Bokcirkeln

Fredagens generalrepetition inför publik av Måsen på elverket, ett ambitiöst och lovvärt initiativ, uppfyllde tyvärr inte alls förväntningarna. Jag är glad att jag gick gratis, och tycker synd om alla de som redan köpt upp hela biljettlagret. Stjärnspäckat, visst, oerhört humoristiskt, briljanta rolltolkningar - särskilt Marie Göranzons Arkadina - och i bakgrunden ett helt och hållet besjälat Tjechovmanus. Men ändå går det inte ihop, och jag kliar mig i huvudet för att försöka fundera ut varför. Kanske är det bara jag som helt osakligt påverkas av den där förbannade ljusskärmen, framför vilken skådespelarna spelar i bländande motljus i en och en halv timme. Framåt paus måste jag blunda för att skona ögonen.



Men nej, det är inte bara det, inte bara jag. Det är något som inte passar ihop. I efterhand känns det som om det är skådespelarna, var och en med sin egen, specifika energi nedlagd i rollen, som helt enkelt inte får ihop det. Det blir inget samspel, var och en spelar för sig själv. Ingen kemi som får kärlekshistorierna, vänskapsförhållandena och familjekärleken att verka rörande och förståelig(a). Det som däremot kommer fram bra är ändå generationsskiftet och friktionen mellan det gamla och det nya. Det är också det som känns mest aktuellt, och kanske därför det som lyckats bäst tillsammans med bland annat lådvinet i ambitionen att uppdatera pjäsen.

*

Anledningen till att jag inte hunnit få ner denna korta recension tidigare har varit ett antal minst sagt blöta nätter, med påföljande tunga dagar. Ingenting att ta upp i en litteraturblogg, med andra ord - kanske med undantag av en liten episod.

Ett av de sista minnena från lördagsnatten, han och jag är på väg hem med tunnelbanan. Vad pratar vi om? Jag vet inte, förmodligen meningen med livet eller något likadeles luddigt ämne som dyker upp efter en viss promillehalt uppnåtts. Vad jag minns är, vid Slussen kliver vi på ett tåg, slår oss ned mitt emot en ung tjej med kort mörkt hår. Hon tittar, och stelnar i en slags tystnad.

(Man vet det på tunnelbanan, att då människor tjuvlyssnar beter de sig på ett särskilt sätt. De uppför sig som den klassiska old school-tjuvlyssnaren, som om de stod och gömde sig bakom en dörr: De upphör med ens att själva ge ljud ifrån sig, eller ens röra på sig för burdust, av rädsla att bli upptäckta där de står och lurar bakom dörren.)

Så händer det, vi har inte hunnit säga mycket till varandra innan hon skyndar sig att ur skinnväskan i knät dra fram ett kollegieblock och en penna, och sedan snabbt och effektivt börja anteckna allt eftersom vi talar. Jag minns att jag fnissade till lite: hon sitter ju för sjutton och tar diktamen på två berusade människor i tunnelbanan!

Det vore kanske inte så smickrande att i just det stadiet hamna i någon form av litterärt verk, så jag hoppas att det inte var någon alltför ambitiös skribent som lät sig inspireras av våra utläggningar. Jag undrar verkligen vad det kan ha varit vi talade om?

/K

PS. I kväll är det Forum om Derrida! Recension av sammankomsten utlovas, men bara under förutsättning att jag över huvud taget förstår något av vad som sägs. DS.

DN om Måsen
Igen

PS. Jag har upptäckt att mina läsarsiffror skjutit i höjden, eventuellt sedan jag åkt snålskjuts på DN:s måsenrecensioner. Jag skäms inte, utan uppmanar i stället alla som hittat hit av en slump att dröja kvar, titta på resten av bloggen en stund och komma tillbaka snart! DS.