Manifest för ett deprimerande litterärt decennium

Det "Manifest för ett nytt litterärt decennium" som publicerades I DN häromdagen är flitigt kommenterat och trots att jag under lång tid upptagits av andra sysselsättninger än bloggande känns det förstås korrekt att göra en eller två anmärkningar på det och dess värls- och framtidssyn. Det är ju trots allt dokument som detta som är vi bloggares livsluft ( - vilket DN förstås mer än väl förstått. Debatt ger fler läsare. )

Manifestets mest anmärkningsvärda paragrafer är enligt mig de som - i en för ändamålet förundrande högtravande och pretentiös ton - deklarerar ett slut på det poetiska och pretentiösa skrivandet.

(Ack, det poetiska skrivandet, formexperimenterandet och ordvrängandet som pågår runtom i landet - värre än svininfluensan angriper det vårt försvarslösa folk!)




DN, får jag publicera den här bilden?


Såsom jag ser det handlar manifestet handlar inte bara om jantelag på det mest uppenbara, redan i första ledet genihämmande sättet som står klart för en vid en första skumläsning; till exempel såtillvida att den författare som skulle få för sig att skapa stor litteratur utifrån faktiska historiska gestalter (*host* Sara Stridsberg *host *), unga shoppande kvinnor eller deppiga småstadskommissarier, eller - Gud förbjude! - försöka komma närmare verkligheten genom att försöka förnya språket, icke göra sig besvär. Manifestet visar även på ett jantelagsrelaterat problem som skapar en klyfta inte inom litteratursverige utan inom litteratur-prettosverige: nämligen mellan å ena sidan författare som vill “nå ut” och å andra författare som I stället vill “nå in” till akademier, skrivarskolor och universitet.

Det ska villigt erkännas att en sådan uppdelning finns – för det gör den I allra högsta grad – och det bör också föras till anteckningarna vilka dess orsaker är, eftersom detta faktiskt utgör min centrala poäng: nämligen klassamhället Sverige som upprättar klyftor, vad gäller inkomstskillnader, utbildningsnivå och kulturella preferenser likväl som valet av gardinfärg, skomodell och huvudvärkstablett. Vad som däremot blir löjligt i detta manifest och många andra I lika hög grad manifesta handlingar och uttalanden, är att låtsas som att litteraturen tack vare sin konstnärliga aura är helt och hållet immun mot denna uppdelning som ju faktiskt är existensvillkoret vad gäller alla andra varor (och ja, I Sverige 2009 är litteraturen en vara. Inte främst en vara, inte en vara innan den är något annat, men en vara. Man behöver acceptera detta för att få en sann världsbild, även om man naturligtvis inte måste hålla med om att det bör vara så).

Det absurda i att låtsas som att en sådan uppdelning inte finns, och dess koppling till jantelagen, demonstreras förstås bäst av Berglinserien där följande dialog utspelar sig:

("Det är nåt närmast kissnödigt i vårt förhållande till skönlitteraturen. Låt oss visa med några enkla analogier:")

-Ok: Juventus är bättre än Lingbo IF
-Absolut.
-En BMW är bättre än en Fiat Punto.
-Självklart!
-Sara Lidman är bättre än Liza Ma..
-Ta ta ta... Nu kränker du en stor del av svenska folket.

Fiat Punton, Liza Marklund och Lingbo IF har det gemensamt att de är billiga, lättillgängliga, praktiska och "basic": Kostar inte mycket, kräver inte mycket. Vad som gör det avslutande inlägget i dialogen bisarrt är bara det att de som tar Fiat Punton till Lingbo IF:s hemmamatch en lördagsförmiddag hellre skulle skulle ta BMW:n till en Juventusmatch - de vet detta själva, de är inte rädda att erkänna det, och framför allt inser de det skrattretande i scenariot att de själva skulle börja skriva debattinlägg om hur det är förkastligt att titta på Juventusmatcher eller om hur Fiat Punton är moraliskt mer upphöjd än, eller inte lika degenererad som, BMW:n.

Fiat Punto

Fiat Punto


Detsamma skulle förmodligen författarna till detta nya manifest ställa upp på - att de som kör en Fiat Punto bör låta sig nöja eller också försöka förändra sin privatekonomi för att om möjligt kunna införskaffa en BMW. Men när vi plötsligt träder ur en så öppet kommersialistisk sektor som bilindustrin och in i det förment idealiska litterära tempel fyllt av sanningar inför vilka vi alla blottställs, är det uppenbart att uppfattningarna börjar krocka.

Det går inte att ha kvar kakan - vårt samhälle där olika grupper av människor de facto har helt olika möjligheter att tillägna sig olika typer av produkter och kulturyttringar även om inga prisskillnader skulle föreligga  - och samtidigt äta upp den - genom att helt utan perspektiv börja kritisera det faktum att det som produceras av människor med bättre förutsättningar är oerhört svårt att tillägna sig för människor i andra grupper som fått sämre förutsättningar.

Att jag inte unnar någon i hela världen att finna sig vid sin läst och svälta sig på litterära konstupplevelser medelst livslång Liza Marklund-konsumtion kanske framgår - så även de politiska konsekvenserna som följer på det ställningstagandet, varför jag med känsliga läsare i åtanke inte kommer att utveckla detta vidare. Till de personer som hårdnackat vill förbjuda vissa uttryckssätt därför att de inte kan förstås av alla såsom kulturen och samhället ser ut idag, vill jag lagom till höstens inträde skicka en klase riktigt sura rönnbär. Hur ska ni lösa det här, vänner? Jag tycker nämligen inte att idén med att belägga avancerat författande med yttrandeförbud låter särskilt intelligent så här i efterhand, eller vad tycker ni?


Länkar:

http://www.dn.se/dnbok/manifest-for-en-olovlig-litteratur-1.938468

http://www.dn.se/dnbok/manifest-for-ett-nytt-litterart-decennium-1.935839

http://www.dn.se/dnbok/manifest-for-ett-nytt-litterart-decennium-1.937756

Kommentarer
Postat av: Sprezzatura

Du är väldigt skicklig. Jag hoppas du lyckas.

2009-11-19 @ 02:24:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback