Bokcirkeln

Jag har, sedan mitt förra inlägg, haft lite svårt att släppa tankarna på förbjudna böcker. Att titta, och skratta sig igenom listan över böcker som ända fram till 1966 var förbjuden frukt för rättrogna katoliker, är ett bitterljuvt nöje – för vad skulle det finnas kvar att läsa ifall man följde listan? I själva verket fungerar den precis som en läslista till en kurs i idéhistoria: den lyckas med sällsynt precision peka ut en periods allra viktigaste och mest angelägna författare och tänkare, och ställa upp dessa i en kronologisk förteckning. Om jag någonsin får lust att sätta mig in i en särskild epok är indexet den första plats jag kommer att uppsöka: Det enda i sammanhanget som känns lite tråkigt är att ett samtida index inte finns, eftersom jag är säker på att det snabbt skulle urskilja de mest betydelsefulla och nyskapande verken i dagens tanke- och bokflora.

I förrgår tillbringade jag dagen på Grand Palais Emil Nolde-utställning, som jag om tiden tillåter förmodligen kommer att författa ytterligare ett litet blogginlägg om eftersom den på ett övertygande och sammanhållet sätt lyckades presentera ett extremt disparat konstnärskap. Och havet sedan, vilket hav! Nolde är kanske för oss svenskar mest aktuell i och med den pågående tvisten om målningen ”Blumengarten” mellan Moderna Muséet och en bestulen judisk familj.

Som en del i Nolde-utställningen presenterades och visades film om en tidigare utställning där Nolde deltagit, men då under helt annan paroll. Den öppnade portarna i juli 1937 i München och hette ”Entartete Kunst”. För att tjäna som exempel på allt som var förkastligt och ja, degenererat, samlade man inom dess väggar alla de främsta moderna konstnärer man kunnat komma över medelst beslagtagning och andra skumma metoder. Utställningen beräknas ha besökts av ungefär tre miljoner människor, som under förevändningen att de ville bespotta den moderna dekadensen fick möjlighet att se den allra bästa och mest relevanta konsten just då, från van Gogh via sagde Nolde och besläktade expressionister, till dadaisternas främsta utövare.

Utställningsaffischen

Vart jag vill komma är förstås inte svårt att lista ut: Försök att upprätta samlingar och förteckningar över dålig och omoralisk konst, litteratur och (vilket nazisterna senare gjorde för att hindra den framsvepande jazzvågen) musik, leder ofta till att man ofrivilligt i stället sätter fingret på det allra bästa.

Nu till min fråga: Vad skulle hända om man idag, som ett experiment, lät diverse konservativa falanger som idag gör samma typ av ”moraliska” bedömning av konst – vare sig denna baserar sig på nationalistiska, religiösa eller politiska grunder – som katolska kyrkan och tyska nationalsocialistiska pariet, eller för den delen den kinesiska regimen under kulturrevolutionen eller Kreml under Sovjettiden gjort, sammanställa det av dagens konst som de anser vara mest degenererad? Skulle det bli en fantastisk samling av Piss Christ, Muhammedkarikatyrer och Ecce Homo, som man fick välja om man ville gå på antingen för att förfasas eller för att njuta?

Min tanke stöter på ett moraliskt och ett praktiskt problem: Det man kan kalla det moraliska problemet är att det gäller grupper med en väldigt negativ syn på konst, och ofta på mänskligheten eller delar av den, som man talar om att eventuellt ge en position där de kan påverka människor och göra reklam för sin konst- och människosyn. Delvis är det samma problem som etablerade partier stöter på då de väljer huruvida man bör debattera mot Sverigedemokraterna eller inte.

Det praktiska problemet har med dagens konst att göra, och kanske är det i ljuset av detta problem man måste förstå det katolska indexets hädangång: Skulle man försöka återuppliva indexet idag skulle förmodligen systemet med en lista över tillåtna böcker bli det smidigaste, eftersom synden nuförtiden snarare är praxis, ständigt närvarande i såväl dålig som bra litteratur, medan den i högre grad förr var ett adelsmärke vad gällde författarens nytänkande.