Bokcirkeln

Det här lite småfåniga formuläret finns, enligt konsonantmylla i alla fall, på varenda litteraturblogg med självrespekt. Givetvis måste jag ge mina egna läsvanor en chans, och så får ju ni möjlighet att stämma av om ni borde lite på mina omdömen över huvud taget.

 

1. Vilken bok läste du senast?

Mitt läsande ligger alltid på tre olika nivåer, så för att svara på frågan måste jag nästa inviga er i mitt rätt så intrikata system:

 

Den första är Tvångsläsningen – därmed inte sagt att den inte skulle vara njutbar, tvärtom, men på den här nivån ligger böcker jag är tvungen att läsa för mina studier. Här finns alltid en hel massa böcker samtidigt, just nu Gilbert & Gubars Madwoman in the attic (en mycket underhållande analysbok som ofta lockar till skratt och aha-upplevelser) och deras No man’s land-trilogi (inte riktigt lika bra), liksom Cora Sandels Alberte-trilogi.

 

Den andra nivån är Okynnesläsningen: Senast Per Hagman-eufori, dessförinnan Kerstin Thorvall-eufori. Allt som när mitt enorma litterära sockrersug, efter böcker som känns ända in på bara skinnet, ger en feber och gör en helt oanträffbar. Eftersom bokcirkeln jag är med i är väldigt liberal vad gäller bokval och aldrig tvingar en att läsa något tråkigt, ligger de böckerna oftast på den här nivån. Senast av dem var Drottningens juvelsmycke.

 

Den tredje nivån har funnits i mitt läsande i ett par år nu, och består bara av en enda boksvit: På spaning efter den tid som flytt. Jag har redan börjat få lite småpanik för när de tar slut, men som tur var har jag lyckats tappa bort boken jag håller på med nu (Rymmerskan, som givetvis var fruktansvärt spännande just då) vilket har orsakat ett litet stopp. I och för sig börjar det värka lite i mig nu (och jag hade lagt 800:- som bokmärke i den – dumt!) så jag har börjat leta.

 

2. Vilken bok ska du börja på härnäst?

På Okynnesläsnings-nivån hägrar En halv gul sol, som väntat länge i min bokhög, samt Orlando.

 

3. Är det övervägande manliga eller kvinnliga författare i din bokhylla?

Eftersom jag vinnlägger mig om att enbart ha ”klassikerna” hemma, samt att de flesta av dem är stöldgods ur min fars bokhylla, är det flest män. Detta säger dock lite om mina läsvanor i allmänhet, eftersom jag tror att det jag läser mest är böcker av kvinnliga författare ifrån biblioteket.

 

4. När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar, eller tänker “nu har jag kommit en fjärdedel”, “en tredjedel”, “hurra! hälften!” osv?

Jag är genuint dålig på att mäta saker i siffror – jag kan inte känna efter om saker väger 500 eller 1500 gram, avgöra om vägsträckor är 100 eller 500 meter, eller uppskatta upplevd tid i minuter – är jag definitivt av den senare sorten.

 

5. Hur väljer du vilka böcker du vill läsa? Ex omslag, tips från vänner, recensioner, topplistor, bloggar osv?

Kanon finns överallt och genomsyrar alla människors bild av litteratur. Min kanon, de böcker jag känner att det förväntas av mig att ha läst, må variera från andras (när ska jag få tag på SCUM-manifestet?) men är definitivt vad som styr min läsning.

 

6. När blir en bok för lång?

Jag har alltid tänt på böckers storlek – alltsedan jag jag som mellanstadieelev envist släpade Den fullständiga Liftarens guide till galaxen till skolan har jag bara känt mig malligare ju tjockare bok jag får stoltsera med. Härifrån kommer definitivt mitt oförskräckta förhållande till Proust, såväl som Det andra könet. Jag vet givetvis att detta inte har någonting med verklig kvalitet att göra; Processen är ju hur kort som helst, liksom Lille prinsen, men det är något jag tror att jag aldrig kommer växa ur.

 

7. Läser du lika gärna på engelska (om det är originalspråket) som på svenska?

Nej, och det skäms jag över. Försöker pliktmässigt variera, men det här året har jag definitivt läst fler böcker på danska, norska och franska än på engelska.

 

8. Vilken bok kände du senast att du var tvungen att försöka övertala ALLA dina vänner att läsa?

Det gör jag inte längre. Förmodligen är det för att jag är så genuint dålig på att känna av vad andra människor tycker om, men alla mina försök i den vägen har misslyckats kapitalt. Innan jag gav upp var det definitivt Sara Stridsbergs Drömfakulteten jag försökte pracka på världen.

 

9. Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig? Isåfall, när ger du upp?

Absolut! Senast Sandemoses En flykting krysser sitt spor. Fruktansvärt tradig berättelse som inte säger mig någonting.

 

10. Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla, och vilken finns inte alls?

Som sagt dominerar klassiker, och ordböcker av olika slag – Jag har inte råd att köpa böcker själv, så min trots det enorma boksamling består av stöldgods från mina föräldrahem, presenter, och förlags och universitets utskänkningshyllor.

 

Tja, mina läsvanor är nog varken originella eller särskilt häftiga - men det vore i alla fall inte dumt att få en kommentar eller två, som bevis på att mitt försök att väcka bloggen till liv från de döda har fungerat. Är ni likadana, eller skiljer ni er åt helt? Vilken bok har ni gett upp med? Vilken bok försöker ni övertala alla ni känner att läsa? Och ärligt talat, är det flest damer eller herrar i hyllan därhemma?

På återseende,
/K

Jag har fått för mig att jag, för er stackare som fortfarande ägnar mig ett besök trots att jag blivit dålig på sistone, åtminstone ska göra ett försök att uttrycka min gränslösa kärlek till Per Hagman. För Per Hagman må vara en sorglig gammal narcissist med enorma skulder. Han må vara en parasit på samhället, han må vara en snuskgubbe och en posör. Han må få sin post till Tranan, han må supa bort laptopen med nästa bok i, men det är fortfarande något alldeles speciellt med honom.

 

Så här ser han ut nuförtiden. Bilden är hänsynslöst stulen från stureplan.se

 

I morse, på väg till biblioteket för lite gammal hederlig Virginia Woolf-läsning, drog jag bara i förbifarten med fingret längs bokryggarna i pojkväns bokhylla. Där stod den, som en gnistrande saga, en klassiker gömd för att den inte ska sluka en. Och jag kunde förstås inte hålla mig borta. Woolf kan vänta.

Att komma hem ska vara en schlager behandlar Per Hagmans liv och leverne från slutet av 90-talet fram till den ödesdigra hösten 2002 då han inser att han håller på att bli gammal. Att komma hem ska vara en schlager är en hyllning till tiden då livet peakade, då Per lyckats lägga av sig sin tungsinthet och bli lätt som luft för att vara där champagnen och modellerna, falkarna och den Egyptiska natthimlen var allt som behövdes för att bli lycklig. Att komma hem ska vara en schlager är världen sedd ur Brideshead Revisited-Sebastians synvinkel, med Francoise Sagans Bonjour Tristesse-hjältinna Cécile som närmsta släkting.

 

På ett sätt är det konstigt att Att komma hem ska vara en schlager är en roman, bitvis känns det högst opassande, för livet Per Hagman berättar om har över huvud taget inget romanaktigt över sig. Per Hagmans liv är ett glossigt magasin, det ultimata, som inte bryr sig om att rättfärdiga sin glammiga existens och därför blir samtidigt meningslöst och oemotståndligt. Per Hagman tar oss med på en resa utan mycket till handling, där hans något yngre stjärnögda jag entusiastiskt presenterar oss för ett liv så fullständigt väsensskilt från det som brukar räknas som ”på riktigt”. Per Hagmans liv och författarskap blir på så vis ett fullständigt mysterium och samtidigt hotande välbekant. För vad är det som är så främmande i texten? Jag skulle tro att det är den alldeles unika känslan av eufori utan baktanke.

 

Att känna eufori utan baktanke är som att äta glass och lyssna på Pet Shop Boys och förmodligen att ta en hel massa roliga droger. Och det är skrämmande att det bara är genom en ful pocketboks sidor jag får ta del av det. Följaktligen får jag varje gång jag bläddrar igenom (för, precis som det där legendariska Elle-numret från hösten 2006 jag fortfarande kan sugas in i gång på gång, ska Att komma hem ska vara en schlager läsas med en nyckfull girighet som inte alls går ihop med från-början-till-slut-läsning) den utslitna pocketen en oemotståndlig lust att förändra mitt liv, säga upp lägenheten, dumpa både pojkvän, Virginia Woolf och allt som heter stillsam eftertanke och köpa knark för sparpengarna i ett glittrande Dubai. Samtidigt vet jag ju, att där Per Hagman i sin berusning äntligen lyckats bli ”den som alltid säger ja”, är jag bara ännu en av alla de sura, misstänksamma stackarna, oförmögna till eufori utan baktanke hur mycket gula änkan som än hälls i mig. Innerst inne vet jag: Det enda som kan få mig att känna den där oförställda, pirrande glädjen, är det som jag alltsedan min stund framför bokhyllan i morse varit uppfylld av, som bubblar i mig ännu, som fått mig att sätt mig och blogga för första gången på en evighet, det är Per Hagman själv, och det är Att komma hem ska vara en schlager.

På, förhoppningsvis, snart återseende
/K


Extra, extra! Per Hagman hånar mellanmjölkens land!