Bokcirkeln

Klubb Morkkis igår var jättebra, särskilt de mycket stiliga Elenette som jag spår stor framgång. Vem vill inte ha muntra körer och skickligt blås - tillsammans med obekymrat rimmande på ord som misantrop, tragik och högskolepoäng?

Jag hade ju inte tänkt blogga egentligen, men så var jag påväg hem från tre timmars sträckläsning av isländska sagor på Skärholmens bibliotek med tunnelbanan. Mitt emot mig satt en ung, asiatisk tjej med en stor, inbunden rosa bok i knät. Och grät floder. Jag försökte desperat snegla mot den för att få reda på vad den hette. Då och då plockade hon upp en stackars utsliten pappersnäsduk ur handväskan och torkade tårarna i. Jag började luta mig mot fönstret, för att försöka se omslaget reflekteras i glaset, men fick inget napp. Till slut stängde hon mycket motvilligt ihop boken och gick av vid slussen. Det enda jag såg var att omslagsbilden utgjordes av ett stort foto på en mörkrosa blomma.

Vad kan det ha varit?

Sist jag grät av en bok riktigt ordentligt var nog när jag läste Jonathan Safran Foer's "Extremely loud and incredibly close". Jävlar, vilken bok, och jävlar vad jag inte orkade bry mig på tunnelbanan när någon tittade roat på mig där jag satt med den lilla pocketen i ett järngrepp och snörvlade för fulla muggar.

Om nu någon läser detta någon gång - berätta vilken bok som fått dig att gråta!

/K