Bokcirkeln

Jag har dåligt samvete inför er alla. Det är absolut inte så att jag har något bättre för mig, långt ifrån. Därför hoppas jag att ni uppskattar lite sent påkommen filmkritik kring den superba men förmodligen redan söndertjatade Mammut.

Handlingen i Mammut beskrivs lättast genom en av låttitlarna i soundtracket: De även annars briljanta Ladytrons här ovanligt passande ”Destroy everything you touch”. För mig sätter det fingret på just vad filmen handlar om: hur den moderna, västerländska människan genom någon slags kulturell-evoultionär mutation lyckats bli en Mårra av värsta sort. Ni minns väl Mårran? Den oformliga Tove Jansson-varelsen som vid sin tillblivelse symboliserade utanförskap och ensamhet, i de värkande scenerna då hon, lockad av ljus och skratt, smög sig närmare den mysiga familjegemenskapen bara för att runtomkring sig få se ljusen slockna och skrattet tystna av rädsla.

 

 

 

Det unga paret i Mammut vill alla väl, vill förtvivlat gärna hela och ställa till rätta - i bokstavlig mening i Michelle Williams läkarmamma. Även Gaël Garcia Bernals fader vill alla väl, vill tjäna pengar åt familjen, vill uppskatta Thailand på rätt sätt, vill hjälpa sin nyfunna thailändska väninna. Men till skillnad från läget i Tove Janssons berättelser, är det i och med olika samhällsförändringar i Mammut själva navet i berättelsen och samhället, den vackra och mysiga kärnfamiljen, som blivit Mårror – och de snälla och mysiga som får stå utanför och blicka in. Och en värld styrd av aldrig så ofrivilliga och välvilliga Mårror ser helt annorlunda ut än den mysiga mumindalen. I deras välmenande spår ligger snart världen i spillror: Splittrade familjer faller ihop som ett domino härs och tvärs över klotet, ensamma barn liksom ensamma mammor och pappor ligger där bredvid ett utbränt klimat och en sviken människogemenskap.

 

I filmens sista scen är alla mjuka och varma, man får en känsla av att de till tonerna av lika stilsäkert valda Cat Power (om jag inte minns fel nu, för det vore pinsamt…) nu är på väg till något annat: Att säga tillbaka till något urprungligare vore förmätet – men mot någon slags insikt som kanske en vacker dag kan ställa deras katastrofala fjärilseffekt tillrätta. Kanske kommer de att göra som så många andra i tidningarnas söndagsbilagor – krypa ihop, gräva där de står och börja med att försöka sluta svika varandra för att få den globala behovsekvationen att om än inte sluta på plus men åtminstone närmare plus minus noll. Så öppnar Michelle Williams munnen för filmens sista replik: ”Vi måste skaffa en ny barnflicka”.

 

Världen och publiken, som suttit i andakt i skenet från värmeljusen, kan börja andas igen. Vi hör hur en mekanism som varit tyst i några sekunder nu klickar igång igen, långsamt, sedan snabbare. Och snart är vi igång som vanligt igen: I en vansinnig spiral av svek snurrar världen runt Mårran, det svarta hål, virveln av slaskvatten, den förödande tornadon av obevkligt svek som utgörs av kärnfamiljen som en västerlandets symbol och minsta beståndsdel.

 

/K