Bokcirkeln

Något jag börjat intressera mig för på sistone, kanske ett resultat av ivrigt Proustläsande, är hur vi uppfattar platserna vi läser om. Den unge Marcel Proust tänker ofta på vilka dofter, färger och klanger olika platser han läser eller hör talas om, och funderar över vilken särskild sorts magi som får oss att fantisera ihop precis allting om en plats vi aldrig sett. Begåvad med en aning mer begränsad fantasi brukar det för mig räcka med att tänka ut de visuella intrycken av platser där böcker utspelar sig.

Det är dock sällan man låter sin bild av en plats springa helt och hållet ur fantasin: När jag var yngre bodde till exempel Harry Potters elaka styvfamilj alldeles uppenbart i ett hus likadant som det mina kusiner hade. Intrycket jag fått av denna vulgära, storhetsvansinniga lilla förortsfamilj var helt enkelt så nära bokens Dursleys jag kunde komma, resonerade jag då jag kom på mig själv med associationen. Lite senare nämnde jag detta, att jag låtit boken utspela sig hos mina kusiner, för flickan jag bodde granne med. Hon tittade på mig och sade: Vad kul att du sa det - jag tänker mig faktiskt alltid att familjen Dursley bor i ditt hus!

Ett slag i magen, förstås.

Kanske är det bara min lama föreställningsvärld som gör det, men jag tycker dessutom att det är extra roligt att läsa om platser man redan känner till, som i Stieg Larssons deckare vad gäller Stockholm. De måste vara rätt tjatiga om man inte känner till staden så bra, men när man vet att den våldsamma jakten går på gatan nedanför ens fönster och att Lisbeth Salander bor bara ett par minuter från ens mor, då utökas förstås intrycket av att verkligen sugas in i boken enormt.

Även långt efter att man slagit ihop sin bok finns det städer man tänker sig befolkade av romanfigurer. Det blir förstås alltid lite extra trångt på Paris gator: Förutom tidigare nämnde Proust och hela hans gigantiska entourage ska ju Balzacs och Mara Lees figurer, Strindberg, Hemingway och de Beauvoir ha sina egna kvarter, danskaféer, parker och sjaskiga små lägenheter. För att inte tala om den amerikanska södern eller Tokyo, och jag fick en nästan religiös upplevelse i somras då jag för första gången såg Ithaka.

Men vad beror det egentligen på, att vissa av platserna man uppfunnit som bostad åt olika romanfigurer blir så trivsamma att man aldrig vill lämna dem? Inte är det mängden beskrivningar av platsen i alla fall: I läsningen av Tolkien gjorde räckorna av "åt väster låg... åt öster låg... nere i dalen..." osv. mig så upprorisk mot författarens dikterande att jag helt sonika hoppade över de beskrivande partierna och på kuppen säkert inte alls fick lika fina bilder som de författaren haft och velat förmedla. Vad beror det på att uppräkningar av gatunamn man inte känner igen ibland bara blir tröttsamma, och ibland förvandlar det okända namnen till lockande, besvärjande hieroglyfer? Inte vet jag - men jag gissar på det där tingelingpulvret som bara vissa författares pennor verkar vara fyllda med.

Skulle vara trevligt att veta: vilka böcker framkallar hos er den där svindlande känslan av närvaro i en särskild plats? Och vilka är ni som läser bloggen över huvud taget egentligen?

/K