2008 har sannerligen varit Jean-Marie Gustave Le Clézios år. Sällan har jag hört så mycket under ett enda år om en författare jag aldrig tidigare hört talas om – Stig Dagerman-priset i somras och visiten i Sverige i vintras har gjort honom till vad man i kretsar där jag är mer hemmastadd skulle kallat ”en hajp”. Ändå har alla radioprogram, artiklar och rapporter som talat om honom på något anakronistiskt sätt tagit avstamp i händelsen som alltså ändå bara skedde för tio minuter sedan. Rapporteringen har redan gjort honom till han-den-där-som-ska-få-nobelriset-snart, och att höra hans namn läsas upp idag kändes märkligt välbekant. En anledning till förväntningarna är givetvis att Dagerman-prisets utdelare tidigare har hunnit med att norpa Elfride Jelinek samma år som hon skulle få nobelpriset. Ändå är det konstigt – Le Clézio som sin egen, självuppfyllda profetia.
Praktiska konsekvenser:
Alla här kommer att vara på gott humör.
Jag kommer inte ha några problem att hitta honom på originalspråk (om jag skyndar mig) eftersom jag skaffade bibliotekskort igår.
SR-dokumentären som sändes om honom i somras kommer att gå i repris. Det var en bra dokumentär.
Nu springer jag till biblioteket
/K
