2007: Favoritkaraktären i kulturen
Det känns som om jag borde sätta igång med att summera året, men jag mår bara lite illa av tanken. En sak har jag dock reflekterat över: En ny typ av kvinna uppfanns under år 2007 - eller fick hon bara medialt genomslag? Hennes första avatar hette Eva, och surade sig runt Stureplan i Johan Klings "Darling", (som dessutom utan ansträngning blev årets bästa svenska film). Ni vet vem jag talar om: Den där känslomässigt handikappade typen som både film- och litteraturhistorien varit proppfull av ända sedan Camus främling.
Men introduktionen av denna typ i en kvinnlig tappning genomfördes inte helt utan konflikter. Filmen fick göras på rekordlåg budget på grund av avslag på ansökan om filmstöd. Visst ändrade sig filmkonsulenten Marianne Ahrne, men hennes förklaring tillsammans med pudeln var slående: "Jag känner inga människor som liknar dem i 'Darling'." Vad som slutligen fick henne att ändra sig var dock förmodligen inte ett ändrat synsätt, utan att hon sent omsider upptäckte ett gammalt hederligt klassperspektiv i det hela. (- Att döma av Fokus intervju med henne där hon framhåller "Järnets änglar" som en stor filmhändelse 2007.)
På litteraturfronten var det Mara Lees "Ladies" - flitigt diskuterad även här i bloggen - som presenterade en helt ny uppsättning känslokalla och ytliga kvinnor. Den blev än mer kritiserad. En vän till mig vägrade läsa mer än halva. "De är ju inte riktiga människor" var den uppgivna motiveringen.
Lee är knappast Camus, men jag tycker fortfarande att jämförelsen är relevant i båda fallen. För vad är det som gör de där ekande tomma karaktärerna i "Ladies" och "Darlings" Eva så annorlunda gentemot Meursault eller Holden Caulfield? Ni kanske gissade det - de är brudar. Och alla vet ju, att så här beter sig inte brudar, det är inte möjligt, och så blir felet bara att Mara Lee är dålig på personskildringar och att Evas beteende egentligen är klassbetingat.
Slogan för 2008 blir följaktligen: Fler känslokalla men utan att vara bergmanneurotiska kvinnor samt mindre igenkänningsfaktor i kulturen!
Gott nytt år.
/K
Hej! Först vill jag säga att du skriver fantastiskt bra. Du har en ninabjörksk förmåga att sätta fingret på saker. Sen handlar inte mitt "inlägg" om denna artikel utan om Proust(som jag ser att du läser och skriver om nedan). Jag har precis avslutat del två av På spaning och kommer omedelbart fortsätta med del 3. Förutom de några gånger för långa socitetslivsskildringarna, där förvisso spelet mellan högdjuren fascinerar, tycker jag att böckerna är bland det mest underbara man kan läsa. Personporträtten, miljöskildringarna(och lukterna, bilderna, ljuden), "essä"partierna, den betraktande berättarens själsliv, om minne, tid och rum, osv. är ju alldeles hjärtskimrande. Men det som fascinerar mig mest är att han i sin realism genom en "icketroendes jag" av den "trista" verkligheten skapar magi. Häri finns det en livshållning att finna (jag har inte läst de Bottons bok om Proust, men ska). Jag brukar ibland tänka på Camus den enda fråga man bör ställa sig är den om självmordet. Och om den kan omformuleras. Typ: bör man - om man inte är troende eller new ageare el dylikt - ställa sig frågan om livet är fantastiskt eller inte? Eller spännande eller inte? (för oss som har fördelen att bo i den lyckligt lottade delen av världen, förstås) Och givetvis är det mycket svårare än så, men ändock. Men Proust har som ingen annan författare (filosof möjligtvis, Eagleton då) visat världen på det sätt som gör att frågan kanske kan besvaras. Genom det föränderliga jagets interaktioner med människorna, omgivningen, minnet, tiden: det finns en BLICK som kan övertas här. (Om man samtidigt kan förmå sig till att acceptera det obeständiga, det förgängliga, det föränderliga dvs.) Att läsa Proust är som att ta med sig en kamera på väg till skolan eller jobbet istället för att bara knata på. Verkligheten förändras. Nu blev detta mail surrigt, skriver mellan papperen på jobbet, hoppas du förstår vad jag menar och jag vet att tanken är naiv men är det något du har tänkt på under Proust-läsningen?
"fruktfullt" första besök här för mig!
grand corps malade, derrida... tack!