Marlen Haushofer - Väggen
Om ett träd faller i skogen utan att någon annan är där, ger det ändå ett ljud ifrån sig? Det är vad jag funderat över i julhelgen.
Sambon har lämnat stan för Roslagen, och jag är ensam. Jag städar, viker kläderna som vanligtvis ligger slängda över stolsryggar i prydliga högar, diskar. Jag slänger några konstiga burkar som stått och gått ut i kylskåpet, viker ihop och återvinner morgontidningen när jag läst den till slut. Och så läser jag Marlen Haushofers roman Väggen från 1962.
Huvudpersonen i Väggen är mänsklighetens fallna träd. Under ett besök hos bekanta i de Österrikiska alperna lämnas hon ensam, och upptäcker snart att det mellan dalgången hon vistas i och resten av världen rests en hög, genomskinlig vägg, och att alla på andra sidan om den är döda. Romanen är besynnerlig både till upplägg och till handling - i själva verket händer det efter denna upptäckt inte mycket mer under de två och ett halvt åren vi får följa kvinnan: hon finner några djur som stängts inne, eller ute, av väggen tillsammans med henne och som blir hennes bundsförvanter, hon odlar de få grödor hon hittar, sätter upp små projekt för sig själv och betraktar årstidernas gång. Kanske är det just tack vare denna besynnerlighet som den har lästs på så många, så pass olika sätt. Handlar den om kärnvapenkrig? Är det science fiction? Är det en Robinson Kruse-historia?
Själv läser jag Väggen, som ni säkert förstått, som en historia om ensamheten, om det chockartade normala tillståndet en nyblivet ensam människa hamnar i. Jag har sett det hos så många vänner, familjemedlemmar och bekanta, alla har varit kvinnor och jag vet inte om det betyder något eller om det bara är slumpen: De nyseparerade som istället för att supa ner sig och lägga av med hygienen, helt otippat styr vidare i livet, grejar med nya praktiska saker, inredningsfrågor, adressändrar. Hur man går och fejar och håller rent trots att man egentligen inte får besök så ofta, hur man äter en lyxig frukost för sig själv och planerar in små promenader för man måste ju ta hand om sig själv, hur man fortsätter att fungera trots en gnagande känsla av att alla ens handlingar är som det där trädet som faller i skogen - eventuellt helt överflödiga.
Om man nu är en person som tror att människan bara är människa tillsammans med andra människor, som tror på kulturvarelsen, det sociala djuret - Då är det svårt att se ensamheten som den frigjorda, självvalda livsstil den ofta porträtteras som i kulturen. Då är det omöjligt att inte, mitt i det där donandet, det där rå-om-sig-självandet, gnagas av tanken på dess totala frånvaro av betydelse - och anstränga sig ytterligare lite mer, hitta på ytterligare lite fler projekt bara för att dränka det där gnagljudet. Hos Haushofer är det tillståndet det primära livsvillkoret, känslan som genomsyrar allt.
Jag kan förstås inte undgå att läsa Haushofer i det senaste årets hajpande av naturen, som den framställs hos von Trier i Antichrist eller i årets bästa film Man tänker sitt. Båda präglades av en insikt om naturen som icke-god, vilket även spillde över på människoskildringarna: Charlotte Gainsbourgs kvinna var bokstavligt talat en ond häxa, bunden till en natur som avporträtteras som "satan's church", outsiders-typerna i Man tänker sitt var, liksom naturen i filmen, varken onda eller goda utan bortom sådana avgränsningar. Kopplingen mellan natur och etik verkar dyka upp så fort vi tittar ut på träden utanför. En enda gång i Väggen syns en annan person i huvudpersonens lilla (och på ett komiskt vis mycket österrikiska) alpsluttande värld - det är en man, kanske ond, kanske bara med det meningslösa våldet som livsuppehållande aktivitet. Huvudpersonen har långsamt byggt upp en bättre värld för sig och sina djur, ökat tillgången på potatis och bönor åt sig själv, ordnat med foder och skötsel åt djuren, byggt om och reparerat. Allt uppbyggligt, allt konstruktivt: Men i en värld där hon är den allra sista, blir hennes sysselsättning lika tom på mening som den hastigt uppdykande och försvinnande mannens våld. Är etik och moral resultat av ett socialt kontrakt, finns det i ensamheten i Naturen inte heller rätt och fel.
Jag checkar ut igen, hör av mig igen när jag överväldigats av lusten att sammanfatta nollnolltalet. Annars hörs vi väl om någon månad igen.
Gott nytt,
/K
Sambon har lämnat stan för Roslagen, och jag är ensam. Jag städar, viker kläderna som vanligtvis ligger slängda över stolsryggar i prydliga högar, diskar. Jag slänger några konstiga burkar som stått och gått ut i kylskåpet, viker ihop och återvinner morgontidningen när jag läst den till slut. Och så läser jag Marlen Haushofers roman Väggen från 1962.
Huvudpersonen i Väggen är mänsklighetens fallna träd. Under ett besök hos bekanta i de Österrikiska alperna lämnas hon ensam, och upptäcker snart att det mellan dalgången hon vistas i och resten av världen rests en hög, genomskinlig vägg, och att alla på andra sidan om den är döda. Romanen är besynnerlig både till upplägg och till handling - i själva verket händer det efter denna upptäckt inte mycket mer under de två och ett halvt åren vi får följa kvinnan: hon finner några djur som stängts inne, eller ute, av väggen tillsammans med henne och som blir hennes bundsförvanter, hon odlar de få grödor hon hittar, sätter upp små projekt för sig själv och betraktar årstidernas gång. Kanske är det just tack vare denna besynnerlighet som den har lästs på så många, så pass olika sätt. Handlar den om kärnvapenkrig? Är det science fiction? Är det en Robinson Kruse-historia?
Själv läser jag Väggen, som ni säkert förstått, som en historia om ensamheten, om det chockartade normala tillståndet en nyblivet ensam människa hamnar i. Jag har sett det hos så många vänner, familjemedlemmar och bekanta, alla har varit kvinnor och jag vet inte om det betyder något eller om det bara är slumpen: De nyseparerade som istället för att supa ner sig och lägga av med hygienen, helt otippat styr vidare i livet, grejar med nya praktiska saker, inredningsfrågor, adressändrar. Hur man går och fejar och håller rent trots att man egentligen inte får besök så ofta, hur man äter en lyxig frukost för sig själv och planerar in små promenader för man måste ju ta hand om sig själv, hur man fortsätter att fungera trots en gnagande känsla av att alla ens handlingar är som det där trädet som faller i skogen - eventuellt helt överflödiga.
Om man nu är en person som tror att människan bara är människa tillsammans med andra människor, som tror på kulturvarelsen, det sociala djuret - Då är det svårt att se ensamheten som den frigjorda, självvalda livsstil den ofta porträtteras som i kulturen. Då är det omöjligt att inte, mitt i det där donandet, det där rå-om-sig-självandet, gnagas av tanken på dess totala frånvaro av betydelse - och anstränga sig ytterligare lite mer, hitta på ytterligare lite fler projekt bara för att dränka det där gnagljudet. Hos Haushofer är det tillståndet det primära livsvillkoret, känslan som genomsyrar allt.
Jag kan förstås inte undgå att läsa Haushofer i det senaste årets hajpande av naturen, som den framställs hos von Trier i Antichrist eller i årets bästa film Man tänker sitt. Båda präglades av en insikt om naturen som icke-god, vilket även spillde över på människoskildringarna: Charlotte Gainsbourgs kvinna var bokstavligt talat en ond häxa, bunden till en natur som avporträtteras som "satan's church", outsiders-typerna i Man tänker sitt var, liksom naturen i filmen, varken onda eller goda utan bortom sådana avgränsningar. Kopplingen mellan natur och etik verkar dyka upp så fort vi tittar ut på träden utanför. En enda gång i Väggen syns en annan person i huvudpersonens lilla (och på ett komiskt vis mycket österrikiska) alpsluttande värld - det är en man, kanske ond, kanske bara med det meningslösa våldet som livsuppehållande aktivitet. Huvudpersonen har långsamt byggt upp en bättre värld för sig och sina djur, ökat tillgången på potatis och bönor åt sig själv, ordnat med foder och skötsel åt djuren, byggt om och reparerat. Allt uppbyggligt, allt konstruktivt: Men i en värld där hon är den allra sista, blir hennes sysselsättning lika tom på mening som den hastigt uppdykande och försvinnande mannens våld. Är etik och moral resultat av ett socialt kontrakt, finns det i ensamheten i Naturen inte heller rätt och fel.
Jag checkar ut igen, hör av mig igen när jag överväldigats av lusten att sammanfatta nollnolltalet. Annars hörs vi väl om någon månad igen.
Gott nytt,
/K
Kommentarer
Trackback