Mara Lee och ckick-liten
Mara Lee
Ladies
Bonniers
I går morse läste jag ut "Ladies" efter en veritabel sträckläsning. Den är vansinnigt fängslande. Mara Lees debutroman, efter två tidigare utgivna samlingar prosalyrik, överraskar med ett förvånansvärt banalt språk. Det skaver, det säger fel saker - det låter inte som ett bildat språk. Vad som i stället får stå i centrum är skildringen av fyra kvinnors livshistorier och utveckling, samt en mängd frågeställningar om makt och sexualitet.
Givetvis var det DN:s entusiastiska recension, till råga på allt undertecknad Jan Arnald, som lockade - hade jag varit SvD-prenumerant hade boken knappast haft en chans. Men det är ett problem jag har med denna DN-recension, och de på den följande reportage som spunnit vidare på recensionen, och det är genrebestämningen av "Ladies" som chick-lit. Det skulle nämligen aldrig ha slagit mig att sätta just den etiketten på just den här romanen. Kanske är det bara för att jag själv har ett dåligt förhållande till genren och tycker om "Ladies" alldeles för mycket, men jag tycker att det är svårt att hitta någon bok om kvinnor som ligger längre ifrån. Mara Lee själv verkar dock inte ha några problem:
"- Jag har aldrig läst någon bok i den genren, men naturligtvis känner jag igen dramaturgin och formen från film och tv. För mig handlar mitt ämnesval om att peka på den verklighet som vi befinner oss i och de drömmar och strävanden som är viktiga här."
Mara Lee vill följaktligen också vara med och såga "skitdrömmar", något jag är helt positiv till. Men hur går det här egentligen ihop med chick-lit? Och vad innebär egentligen den här så bespottade genren?
För en definition av begreppet chick-lit vände jag mig förstås till all kunskaps källa, Wikipedia:
Litteraturgenre som skildrar livet för storstadskvinnor i 20- och 30-årsåldern. Oftast är böckerna skrivna av kvinnor och riktar sig till kvinnor. Karaktärerna är inte sällan över-analyserande unga kvinnor som söker perfektion, vare sig det är att hitta en partner, ett jobb eller en lägenhet.
Detta verkar ju stämma; Kanske är inte överanalyserandet så stort hos Mara Lee, rent psykologiskt är det nog förträngning och ett konsumtionsinriktat skenliv hennes karaktärer sysslar med, men man kan nog säga att detta kompenseras av den hårda kampen om perfektion, främst utseendemässigt.
Vidare lyder Wikipedias definition: Genren har också betraktats som postfeministisk eftersom den ofta behandlar kärlek och förhållanden på ett okonventionellt sätt.
Detta är dock raka motsatsen till Mara Lees värld: Här inser Lea redan vid 13 års ålder att sex i samband med känslor bara är ett patetiskt försök att föra samman två människor som i själva verkat aldrig kan mötas. Visst finns passionen, men den leder till svek, depression, och död. Relationerna är dömda att vara dysfunktionella maktkamper.
Jag tycker snarast att "Ladies" är ett försök att försöka frånta chick-liten dess hegemoniska plats i skildrandet av moderna unga kvinnor. Inifrån parodierar Mara Lee chick-litens språk, redan första sidans utseendebeskrivningar av karaktären Lea som innehavare av "mjukt vågigt rödblont hår och blek silkeslen hy" känns, i ljuset av vad hon egentligen är för människa, som en fullständig satir.
Men står verkligen "Ladies" enbart utanför chick-liten? Kan man inte säga som Jan Arnald, att "Ingen genre är "låg" nog att inte kunna bli riktigt bra, och i och med den här uppgraderingen står det plötsligt blodigt klart vad chick-lit-genren ytterst och innerst är ute efter." ?
Det finns något Jan Arnald missar i sin beskrivning av "Ladies" som chick-lit, och sin beskrivning av chick-litens innersta ambitioner. Först är det givetvis chick-liten som underhållningsgenre, något som Mara Lee inte alls siktar mot. Visst tycker jag att det vore vackert om all chick-lit var som Mara Lees, om Bridget Jones någon gång kunde låsa in sig på museietoaletter för att onanera till Yves Klein-målningar, om någon av Lisa Jewells karaktärer kunde driva ner sig själv i en spiral av självdestruktion, svält och förnedrande lesbisk kärlek. Men det kan de inte. Genrebestämningen fungerar som en märkning för människor som vill läsa olika saker. De som vill ha chick-litens humor, fniss och avkoppling med en okomplicerad värld, vill inte ha Mara Lee. Och den som vill ha Mara Lee, vill förhoppningsvis varken ha humor, fniss eller avkoppling.
Dels är det det feministiska perspektivet i genredefinitionen. Jag har likt många flickor i min generation varit hänvisad till dessa färgglada och förvisso extremt humoristiska romaner då jag sökt efter någon form av kvinnlig identitet, men aldrig blivit nöjd. På något sätt har alltid skrattet fastnat vid halsen, vid de igenkännande blinkningarna åt kvinnofolket, vid de okritiskt vidareförda idealen, vid detta identitetsskapande som bara kunde leda mig bakåt. Att överge chick-liten har varit viktigt för mig, därför att att identifiera sig med chick-litens kvinna är att reducera sig själv som människa. Jag njuter dock av Mara Lees roman i fulla drag, därför att den låter kvinnorna vara människor.
Min förhoppning är att Jan Arnald, som jag tackar för en lysande recension som trots genreförvirringen ju fick mig att läsa boken, bara för denna gång (för det är tyvärr sällan det behövs) låter de unga vackra storstadskvinnorna vara människor som kan säga något om mänskliga erfarenheter. Att göra Mara Lee till chick-lit är inte bara att göra de hängivna chick-litfansen en björntjänst, det är att degradera en förbannat bra roman.
K
Även Maja Lundgren änvänder sig av chick litteraturens mallar som Annika Marusarz så framsynt påpekar i sin recension av boken. Och jag håller med henne att det är skrämmande att vi i jämstäldhetens Sverige inte har kommit längre i vårat könstänkande.
Ylva
Håller verkligen med om att det är fel att kalla romanen chicklit. Hade en man skrivit detta hade det varit "en betraktelse över skapandet och sexualitetens roll på gränsen till det destruktiv"... jämför med Daniel Sjölin (det gör ju Arnald, men ändå) och VARFÖR nämnet överhuvudtaget journalisten Mara Lees eget utseende i DN:S intervju?
Hej K,
Jag tycker mycket om din blogg, skönt att se att slitna former går att använda till något betydligt bättre...
När du skriver "Ladies är ett försök att försöka frånta chick-liten dess hegemoniska plats i skildrandet av moderna unga kvinnor" undrar jag om det inte är precis det jag påstod i min recension i DN. Eller åtminstone försökte påstå.
Jag tycker det är rätt tydligt att jag INTE kallar Mara Lees bok för chick lit. Däremot har hon - alldeles definitivt - blåkoll på genrens ramar och skelett, vilket är förutsättningen för att man ska kunna rensa den på dödkött. Och det gäller för alla "lägre" genrer, utan större könsskillnader: Motkraften mot en klichémättad genre kan inte vara en smal språkmaterialistisk diktsamling, utan något som kan tänkas nå samma publik och få dem att sedan rata genrens sämre varianter. Jag undrar om det inte är så litteraturen i allmänhet utvecklas (i den mån utveckling öht finns).
Bästa hälsningar,
Jan Arnald
Den populärlitterära genre "Ladies" mest påminner om är 80-talets FLN(=Flärd, Lidelse, Njutning)litteratur, av författare som Shirley Conran, Judith Krantz mfl.
Där kan man hitta motiv som fyra kvinnor - gärna supervackra, begåvade och framgångsrika - vars liv har korsat varandras med ödesdigra följder, uppbyggnaden med återkommande tids- och platshopp, mörka hemligheter som uppdagas och leder till nya katastrofer och så vidare.
Naturligtvis finns det stora skillnader - både innehålls-, idé- och kvalitetsmässigt - mellan dessa böcker och "Ladies", men det finns tillräckligt många likheter för att en jämförelse ska vara möjlig.
Hej Jan,
Tack för berömmet, att faktiskt få sin kritik bemött känns otroligt bra. Kanske bör jag i stället för att skälla på dig gå på den anonyma rubriksättare som skapade det första, och som alltid bestående, intrycket av din recension med följande rubrik och ingress:
?Mara Lees ladies lyfter chick-lit
Författarna Maja Lundgren och Daniel Sjölin har fått en konkurrent. Nu ger sig även poeten Mara Lee djupt in i intim¬sfären - med chick-lit-romanen "Ladies". Jan Arnald blir övertygad och ser en uppgradering av en förtalad genre. ?
För det andra är jag beredd att hålla med Anne om att genren på vars "ramar och skelett" Mara Lee har blåkoll på i stället är flärdlitteraturen. Jag som blivit uppfostrad i chick-litens trygga famn känner nämligen inte alls igen mig i de ramar och skelett som ligger till grund för Ladies. Kan anledningen till detta vara genreförvirring?
/K
Hej K,
Det stämmer förvisso att den anonyme ingresskribenten säger saker som jag inte säger, men jag erkänner också att jag brister lite i genrekunskap. Möjligen är det sant som Anne säger - att det är mer FLN än chick-lit som är stommen. Jag tyckte dock när jag läste boken att den också tydligt närmade sig Marion Keyes och hela batteriet av samtida kvinnlig kroppsfixering (snarare än åttiotalistisk). Själv har jag blivit uppfostrad i deckarens trygga famn - och erkänner lugnt att jag kan ha klivit fel här.
Poängen är dock densamma: Ladies utgör ett oerhört mycket bättre alternativ för dem som brukar läsa FLN och chick-lit, oavsett generation. Möjligen ett viktigt steg närmare all den goda litteratur (skriven av både kvinnor och män) som ändå BORDE kunna ge lite mer...
/J
Hej igen Jan,
Det är alltid tråkigt att avsluta diskussioner med att konstatera de inbegripna parterna i själva verket tycker samma sak, men det är faktiskt just det jag känner mig tvungen att göra här.
Jag gratulerar dig i tron på den goda litteraturen som vinnare, och jag hoppas att de jag känner som helst av allt läser chick-lit någon dag snubblar över Mara Lee och inser att, hey, det är ju det här jag har längtat efter egentligen. Tyvärr är jag själv alldeles för övertygad om somligas obotligt dåliga smak för att omvändas.
Vad som ger hopp är din deckargenre, som ju tagit sig ur Liza Marklund-träsket och nu möts av ropen ?Äntligen, vill man utbrista, några som tycks ta genren på allvar.? i stället för skällsorden "högre ambitioner än vad genren tillåter" som jag minns att du själv ondgjort dig över att ha fått.
Reclaima chick-liten!
/K
Sent ute här, men jag tycker Mara Lee är en pekoralist av stora mått. Fullständigt humorlöst, ansträngande dialog och oerhört sökta och platta beskrivningar. En oerhört tråkig läsning, tyvärr.