Bokcirkeln

Jag och filosofen var på väg hem till honom en natt. Medan vi gick uppför backen i blåsten passade han på att påminna mig om baklängeskausalitet och hur den kan illustreras.

 

Någon sa att det var ungefär så här man skulle tänka sig: att du var med i en tävling där du kunde vinna pengar. I ett rum står två ogenomskinliga lådor, innehållande en summa pengar, på ett bord, och i finalen måste du välja att ta med dig antingen en eller båda lådorna hem. Du får så mycket som ligger i dem.

 

 

Problemet är att tävlingsledaren inte är någon Bengt Magnusson, utan en alien. Den kan med 99 % säkerhet förutsäga om du ämnar välja en eller båda lådorna, och utifrån det välja hur mycket pengar som ska ligga i dem. Förutsäger den att du kommer att välja endast en låda, så lägger den en hel miljon i den ena och tio tusen kronor i den andra. Men förutsäger den att du kommer att välja båda lådorna, ja då lägger den bara tio tusen i den ena lådan och ingenting i den andra. Under tiden som den gör sina förutsägelser och lägger i pengarna får du gå ut i ett annat rum.

Bra tävling, sa jag, men det är ju lite enkelt.

Nej, sa filosofen, det är det inte alls. Svara då i så fall på vad som är bäst att göra när alla förutsägelser och pengaplaceringar är gjorda, och du kommer tillbaka in i rummet och ska välja hur många lådor du ska ta med dig.

Lätt, svarar jag. Jag väljer så klart en låda - då vinner jag ju som minst tio tusen och som mest en hel miljon! Filosofen skakar på huvudet. Det är fel. Men, ropar jag, jag kan ju inte välja två - då kommer han ju ha lagt mycket mindre pengar i dem!

Då accepterar du baklängeskausalitet, säger filosofen. Att du genom att agera på ett visst sätt i nuet, kan få förutsättningar som satts i det förflutna att ändra på sig. Alien har ju redan lagt pengarna i lådan.

Njaa, tvekar jag, kanske inte ändå. Jag ändrar mig, jag tar båda. Det är klart att lagda pengar ligger. Det där med baklängeskausalitet är nog inget för mig.

 

 

Vår diskussion kom mig att tänka på min, och de flesta andras, reaktion första gången man sett eller läst Sofokles Kung Oidipus. Vissa ser tragedin som en moraliserande berättelse på ena eller andra sättet: Man ska inte försöka stå emot sitt öde. Man ska inte döda sin far och ligga med sin mor. Man ska inte söka efter sanningen, det är förbehållet gudar och siare.

 

Dessa tolkningar blir tyvärr lätt väldigt problematiska, för vad skulle egentligen stackars Oidipus kunnat göra? Han begick ju sitt brott ovetandes, ändå straffas han. Och, hade han inte försökt stå emot sitt öde så hade ju sagan slutat på exakt samma vis ändå: med fadermord och incestskandal. Ödet spelar, snarare än hämnare, rollen av en slags naturlig mekanism lite likt idén om karma - och Oidipus drabbas ju faktiskt inte mer för att han försökt undslippa det. Oidipus är, helt enligt dåtidens tragiska konventioner, en till personligheten nästan felfri man och en lysande kung över Thebe. Kanske är då bara syftet att vi genom att se hur han dras i den värsta smuts ska uppnå den av mystik omgärdade katharsis? Tyvärr leder den tron lätt till att den intressanta handlingen reduceras till sin effekt, och det verkar vi inte vilja.

 

Vi fortsätter ju nämligen, långt efter att Oidipus gått i landsflykt, att spekulera och resonera; Om han inte sökt sanningen hade det nog gått bättre? Men då hade ju pesten härjat hans stad. Om han från början bestämt sig för att till exempel bli munk, då hade han ju inte fått slåss eller vara med kvinnor? Men han var ju så säker på att adoptivföräldrarna var hans egna, han behövde egentligen inte gardera sig mer... Man kan fortsätta i evigheter.

 

Jag tänker mig att vi i de diskussionerna lätt gör samma misstag som jag gjorde i mitt spel med alien (hur sjutton ser det ut i plural?); vi tror oss kunna bestämma över något som redan är fastställt. Oidipus kanske rentav själv tänker likadant? För lägger vi alienhistorien direkt över tragedin, är det ju Pythian som har tagit aliens plats, och Oidipus som tagit min och försöker förändra det redan fastställda.

Kanske är det inte fåfängt att försöka se något annat i Kung Oidipus än moraliteterna vi suktar efter eller de tänk om vi inte kan sluta nysta i. Men vad det kan vara, det vet jag inte.

Kanske att utan aliens och pythior (eller experter, modebloggare och trendanalytiker heller, för den delen) skulle betydligt färre spännande lekar och tragedier äga rum, men vi själva å andra sidan leva våra liv lite mindre bekymrade om hur det ska gå med allt.

/K