2007: Favoritkaraktären i kulturen
Det känns som om jag borde sätta igång med att summera året, men jag mår bara lite illa av tanken. En sak har jag dock reflekterat över: En ny typ av kvinna uppfanns under år 2007 - eller fick hon bara medialt genomslag? Hennes första avatar hette Eva, och surade sig runt Stureplan i Johan Klings "Darling", (som dessutom utan ansträngning blev årets bästa svenska film). Ni vet vem jag talar om: Den där känslomässigt handikappade typen som både film- och litteraturhistorien varit proppfull av ända sedan Camus främling.
Men introduktionen av denna typ i en kvinnlig tappning genomfördes inte helt utan konflikter. Filmen fick göras på rekordlåg budget på grund av avslag på ansökan om filmstöd. Visst ändrade sig filmkonsulenten Marianne Ahrne, men hennes förklaring tillsammans med pudeln var slående: "Jag känner inga människor som liknar dem i 'Darling'." Vad som slutligen fick henne att ändra sig var dock förmodligen inte ett ändrat synsätt, utan att hon sent omsider upptäckte ett gammalt hederligt klassperspektiv i det hela. (- Att döma av Fokus intervju med henne där hon framhåller "Järnets änglar" som en stor filmhändelse 2007.)
På litteraturfronten var det Mara Lees "Ladies" - flitigt diskuterad även här i bloggen - som presenterade en helt ny uppsättning känslokalla och ytliga kvinnor. Den blev än mer kritiserad. En vän till mig vägrade läsa mer än halva. "De är ju inte riktiga människor" var den uppgivna motiveringen.
Lee är knappast Camus, men jag tycker fortfarande att jämförelsen är relevant i båda fallen. För vad är det som gör de där ekande tomma karaktärerna i "Ladies" och "Darlings" Eva så annorlunda gentemot Meursault eller Holden Caulfield? Ni kanske gissade det - de är brudar. Och alla vet ju, att så här beter sig inte brudar, det är inte möjligt, och så blir felet bara att Mara Lee är dålig på personskildringar och att Evas beteende egentligen är klassbetingat.
Slogan för 2008 blir följaktligen: Fler känslokalla men utan att vara bergmanneurotiska kvinnor samt mindre igenkänningsfaktor i kulturen!
Gott nytt år.
/K
Vad hände med erotiken? - Del I
I dag hade jag tänkt att temat skulle vara Erotisk Litteratur. Innan min identitet röjs och eventuella bekanta börjar hitta in på bloggen vill jag nämligen ta itu med denna tabubelagda litteraturgenre. Jag kan nämligen erkänna det rakt av: Jag skulle hemskt gärna vilja läsa någonting som 1) jag blev kåt av, och 2) jag slapp irritera mig på. Men jag börjar snart ge upp i mitt sökande, och ställer mig allt som oftast frågor av typen: Finns den här typen av brukslitteratur verkligen? Går det att skriva något med detta enda syfte, eller dör all erotik per automatik så fort författaren sätter sig ner med detta mål för ögonen?
Jag förstår inte riktigt varför det ska vara så svårt. Visst finns det bra, relevanta, sexskildringar i litteraturen som man inte tycker det blir pinsamt att läsa. (Enligt somliga ska till exempel tidigare nämnde Jan Arnald vara en mästare på dessa.) Men det betyder tyvärr inte alls att de skulle vara särskilt upphetsande. Jag tror inte att det är så enkelt som att man tycker det blir pinsamt så fort man blir upphetsad, och att de osexiga skildringarna därför är de man rubricerar som bra. Det funkar ju på film: Visst finns det en hel massa taskig porrfilm där ute, men det existerar ju faktiskt även snygga, välgjorda och sexiga filmer. Något som verkar i det närmsta obefintligt inom litteraturen.
Eller så finns den, men den här förbannade diskreta medelklassen som bestämmer vilken litteratur vi bör rekommenderas inte vågar gå ut med den och göra reklam för den. Jag skulle som sagt kanske helt ha undvikt ämnet om jag inte vetat att min läsekrets är cirka fyra personer stor och med största sannolikhet inte innehåller någon jag känner. Är den sexiga litteraturen hemlig?
Jag har i sommar försökt så gott jag kan att genomsöka Internet på något riktigt hett, men det har inte varit lätt. En vän gav mig Jan Kjaerstads "Homo Falsus", som till det yttre såg ut att innehålla en massa pretentiöst, spännande sex. Visst var meningsbyggnaden spännande, och visst osade hela det Oslo han skildrar av sensualism - men jag klarade bara inte av det. Tjat, tjat, tjat, stämning, visst, men sexscenerna var ju sådana totala antiklimaxar (så fult det ordet ser ut i plural!), som formmässigt upprepade sig. Jag lade ifrån mig boken innan jag ens kommit till det utlovade perfekta mordet. Kanske händer det att jag plockar upp den igen, men definitivt inte med sexskildringarna i sikte.
Att jag lägger ifrån mig en bok händer nästan aldrig, med mitt osvikliga tålamod lyckas jag faktiskt ta mig igenom det mesta. Men i år har jag, hör och häpna, avbrutit hela två romaner. Av exakt samma anledning; inte tillräckligt sexiga. Och då man säkert kan hävda att jag gjorde ett misstag då jag lade av mitt i en av den firade Kjaerstads romaner kanske vissa suckar högt åt min taskiga smak då jag erkänner att den andra var - Henry Millers "Kräftans Vändkrets". Listad som nittonhundratalets femtionde bästa bok. Hoppsan. Det är överflödigt att erkänna att det är ett misstag att läsa böckerna som jag gjort, och jag kommer med största säkerhet att återuppta min läsning av dem med ett mindre erotiskt mål i sikte och tycka att de är mycket bra.
Mina egna misstag till trots: vad jag söker står ju ingenstans att finna! Jag vill alltså härmed lyfta frågan till allmän debatt: Går det att konsumera litteratur i enbart stimulerande syfte? Och vad för typ av litteratur är detta? Finns det smakfulla erotiska noveller, eller är det bara önsketänkande? Jag uppmanar alla att lägga sin blyghet åt sidan, använda pseudonym om nödvändigt, och upplysa mig om denna helt osynliga erotiska litteraturgenre!
Högaktningsfullt
/K
Platser på kartan
Något jag börjat intressera mig för på sistone, kanske ett resultat av ivrigt Proustläsande, är hur vi uppfattar platserna vi läser om. Den unge Marcel Proust tänker ofta på vilka dofter, färger och klanger olika platser han läser eller hör talas om, och funderar över vilken särskild sorts magi som får oss att fantisera ihop precis allting om en plats vi aldrig sett. Begåvad med en aning mer begränsad fantasi brukar det för mig räcka med att tänka ut de visuella intrycken av platser där böcker utspelar sig.
Det är dock sällan man låter sin bild av en plats springa helt och hållet ur fantasin: När jag var yngre bodde till exempel Harry Potters elaka styvfamilj alldeles uppenbart i ett hus likadant som det mina kusiner hade. Intrycket jag fått av denna vulgära, storhetsvansinniga lilla förortsfamilj var helt enkelt så nära bokens Dursleys jag kunde komma, resonerade jag då jag kom på mig själv med associationen. Lite senare nämnde jag detta, att jag låtit boken utspela sig hos mina kusiner, för flickan jag bodde granne med. Hon tittade på mig och sade: Vad kul att du sa det - jag tänker mig faktiskt alltid att familjen Dursley bor i ditt hus!
Ett slag i magen, förstås.
Kanske är det bara min lama föreställningsvärld som gör det, men jag tycker dessutom att det är extra roligt att läsa om platser man redan känner till, som i Stieg Larssons deckare vad gäller Stockholm. De måste vara rätt tjatiga om man inte känner till staden så bra, men när man vet att den våldsamma jakten går på gatan nedanför ens fönster och att Lisbeth Salander bor bara ett par minuter från ens mor, då utökas förstås intrycket av att verkligen sugas in i boken enormt.
Även långt efter att man slagit ihop sin bok finns det städer man tänker sig befolkade av romanfigurer. Det blir förstås alltid lite extra trångt på Paris gator: Förutom tidigare nämnde Proust och hela hans gigantiska entourage ska ju Balzacs och Mara Lees figurer, Strindberg, Hemingway och de Beauvoir ha sina egna kvarter, danskaféer, parker och sjaskiga små lägenheter. För att inte tala om den amerikanska södern eller Tokyo, och jag fick en nästan religiös upplevelse i somras då jag för första gången såg Ithaka.
Men vad beror det egentligen på, att vissa av platserna man uppfunnit som bostad åt olika romanfigurer blir så trivsamma att man aldrig vill lämna dem? Inte är det mängden beskrivningar av platsen i alla fall: I läsningen av Tolkien gjorde räckorna av "åt väster låg... åt öster låg... nere i dalen..." osv. mig så upprorisk mot författarens dikterande att jag helt sonika hoppade över de beskrivande partierna och på kuppen säkert inte alls fick lika fina bilder som de författaren haft och velat förmedla. Vad beror det på att uppräkningar av gatunamn man inte känner igen ibland bara blir tröttsamma, och ibland förvandlar det okända namnen till lockande, besvärjande hieroglyfer? Inte vet jag - men jag gissar på det där tingelingpulvret som bara vissa författares pennor verkar vara fyllda med.
Skulle vara trevligt att veta: vilka böcker framkallar hos er den där svindlande känslan av närvaro i en särskild plats? Och vilka är ni som läser bloggen över huvud taget egentligen?
/K
Mediebevakning (old post)
SvD frågar Linda Skugge, som gav ut antologin Fittstim -99 men sedan dess slutat kalla sig feminist och startat krig mot författare som får stöd, angående den moderna Fittstim-liknande boken Könskrig:
"Kommer du att läsa Könsrig?
- Nej ? och det är inget ställningstagande. Jag hinner inte läsa böcker, jag har för många barn."
Och så en som inte verkar ha förstått Catti Brandelius ironi kring gubbposen (presenterad i föregående inlägg):
Poesin lever
Morgonen efter Stockholms Poesifestival: Då jag någon gång efter solnedgången äntligen kommit upp ur sängen hittar jag på golvet en lapp, med dikten "Oskrivet blad - Till J M Coetzee" av John Mateer i tolkning av Roy Isaksson. Jag var inte på sessionen då han uppträdde, tyvärr, för dikten var spännande och skvallrade om en exilpoet med språkproblem som verkar riktigt intressant. Stackars Isaksson måste ha känt sig rejält schizofren då han satte sig med uppgiften att till ett nytt språk tolka en dikt som bland andra innehåller den skrikande raden JAG TALAR INTE MITT EGET SPRÅK.
I vilket fall som helst tycker jag att dikten innehåller en nyckel till frågan jag ställde mig i förra inlägget, angående dödsannonser. "Ta er i akt för de som sörjer med begripliga ord". (även om det i min värld hade låtit bättre med ett g)
Annars då? En konferencier som man, trots galaklänningen och den radioproffsiga rösten, tyckte uppriktigt synd om. Tur att Bas Böttcher dök upp och ställde allt tillrätta med sin tyska slampoesi. Textremsan bakom, för oss språkligt handikappade, fungerade sisådär. Visst var allt välkomponerat, roligt och med hög igenkänningsfaktor, men jag tror ändå att de tyskspråkiga i publiken var de enda som njöt på riktigt. Ja, att förstå Böttcher är väl en anledning så god som någon att lära sig tyska. Till dess håller jag mig dock till hans kollega Grand Corps Malade och hans Les voyages en train eller Saint-Denis.
Sara Stridsberg, den primära anledningen till varför jag ville dit alls, var snabbt glömd. Visst längtar jag tills ?Sub Rosa? dyker upp, men på papper räcker fint för mig. Trots den lite brutala övergången mellan hennes superseriösa litteraturuppläsning och de glada Lars Forssell-trudeluttarna vande vi oss så snart Monica Nielsen dök upp och med sin revolutionsröda fjäderboa och kraftfulla röst drog oss rätt in i Paris. Absolut hänförande, och jag vill att vänstern än en gång ska bli spexig, glittrig och kunna sjunga att världen är skön trots allt. Och visst påminner politiken i kombination mede entusiasmen lite om Bas ändå? Stämningen fortsatte mot sin absoluta höjdpunkt då Evert Taube i Catti Brandelius tappning flanerade in på scen och rev loss en performanceakt som åtminstone fick mig att skratta tills jag grät. Thomas Öberg och Andreas Bertilsson var sist. Det kändes mest pinsamt.
Favoriten
Nu måste jag gå och läsa "Har någon sett mig någon annanstans?" som ju är nominerad till Augustpriset i kväll. Hittills hoppas jag ändå mest på Torgny förstås.
/K
Länkar.
http://www.svd.se/kulturnoje/nyheter/artikel_644731.svd