Upp till kamp och dess postmoderna belackare

Nu, efter att troget ha följt de tre första avsnitten av "Upp till kamp", känner jag mig äntligen redo att ge ett samlat omdöme om serien. Och det är nästan helt och hållet positivt.


För "Upp till kamp" må vara klyschigt, pinsamt övertydligt, och kanske alldeles för medvetet om sitt eget Stora Samhällsansvar - men i ett avseende är det faktiskt alldeles fräscht. I likhet med till exempel "Rome" känns "Upp till kamp" modigt som ändå vågar ta på sig uppdraget att försöka avporträttera en annan sorts människa än de som skapat serien. Det tycker jag är enormt fascinerande, inte minst för att det nästan aldrig görs försök till det. Men samhällen skapar samhällsmedborgare - Rom skapade sina, folkhemssverige sina, och vi som sitter och tittar är, kanske sorgligt nog, av annan sort. Det är här jag tycker att det intressanta i serien ligger.




Jag läste förra veckan Nöjesguidens sågning av serien, och ska jag vara ärlig har jag en otrolig lust att göra mitt genmäle till ett personligt påhopp. Tyvärr känns det lite mossigt att skälla på Nöjesguiden för att de är själlösa yuppies, något som säkerligen gjorts ända sedan 80-talet. Men lite får man faktiskt tona ner sina postmoderna pretentioner om man vill komma någon vart. Det känns som att seriens karaktärer har hamnat i en brytpunkt mellan de sista som trodde på en Stor Berättelse - den stackars sångerskan som offrar sitt musikutövande i Kampen - och den första större generationen som "insett" att det inte är lönt - med undersköna Simon J Bergers rika onding som främsta exempel. Vill man så går det att tycka att rollerna, i synnerhet de som drivs av ett ideal, är klichéartade skärvor av en korkad generation, att verkliga människor omöjligt kan ha tänkt som de gör, och sålunda att hela historieberättandet och försöket att skildra en "anda" sålunda är fåfänga drömmar om någon form av falsk äkthet man gärna tillskriver just den eran.


Just Nöjesguidens skribent Sandra Engström gör i och med sin diss ett tydligt Nöjesguiden-statement riktat mot - ja, det som den ärbara tidningen faktiskt skapades, för exakt 25 år sedan, för att dissa. Nöjesguiden är nämligen en i sitt väsen hundra procent postmodern tidning, som tar ställning mot Stora idéer, stora Pretentioner, Patos, och allt vad den gamla skolan av seriös samhällsförändrande (åtminstone med den ambitionen J) journalistik ville säga. I den enda text Nöjesguiden själva använder för att presentera sig för sina annonsörer väljer de att göra det såhär:


"När Nöjesguiden startade för 25 år sedan stod vi för ett helt unikt koncept. Att ta nöje på allvar var något helt nytt. (...) 2007 ska vi fortsätta i samma riktning. Vi ska behålla och stärka vår ställning som Sveriges viktigaste nöjestidning."


Postmodern journalistik, om något.

Nöjesguiden är följdaktligen i sin natur inkapabel att uppskatta en tv-serie om 60- och 70-talets vänsterrörelse. I rest my case.


Tillbaka till tv-serien i sig, motiveras hela dess existens av många små glimtar, inte bara av skönhet - man bör inte glömma att det är en otroligt vacker serie - utan också av just detta för somliga ogreppbara: Den Andra Tiden. En av mina favoritscener är då Tommy (den överartikulerande stackars Sverrir Gudnason som, trots att han är den i gänget som allra minst klarar av det ändå får alla töntiga överdrivna repliker) kommer hem till sin knegarfamiljs trånga lägenhet en tidig morgon efter en festnatt och i trappan möter sin egen far. På väg till deras gemensamma arbetsplats. På något sätt sade den scenen allt jag behövde veta om Tonåringen. I alla dessa förbannade år har man lyssnat på dessa 40/50-talister självgott leende gå på om vilken revolution Tonåringens historiska inträde i 1900-talet var - och så sade de där (turligt nog) ordlösa bildrutorna allt man behövde veta.


De där glimtarna är vad som gör det värt att titta på. Samt, och det är skamligt att erkänna för att jag känner mig som en snusktant, tidigare nämnda Simon J Bergers ansikte.


Puh.

För övrigt var jag på en anställningsintervju idag. Det Stora Förlaget, som vi som plöjt för mycket svensk litteratur gärna vill kalla det. Håll tummarna.


Min höst håller på att utkristallisera sig, och den verkar bli så spännande att det kittlar i mig. I morgon är det tydligen en Nöjesguiden-förhandspremiär (jag skäms följaktligen inte för att bita den hand som föder mig - eller åtminstone förser mig med biljetter - vilket torde garantera min integritet som bloggare) av en pjäs på elverket. Och tyckte ni att jag tjatade lite väl mycket om postmodernism i föregående inlägg så beror det förmodligen på att jag var och skaffade biljetter till Derridas Apotek på Forum på måndag. Jag har aldrig varit där och ser fram emot det något oerhört.


Allra sist vill jag rekommendera Sveriges bästa litteraturblogg. Till råga på allt av någon som tycker exakt samma sak om filmen "Darling" som jag själv.


Nu kommer min pojkvän snart, och då jag av blyghetsskäl hemlighåller min blogg för alla jag känner är det bäst att lämna er åt ert öde.


/K


Kommentarer
Postat av: Frida

Hej hopp! Upp till Kamp var en fantastisk serie - instämmer fullt ut med det du skriver. Vill inte göra dig besviken K men tror att Simon J Berger fått ihop det med en regissör som heter Kristina Humle...(var tidigare gift med Lars Jönsson...Moodyssons producent). Ryktena går i kultursvängen...och Simon är fin men Sverrir är finare. Frida

2007-10-21 @ 17:27:48

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback