som springer här och våndas över ett diamanthalsband som hans älskarinna, den prostituerade Rachel, kräver.
7. 1 Rue Scribe: På denna adress låg Jockeyklubben, i vars fiktiva motsvarighet den judiske Swanns inträde var en anledning till polemik. Jockeyklubben har numera har sin hemvist på 2, rue Rabelais, men är givetvis inte längre den naturliga mötesplats för överklassens herrar som den en gång var. Det är på Jockeyklubbens balkong som Proust i På Spaning nämner att man kan se Swann, eller någon som är mycket lik honom - och är det minsann inte han som skymtar fram, stående i dörröppningen med hatten på, på Tissots målning Le Balcon du Cercle de la rue Royale?
Jo, visst är det hans förlaga och namne Charles Haas. Konstkännaren Swann (som till skillnad från Haas är rödhårig och ser ut som den mitterste vise mannen i Luinis målning av Jesu födelse) är verkets mest sympatiska karaktär, med endast en svaghet: Kokotten Odette de Crécy, som han sin vana trogen ser genom konstens glasögon eftersom hon då påminner om Botticellis Zippora.
Charles Haas hade själv en stormig affär med Sarah Bernhardt.
8. 12, Boulevard des Capucines: Café de la Paix är ett belle-époque-café där mången efterfest hållits för de rika och förmögna under balsäsongerna. I boken ska Saint-Loup ha ätit middag här, enligt vår guide. Kanske dags även för dig att ta en kopp kaffe, om krafterna börjar tryta?
9. Place de l’Opéra: Operahuset stod färdigt 1875 och var stället nummer ett att synas på runt dekelskiftet. I På Spaning är operan vanligt förekommande särskilt då Proust illustrerar sina känslor för hertiginnan Oriane de Guremantes, som i sina magnifika toiletter regerar uppifrån sin balk.
10. Rue du Havre: På Lycée Condorcet gick Proust i gymnasiet. En annan känd elev - givetvis inte samtida! - var Sartre.
11. 9, Boulevard Malesherbes. Hit flyttade Prousts familj precis efter hans födelse, och här skulle han komma att tillbringa sina första 30 år. Lägenheten låg på andra våningen och vår guide rapporterar att Oscar Wilde inte gav mycket för dekoren. När vi kom dit var skoaffärerna på bottenvåningen stängda och huset tomt, så tyvärr var ett besök inne på gården omöjligt. Vänder man sig dock mot Madeleinekyrkan är det inte svårt att tänka sig en liten Marcel promenera ditåt, i riktning mot Champs-Élysées, med Francoise eller hennes verkliga motsvarighet i handen.
12. Rue d’Astorg. Här ska den vackra hertiginnan de Guermantes förebild, grevinnan Elisabeth de Greffulhe, ha bott när det begav sig – ett faktum om något som nyanserar bilden av Faubourg Saint-Germain-societeten.
Fortsättning följer...
/K
Proust i Paris
Här är alltså de första stoppen, enligt min ordning:
1. Jardin des Champs-Elysées: I romanen leker lille Proust här, övervakad av Francoise (hur gör man den snygga svängen på C:et förresten?). Det är här han träffar Gilberte, Swanns dotter, som bilr hans livs första stora kärlek. Enligt guiden har historian verklighetsanknytning: hon hette i själva verket Marie de Benardaky och var dotter till en rysk diplomat. Här passar det att gå omkring en stund och titta på omgivningarna medan man äter en crêpe med banan och crème des marrons och leta lite efter statyn av Alphonse Daudet, som vid sidan om Anatole France ska ha varit inspirationen för författaren Begotte. Har man tid går man ända bort till Pont Alexandre III och Grand och Petit Palais, som ger en fläkt av 1900 års världsutställnings galna men optimistiska arkitektur och estetiska ideal. Vi stannade dock i närheten av Concorde, därifrån vi fortsatte till nästa anhalt.
2. 3 rue Royale: Vid detta stopp behöver man inte stanna så länge, om man inte är hungrig. Här ligger nämligen Maxim’s, en populär restaurang under la belle époque som också är tillverkare av riktigt god choklad.
3. 16 rue Royale: Ladurée har legat här ända sedan 1861, och är kända som uppfinnarna av den lilla läckerbiten Macaron – dess uppdykande i Sofia Coppolas Marie Antoinette är därmed tyvärr en anakronism av stora mått. Ska ha varit ett av Odettes favoritställen, och är det inte fullproppat som vanligt så föreslår jag ett kort stopp.
4. Aux Trois Quartiers: Här ska den fiktive Prousts mor ha stött på Charles Swann. I det här hörnet ska, enligt guiden, den fiktive Proust själv dessutom ha stått och lurat på nämnde Swann på hans väg till tandläkaren.
5. Hôtel Ritz: Efter hans mors död blev Ritz, där han var väl sedd tack vare sina generösa dricks, Prousts andra matsal – här åt han både ensam eller höll dinner-parties. När han blev för sjuklig för att själv ta sig hit fick hushållerskans man, som även agerade chaufför, ta sig ner till Ritz för att införskaffa öl och glass till honom.
Lycka till i staden, fortsättning följer.
/K
Veckans K-märkta
/K
Paus i pluggandet
Två män har på varsitt håll på sistone väckt både min uppmärksamhet och min beundran. Den förste är den holländske 1600-talsfilosofen Baruch Spinoza, och, jag tror knappast att jag behöver motivera det här men hans Etiken som utgavs postumt och står att finna i svensk översättning av Dagmar Lagerberg är ett helt fantastiskt verk. Trots min kärlek till fiktionen och litteraturen börjar jag undra om det faktiskt inte är den jag skulle ta med mig till en öde ö. Både Spinozas uttryckssätt och hans logiska system är helt enkelt fulländade på ett nästan estetiskt vis; samma bländande känsla av ett stort förklarande som man får av bra konst eller bra musik slår en när man öppnar Etiken. Konsumera den vetja!
En annan, och betydligt mer otippad, bekantskap är bloggaren och humorangtreprenören Alexander Schulman. När jag kom ut som Schulman-fan för någon vecka sedan såg kompanjonen ut som om jag hade slagit honom på näsan. Och jag erkänner, det är inget jag hade väntat av mig själv heller, men här kommer det: Alexander Schulman verkar vara en om än inte tokmogen men på alla sätt sympatisk och faktiskt genomgod människa, till och med om man gör definitionen av god väldigt snäv. Bloggprovokatör? Jag synar. Och överraskar mig själv igen med att längta, bara pyttelite, efter hans debutroman som kommer ut i vår. Jag sätter min hatt på att den blir vårens bokupplevelse – kom ihåg det här i vår, för är den inte bra så lovar jag att faktiskt ge dig som påminner mig om det min snygga hatt.
I veckan var jag och kompanjon på Proustvandring här i Paris, efter instruktioner på den här sidan. Det var grejt! Ni som är på väg hit måste komma tillbaka nästa vecka när jag inte har tentavecka, för då kommer jag att lägga upp en egen, omdistribuerad och svensk Proustvandring, komplett med foton på anonyma Haussmann-hyreshus helt utan charm som ändå får mig att rysa lite.
/K
Litteratur på youtube: Plats # 9
På plats nummer nio: John Ajvide Lindqvist skildrar med rim och melodi ett ytterst närvarande element i varje svensk bokälskares vardag:
/K
Litteratur på youtube: Plats # 10
"Det var nästan en statsministerapplåd, det där", säger Hyland efter berättelsen.
"Nja, inte riktigt, men det begär jag inte"
Frågan är - klappar verkligen Erlander under bordet?
/K
Den uppfyllda profetian
2008 har sannerligen varit Jean-Marie Gustave Le Clézios år. Sällan har jag hört så mycket under ett enda år om en författare jag aldrig tidigare hört talas om – Stig Dagerman-priset i somras och visiten i Sverige i vintras har gjort honom till vad man i kretsar där jag är mer hemmastadd skulle kallat ”en hajp”. Ändå har alla radioprogram, artiklar och rapporter som talat om honom på något anakronistiskt sätt tagit avstamp i händelsen som alltså ändå bara skedde för tio minuter sedan. Rapporteringen har redan gjort honom till han-den-där-som-ska-få-nobelriset-snart, och att höra hans namn läsas upp idag kändes märkligt välbekant. En anledning till förväntningarna är givetvis att Dagerman-prisets utdelare tidigare har hunnit med att norpa Elfride Jelinek samma år som hon skulle få nobelpriset. Ändå är det konstigt – Le Clézio som sin egen, självuppfyllda profetia.
Praktiska konsekvenser:
Alla här kommer att vara på gott humör.
Jag kommer inte ha några problem att hitta honom på originalspråk (om jag skyndar mig) eftersom jag skaffade bibliotekskort igår.
SR-dokumentären som sändes om honom i somras kommer att gå i repris. Det var en bra dokumentär.
Nu springer jag till biblioteket
/K
Är all bra konst dålig?
Jag har, sedan mitt förra inlägg, haft lite svårt att släppa tankarna på förbjudna böcker. Att titta, och skratta sig igenom listan över böcker som ända fram till 1966 var förbjuden frukt för rättrogna katoliker, är ett bitterljuvt nöje – för vad skulle det finnas kvar att läsa ifall man följde listan? I själva verket fungerar den precis som en läslista till en kurs i idéhistoria: den lyckas med sällsynt precision peka ut en periods allra viktigaste och mest angelägna författare och tänkare, och ställa upp dessa i en kronologisk förteckning. Om jag någonsin får lust att sätta mig in i en särskild epok är indexet den första plats jag kommer att uppsöka: Det enda i sammanhanget som känns lite tråkigt är att ett samtida index inte finns, eftersom jag är säker på att det snabbt skulle urskilja de mest betydelsefulla och nyskapande verken i dagens tanke- och bokflora.
Pet shop boys håller med om att allt trevligt är synd.
I förrgår tillbringade jag dagen på Grand Palais Emil Nolde-utställning, som jag om tiden tillåter förmodligen kommer att författa ytterligare ett litet blogginlägg om eftersom den på ett övertygande och sammanhållet sätt lyckades presentera ett extremt disparat konstnärskap. Och havet sedan, vilket hav! Nolde är kanske för oss svenskar mest aktuell i och med den pågående tvisten om målningen ”Blumengarten” mellan Moderna Muséet och en bestulen judisk familj.
Som en del i Nolde-utställningen presenterades och visades film om en tidigare utställning där Nolde deltagit, men då under helt annan paroll. Den öppnade portarna i juli 1937 i München och hette ”Entartete Kunst”. För att tjäna som exempel på allt som var förkastligt och ja, degenererat, samlade man inom dess väggar alla de främsta moderna konstnärer man kunnat komma över medelst beslagtagning och andra skumma metoder. Utställningen beräknas ha besökts av ungefär tre miljoner människor, som under förevändningen att de ville bespotta den moderna dekadensen fick möjlighet att se den allra bästa och mest relevanta konsten just då, från van Gogh via sagde Nolde och besläktade expressionister, till dadaisternas främsta utövare.
Utställningsaffischen
Vart jag vill komma är förstås inte svårt att lista ut: Försök att upprätta samlingar och förteckningar över dålig och omoralisk konst, litteratur och (vilket nazisterna senare gjorde för att hindra den framsvepande jazzvågen) musik, leder ofta till att man ofrivilligt i stället sätter fingret på det allra bästa.
Nu till min fråga: Vad skulle hända om man idag, som ett experiment, lät diverse konservativa falanger som idag gör samma typ av ”moraliska” bedömning av konst – vare sig denna baserar sig på nationalistiska, religiösa eller politiska grunder – som katolska kyrkan och tyska nationalsocialistiska pariet, eller för den delen den kinesiska regimen under kulturrevolutionen eller Kreml under Sovjettiden gjort, sammanställa det av dagens konst som de anser vara mest degenererad? Skulle det bli en fantastisk samling av Piss Christ, Muhammedkarikatyrer och Ecce Homo, som man fick välja om man ville gå på antingen för att förfasas eller för att njuta?
Min tanke stöter på ett moraliskt och ett praktiskt problem: Det man kan kalla det moraliska problemet är att det gäller grupper med en väldigt negativ syn på konst, och ofta på mänskligheten eller delar av den, som man talar om att eventuellt ge en position där de kan påverka människor och göra reklam för sin konst- och människosyn. Delvis är det samma problem som etablerade partier stöter på då de väljer huruvida man bör debattera mot Sverigedemokraterna eller inte.
Det praktiska problemet har med dagens konst att göra, och kanske är det i ljuset av detta problem man måste förstå det katolska indexets hädangång: Skulle man försöka återuppliva indexet idag skulle förmodligen systemet med en lista över tillåtna böcker bli det smidigaste, eftersom synden nuförtiden snarare är praxis, ständigt närvarande i såväl dålig som bra litteratur, medan den i högre grad förr var ett adelsmärke vad gällde författarens nytänkande.
Min idé lär knappast bli verklighet, men jag skulle faktiskt uppskatta att få veta något om vad som anses vara omoralisk kultur idag. Tills vidare får jag surfa på hemsidan Ungsvensk.se:s forum om Kultur – dock i små doser eftersom idioti, främlingsskräck och en dos analfabetism där verkar ha blommat ut i en vidrig symbios och gör sidan helt och hållet oaptitlig.
Just nu tycker jag att min idé vore förträfflig, men frågan är vad ni tycker? Omoralisk? Omöjlig? Eller skulle i stället den så kallade kulturelitens – en grupp som ofta porträtteras som minst lika trångsynt som föregående nämnda moralväktare – egen utställning med exempel på i deras ögon usel konst vara mer upplysande?
I morgon kommer plats nummer tio på Bokcirkelns litterära Youtube-lista att utannonseras, och på torsdag utannonseras årets nobelpristagare i litteratur. Oddsen säger att jag knappast kommer att ha läst särskilt mycket av honom/henne, men kom tillbaka då i alla fall.
På återseende,
/K
