Döden och orden
Min frånvaro någonstans runt förra veckan berodde på dödsfall inom familjen. En liten begravning, sedan var det dags att ta itu med rötterna. Kusiner från Paris jag inte sett sedan barndomen, farbröder och sysslingar och deras barn som jag aldrig mött alls, en gammelfaster med tårar i ögonen som stickade ett par rödmönstrade vantar åt mig. En dag spenderades i bil, längs vägrenen såg jag min historia ritas upp. Steg för steg framträdde linjerna tydligare: I stugorna kring sjön Tisnaren, i kaffekoppen av tunt blått porslin, i historierna. Genom alla de där spökfigurerna, han som byggde båtar och blev överfallen av pirater i Spanien, de tre fastrarna i Malsjö som vägrade gifta sig och skötte sin handelsbod i stället, de som var otrogna och älskade på pensionat, de som blev bedragna, de där platserna där alla gravstenar bär samma efternamn, mitt; genom den där tjocka historiegeggan framträdde också mina konturer. Jag är, därför att de var.
En fransk filosof, jag har glömt hans namn, han dog någon gång förrförra året, gjorde till sin livsfilosofi att det var i mötet mellan generationerna man blir till som människa. Han spenderade somrarna i ett hus på landet där fyra generationer inhystes tillsammans, och det var för honom någon form av filosofi-kollo. Man ska hedra sin fader och sin moder - kanske är det därför.
Man diskuterade vad som borde stå i dödsannonsen. Jag föreslog någon strof ur "Arioso" av Erik Lindegren. Förmodligen jätteklyschigt, men jag är ung, jag tänker inte på döden på något originellt sätt. Det gör kanske ingen. Men det här med dödsannonser är ju i grunden något djupt problematiskt: För hur uppfinner man egentligen en slogan för döden? Kontroverser uppstår dock ibland, det är tydligt. Bläddrar jag i de senaste dagarnas DN Familj-sidor syns allt möjligt, från de sedvanliga små hälsningarna till bibelcitaten. Någon har en lång låttext av Christina Aguilera, några har Alf Henriksson. Den är nästan min favorit.
Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och någonting alldeles oväntat sker.
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig densamma mer.
Jag vet fortfarande inte vilken dikt de använde till annonsen. Säkert någon som i sitt sammanhang lät... klyschig. Och sentimental. Det verkar bli så, som att de allra flesta ord blir små då de konfronteras med den stora sömnen. Det räcker inte att sätta ord på döden, vi kan ändå aldrig bemästra den.
"Chaque fois unique, la fin du monde" passade inte, så den sparar jag till min egen hädangång.
/KFula ord
Genomtvättning
- Reinfelt i nya Aktuellt
Ett av de nya moderaternas minst attraktiva drag är att de numera verkar kompletterat sitt nytänk med ett alldeles eget nyspråk, som man ges tillfälle att höra så snart de dyker upp i tv-rutan. Visst kan det vara charmigt med folk som hittar på sina egna små finurliga begrepp - men jag trodde att det främst gällde barn? I demokratins namn har ju Statsrådsberegningen upprättat en svart lista för att utplåna vissa byråkratiska termer, av demokratiska skäl - men är inte dessa nymoderata påhitt ändå snäppet värre?
Samt en del lite mystiska, som ordet Grisett:
Enligt Nordisk familjebok ett "i Frankrike ursprungligen namn på ett grått, groft tyg (vadmal), som begagnades af det fattigare folket, men kom sedermera, i synnerhet i Paris, att beteckna de unga, fattiga flickor, som efter det ansträngande arbetet med nålen eller vid tvättbunken sökte nöjet i någon ung eller rik älskares sällskap. Ofta flyttade grisetten hem till sin vän och blef hans hushållerska ("femme de ménage"). Det finnes många rörande drag af hängifvenhet hos dessa vanligen öfvergifna och med otack belönta grisetter, med hvilkas namn föreställningen om friskt mod, sprittande munterhet och ohejdad njutning af ögonblicket är förenad. Såsom typ för parisgrisetten gäller "Rigolette" i E. Sues roman "Mystères de Paris". Namnet grisett på såväl tyg som person har numera kommit ur bruk."
/K
Kära modeblogg!
Sturegallerian har, med Hedengrens i ryggen, döpt sin höstmodekampanj till "Litterär höst", och i skyltfönstren hos den spanska jätten Zara bredvid, trängs skyltdockorna med tjocka böcker i skinnband. Det rör sig dock inte om någon lokal Östermalmstrend, böckerna (bl.a. "El ingenioso hidalgo Don Quijote de la Mancha") verkar vara hitskickade från affärskedjans hemland.
Givetvis är detta med att försöka se litterär ut - hur ofta man än håller tidningar upp och ner - någonting Bokcirkeln uppmuntrar med hejarop. Men för att få en ordentlig bild över hur det egentligen bör se ut räcker det självfallet inte med att följa några reklammakares hopplock: Original ska det vara! Här följer således en liten inspirationsbild över hur den verkligt litterära hösten kommer att se ut för oss som är lite extra pretentiösa vad gäller allt som rör litteratur:
Med hopp om snart återseende,
/K
En resa till Persepolis
Marjane Satrapi
Persepolis del 1 - 4
Ordfront Galago
Jag har tillbringat förmiddagen försjunken i "Persepolis", Marjane Satrapis fantastiska skildring av sin uppväxt i Iran. Det är en bastant serieroman där alla hennes fyra första böcker är samlade, och det är en saga lika oförutsägbar och mångsidig som bara ett människoliv skildrat med brutal ärlighet kan bli. Vi följer Marjane från barndomens Teheran där hon drömde om att bli profet, via en utsatt och vilsen exil i Österrike vid bara 14 års ålder, och tillbaka till ett äktenskap och ett Teheran hon varken kan leva utan eller i.
Satrapi förskönar inte, hennes teckningar är enkla och raka och påminner om en stil som anlagts inte för att vara vackra i sig, utan för att på ett så effektivt sätt som möjligt föra fram historien hon måste förmedla. Samtidigt verkar hon hysa en medfödd motvilja mot att se samband och teckna stora berättelserna, i stället är det de små fragmenten som fastnar. Hur hon inför revolutionsgardisterna låtsas att Michael Jackson - pinen på hennes jacka föreställer Malcolm X, hur hon under sin tid som hemlös i Wien tillbringar sina dagar med att åka runt, runt med spårvagnen för att hålla sig varm, anekdoten om den iranske soldaten som opereras med olyckliga påföljder. Det är ju så minnet fungerar - ser man tillbaka på sitt eget liv överraskas åtminstone jag (och jag har inte levt särskilt länge ändå) hur ofokuserat och riktningslöst allt framstår, och hos Satrapi förstärker fragmenten känslan av att titta in i någon annans huvud. Jag kliver ut ur Persepolis inte med känslan av att ha fått något berättat för mig, utan att verkligen ha levt en annan människas liv.
Marjane Satrapi skildrar sina karaktärer med värme men alltid som man ser människor egentligen, som komplexa varelser. Människor man beundrar kan visa sig vara svaga, relationer förändras, och inte ens sina egna tillkortakommanden undviker hon. I botten ligger alltid en livsvilja och pyr: Man ordnar fester för att orka leva och människornas uppfinningsrikedom visar sig oändlig då det gäller att undkomma diktaturens regler. Döden är alltid meningslös, och med Satrapis blick som alltid är främmande och ifrågasättande, blir livet stundtals också det.
Satrapi har också en politisk agenda, särskilt i den första delen som behandlar hennes barndom. Det är i hemmet Marjanes verklighetsuppfattning skapas, och genom att låta oss följa med under de avgörande tjuvlyssningarna på föräldrarnas samtal, under demonstrationerna som urartar, under läsningen av de marxistiska seriealbumen, tillåter hon läsaren att inte bara förstå hur hon ser på världen utan också att omskapa sin egen uppfattning.
Persepolis får bli ett språng ut i världen och Mellanöstern för den som aldrig varit där, och precis som efter en resa framstår världen som både svårare att förstå sig på men samtidigt lättare att tycka om.
/K